SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OBSKURANT ob1skɯran4t l. op1-, l. -ur-, sbst. m.||(ig.) o. adj.; ss. sbst. best. -en; pl. -er; ss. adj. n. o. adv. =.
Ordformer
(förr äv. obscurant)
Etymologi
[jfr t. obskurant, m., eng. obscurant, sbst. o. adj., fr. obscurant, m.; till lat. obscurans (gen. -antis), p. pr. av obscurare, förmörka (se OBSKURERA)]
(nedsättande)
I. sbst.: person som är fiende till (fri) upplysning o. vetenskaplig kritik l. som (på grund av en viss inställning i politiska l. religiösa frågor o. d.) ogillar l. motarbetar yttrande- o. tryckfrihet l. ett ohämmat kulturliv o. d.; ”mörkman”; ofta närmande sig l. övergående i bet.: (politisk l. religiös l. kulturell o. d.) reaktionär. LBÄ 39—41: 25 (1800). Obskuranternas vidskepliga förföljelsenit (mot filosofen Anaxagoras). Paulson Aristoph. 1: 19 (1901). Endast obskuranter ha något att invända (mot stort statsanslag till teatern). SvFolket 7: 234 (1938).
II. (mera tillf.) adj.: som har de egenskaper som utmärka en obskurant; som präglas av obskurantism. Ahrenberg Öst. 127 (1890). jfr Andersson Drak. 281 (1926).
Ssgr (till I; tillf.): OBSKURANT-REGERING. regering som är fientlig mot upplysning o. andlig frihet o. d., reaktionär regering. Klercker Cuba 178 (1898).
-TIDNING. jfr -regering. Atterbom Minn. 552 (1819).
Avledn. (till I): OBSKURANTISK, adj. [jfr t. obskurantisch] (†) = obskurant, adj. Tegnér (WB) 3: 384 (1819). De becksvarta (teologerna) i Upsala och deras obskurantiska Prototyper i Tyskland. Därs. 7: 457 (1834). Palmblad Norige Bih. 5 (1847).
OBSKURANTISM1004, r. l. m. [jfr t. obskurantismus, eng. obscurantism, fr. obscurantisme] om det som är utmärkande för en obskurant; fientlighet mot upplysning o. tanke- o. yttrandefrihet; strävan att försvara fördomar, vidskepelse o. föråldrade åsikter gm att förhindra l. ignorera vetenskaplig kritik; äv.: rädsla l. obenägenhet för (o. strävan l. vilja att förhindra) politiska, religiösa o. kulturella reformer o. framsteg. SC 1: 372 (1820). Dogmer och dogmatik ha .. haft en synnerligen dålig klang såsom inkarnationen av benhård obskurantism. NTid 1938, nr 64, s. 13.
OBSKURANTIST1004, m.||ig. [jfr eng. obscurantist, fr. obscurantiste; till obskurant l. obskurantism] (mera tillf.) obskurant. De klerikala obskurantisternas rop på ”separatism”. AB 1879, nr 169, s. 2.
Avledn.: obskurantistisk10040, adj. (-skur- 1874. -skyr- 1921) [möjl. till obskurantism] (mera tillf.) = obskurant, adj. AB 1874, nr 87, s. 3. Rig 1921, s. 9.
Spoiler title
Spoiler content