SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
OBSIDIAN ob1sidia4n l. op1-, l. 01—, r. l. m.; best. -en, förr äv. = (Berzelius ÅrsbVetA 1843, s. 190); pl. (dels om olika slag av obsidian, dels i bet. 2) -er.
Ordformer
(-sed- 1849. -sid- 1795 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. obsidian, fr. obsidiane, obsidienne; av lat. (lapis) obsidianus, obsidian, felaktig läsart för (lapis) obsianus; till Obsius (enl. felaktig läsart Obsidius), en romare som enl. Plinius HistNat. 36: 67 upptäckte bärgarten i Etiopien]
1) geol. o. miner. viss glasliknande o. vanl. mörk vulkanisk bärgart, vulkaniskt glas. Retzius Min. 361 (1795). Obsidian är en glaslik .. massa, bildad genom sammansmältning af fältspatarter och qvarts. UB 3: 36 (1873). Pilspetsarna voro .. i den grekiska bronsåldern vanligen av obsidian. Nilsson PrimKult. 10 (1923). Kulturen 1941, s. 57.
2) (mera tillf.) bearbetat stycke av obsidian (i bet. 1), använt ss. ett slags (halv)ädelsten. Obsidianer och äkta perlor. SD 1900, nr 256, s. 2.
Ssgr (till 1; arkeol. o. etnogr.): OBSIDIAN-KNIV. (företrädesvis hos förhistoriska l. primitiva folk förekommande) kniv av obsidian. SvH 1: 60 (1903).
-REDSKAP~02 l. ~20. jfr -kniv.
Spoiler title
Spoiler content