SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OBYGD ω3~byg2d, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. obyggd)
Etymologi
[jfr isl. úbygð; av O- 1 o. BYGD]
landområde där ingen bebyggelse finns, obebyggt område; den del av en trakt som icke utgöres av bygd (se d. o. I 1); (orörd) vildmark, ödemark; ofta med bibet. av att trakten i fråga är svårtillgänglig l. avskräckande l. svår att uppehålla livet i o. d.; äv. om (karga o.) otillgängliga (vildmarks)områden med en fåtalig (o. fattig) befolkning. Serenius N 2 b (1734). Från Lit går (Indals-)elfven genom långa obygder till Stugun. VLS 55 (1885). Fordom låg så godt som allestädes bygd samman med obygd. 3SAH 10: 18 (1895). TurÅ 1936, s. 14.
Ssgr (mera tillf.): OBYGDS-BO, m.||ig. vildmarksbo. SvD(A) 1926, nr 40, s. 9. —
-SOCKEN. socken som till stor del består av obygd l. som ligger i trakter som mest utgöras av obygder. UNT 1933, nr 21, s. 4.
Spoiler title