SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
OBEGRIPLIG ω3~begri2plig, stundom (i sht i bet. 2 b β) 1040, förr äv. OBEGRIPELIG (obegri´pelig Weste), adj. -are. adv. = (†, Lucidor (SVS) 181 (1672)), -A (†, Lind 1: 1728 (1749), Nicander GSann. 108 (1767)), -EN (se avledn.), -T (Björnståhl Resa 1: 319 (1772) osv.).
Ordformer
(-elig(h) 15261906. -lig 1649 osv. n. sg. -liget 1749. -ligit (-lighit) 15411741. -ligt 1693 osv.)
Etymologi
[fsv. obegripliker; jfr mnt. unbegripelik; av O- 1 o. BEGRIPLIG]
1) (†) motsv. BEGRIPLIG 1: som icke kan gripas med handen, ogripbar; immateriell. En Natur som är obegripeligh och ovmfatteligh, är och osynligh. Carl IX Bew. A 4 b (1604). SColumbus Vitt. 113 (1667). Lagerbring HistLit. 167 (1748; om luften).
2) motsv. BEGRIPLIG 4: omöjlig att begripa l. att förstå.
a) motsv. BEGRIPLIG 4 a: omöjlig att uppfatta innebörden av. Tala ett obegripligt språk. Uttrycka sig obegripligt. Lind 1: 1728 (1749). (Egyptiska inskrifter med) figurer, obegripliga och gäckande under tusen år alla försök att uttyda dem. Agardh ThSkr. 2: 44 (1856). Hans öra (hade) bland alla obegripliga språkljud fångat något som han kände igen som tyskt. Hallström Händ. 295 (1927).
b) motsv. BEGRIPLIG 4 b: omöjlig att genomtränga med förståndet, ofattlig, ofattbar; äv.: otrolig; ofta övergående i bet.: oändlig, oändligt stor. G1R 1: 278 (1524). Gudz stora och obegripeligha godheet. OPetri MenFall 84 (1526). Det är fast obegripeligt, at en människa .. skal kunna vara så obekymrad. Nohrborg 272 (c. 1765). Det var för dessa Hellener en obegriplig motsägelse, om icke ett skönt yttre skulle dölja rika själsanlag. Rydberg Ath. 116 (1859). Eklogens slutvärs är obegripligt brutal. Wulff Petrarcab. 311 (1905). Jag har haft ett obegripligt tålamod! Bergman JoH 14 (1926). särsk.
α) (vard.) substantiverat i n. sg., i uttr. (det finns o. d.) obegripligt med ngt, (det finns osv.) otrolig(a) mängd(er) av ngt. Här växer obegripligt med enbuskar. Almqvist Ekols. 2: 116 (1847). FrSkog. 65 (1892).
β) (numera bl. ngt vard.) ss. adv. med allmänt förstärkande innebörd: i högsta grad, oerhört. Björnståhl Resa 1: 319 (1772). Medin, våran förra pastor, han var nu så obegripeligt snäll. Roos Skugg. 212 (1891). Grimberg VärldH 5: 494 (1931).
3) (numera nästan bl. i Finl.) motsv. BEGRIPLIG 5: som har svårt för att fatta, trög i uppfattningen. Meissner SmVSkr. 1: 248 (1800; klandrat i JournSvL 1800, s. 523). Knorring Ståndsp. 1: 144 (1838). Jag var icke obegriplig, icke oläraktig. Topelius Vint. I. 2: 155 (1862, 1880).
Ssgr: A: (2) OBEGRIPLIG-GÖRA, v. (i skriftspr., tillf.) göra obegriplig. Säterstrand Språkl. 11 (1906).
B: (2) OBEGRIPLIGT-VIS, adv. (i skriftspr., föga br.) obegripligt nog. Han syntes, obegripligtvis, icke alls till. Almqvist TreFr. 2: 154 (1842). Wulff Värsb. 4 (1896).
Avledn.: OBEGRIPLIGEN, adv. (numera bl. bygdemålsfärgat l. arkaiserande) till 2 b: obegripligt, ofattbart; ofta allmännare: i högsta grad, oerhört. Emporagrius Cat. G 7 a (1669). Humbla Landcr. 1 (1740). Men nu skall jag narra Maja, som är så obegripligen slug! Topelius Läsn. 8: 86 (1896). Högberg Vred. 2: 7 (1906). särsk. (numera bl. starkt bygdemålsfärgat) i adjektivisk funktion, ersättande n. sg. av obegriplig. α) = obegriplig 2 b. Johansson Noraskog 1: 73 (i handl. fr. 1785). Det var obegripeligen så mycket kyrkor! Almqvist Går an 152 (1839). β) = obegriplig 2 b α. Härinne är obegripligen med yrfä? Almqvist Törnr. 3: 138 (1850).
OBEGRIPLIGHET, r. l. f. [fsv. obegriplikhet (Mecht. 241)] till 2; äv. konkretare: obegripligt yttrande o. d. Stiernhielm Fateb. Föret. 3 a (1643). Siwertz Varuh. 19 (1926; konkretare).
Spoiler title
Spoiler content