SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
ODUGLING ω3~2gliŋ, förr äv. ODUGLINGE, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-dog- 1791. -dug- 1788 osv. -ling 1788 osv. -linge 18181858)
Etymologi
[till ODUGLIG]
person som icke duger någonting till, oduglig person; äv.: person som icke uträttar ngt nyttigt arbete. Kellgren (SVS) 6: 186 (1788). Jag är vida mera tärande än närande af mig — med ett ord, en glad odugling. Braun Calle 142 (1843). Dalin (1853; bl. om män). Där sitter oduglingarna med sina åtta, nio tusen, och jag har inte två tusen fem. Nordström Landsortsb. 40 (1911).
Ssg: ODUGLINGS-VÄLDE. (tillf.) UNT 1931, nr 10765, s. 1.
Spoiler title
Spoiler content