SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
ODYGDIG ω3~dyg2dig, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[av O- 1 o. DYGDIG l. avledn. av ODYGD]
1) (†) oduglig, onyttig, värdelös; som icke motsvarar fordringarna; undermålig. Att man böör sina Swijn .. innehålla om Juledagen, så skola de icke blifwa odygdige. Rålamb 13: 66 (1690; möjl. till 4). Som ikring Åshyttan inga odygdiga malmer finnas .., så (osv.). NoraskogArk. 4: 416 (1787).
2) (†) orättfärdig, karaktärslös, omoralisk, syndig, ond, ohederlig, behäftad med (svåra) fel, lumpen, som handlar orätt l. förkastligt l. vanhedrande l. brottsligt, som beter sig otillständigt; som är präglad av l. innebär dylikt handlande l. beteende; äv. om vana o. d.: ”ful”. OPetri PEliæ b 1 b (1527). Schroderus Comenius 801 (1639; om vana). Händer sig at någon resande Man .. är bullersam, orolig, eller elliest odygdig, .. då skal (osv.). Schmedeman Just. 378 (1664). Nero war lärd; men doch likwäl en ibland the odygdigasta Regenter. Isogæus Segersk. 725 (c. 1700). Hagberg Shaksp. 7: 254 (1849).
3) (numera knappast br.) i fråga om omoral i sexuellt avseende: okysk, otuktig, liderlig; i sht om kvinna; stundom svårt att skilja från 2. Schroderus Os. 1: 267 (1635). Paul Enertssons äldsta dotter, som varit ”så odygdig att låta lägra sig af ryttmästaren Peter Bånge”. Cavallin Herdam. 4: 409 (i handl. fr. 1711). Fadren wille .. (icke) utgifwa sitt barn uti sådana mäns händer, som om henne odygdiga tanckar buro. Hofsten Wermel. 1: 24 (c. 1716). MoB 4: 121 (i handl. fr. 1795). — särsk. (enst.): onaniserande. Strindberg TjqvS 1: 86 (1886).
4) (numera bl. tillf., bygdemålsfärgat) om djur: behäftad med oarter; om häst särsk.: som lätt faller i sken, vrenskande; jfr ODYGD 5. Stiernman Com. 2: 594 (1649). 4GbgVSH V—VI. 4: 18 (1903; från Västergötl.).
5) elak, okynnig, vanartig; numera bl. med försvagad bet.: som gör l. är begiven på att göra odygd l. pojkstreck; som har lust att hitta på spratt; som inte är riktigt ”snäll”, skälmskt retsam, gäcksam; äv. i utvidgad anv., om handling l. utseende. Onde och odygdighe barn. Girs Edelh. A 6 b (1627; möjl. till 2). Sedan jag har varit en så lång tid så odygdig emot honom .. kunde jag inte heller längre dölja för honom .. att jag ock älska honom igen. Horn Lefv. 108 (c. 1657). Din lilla, dygdiga och beskedliga fästmö har spelt dig et högst odygdigt strek. Envallsson Friarne 45 (1795). En odygdig pojkslyngel. Rydberg Frib. 113 (1857). Pojken (hade) märkt, att .. (korpen) ändå hade en odygdig glimt i ögat. Lagerlöf Holg. 2: 196 (1907). Siwertz JoDr. 183 (1928).
Ssg: ODYGDIGS-MAN; pl. -män. [möjl. fel för odygds-man; jfr fsv. odygdhis man] (†) till 2: missdådare, förbrytare. Rhyzelius Ant. 57 (c. 1750).
Avledn.: ODYGDIGHET, r. l. f. särsk. o. numera bl. (mera tillf.) till 5. Cellarius S 3 b (1699). Pojkaktig odygdighet. Frey 1850, s. 227.
Spoiler title