SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
ODORVIG ω3~dor2vig, adj.; adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. (Uppl.) odorvig, olustig; till O-; efterleden möjl. besläktad med sv. dial. dorva, larma, slå; möjl. urspr. med bet.: som icke larmar, som icke har kraft, slö]
(bygdemålsfärgat l. i vitter stil, mera tillf.) olustig, ”ruggig”; som icke trivs; som åstadkommer känslor av vantrevnad o. olust, otrivsam, ogemytlig. Det är odorfvigt att gå ut i hettan .. utan att få en bit mat till frukost. Strindberg NRik. 22 (1882). Detta vackra men odorviga land. Vinterg. 1931, s. 46. Havet gäspar morgonsömnigt, duvet, odorvigt. Lindström Landk. 107 (1941).
Spoiler title
Spoiler content