SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
OBLIGATORISK ob1ligatω4risk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. obligatorisch, eng. obligatory, fr. obligatoire; efter lat. obligatorius, till obligatus (se OBLIGAT)]
1) jur. om avtal l. rättighet l. rättsförhållande o. d.: som innebär resp. följer av ett obligationsförhållande; som medför en förpliktelse resp. utgör en fordran. Schrevelius CivR 1: 182 (1844). Björling CivR 158 (1908). Fordringsrätterna eller de obligatoriska rättigheterna. Därs. 212.
2) ovillkorligt föreskriven; som man måste underkasta sig; icke frivillig l. valfri; tvångs-. (Folk-)skolstadgans föreskrift om obligatorisk skolgång. BetDöfstUnd. 1878, s. 22. Obligatorisk skiljedom. BtRiksdP 1912, XIII. 5: nr 13, s. 2. (I New York) blevo vattenklosetter obligatoriska i nya hus 1901. Wirgin Häls. 2: 172 (1931).
Spoiler title
Spoiler content