publicerad: 1949
OENIGHET ω3~e2nighet l. 3~002 (oe´nighet Weste; i vers ∪ — ∪ — Frese VerldslD 15 (1726)), r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 1 b, 2 a) -er.
Ordformer
(o- 1554 osv. u- 1546. -ig- 1546 osv. -igz- 1595)
1) tvedräkt, missämja, split; förhållandet att (två l. flera personer) icke kunna sämjas; i fråga om kollektiv stundom äv.: förhållandet att vara splittrad av tvedräkt; tillstånd av tvedräkt; stundom äv. närmande sig bet.: tvist, stridighet; föregånget av obestämd artikel numera bl. arkaiserande l. i vitter stil. Leva (i sht förr äv. vara, förr äv. ligga) i oenighet med ngn l. med varandra. RA I. 1: 455 (1546). En tijdh fordom voro Ärkebiskopen och Biscopen i Åbo i långligh oenigheet. Bureus Suml. 67 (c. 1600). Emellan Musen och Grodhan, war kommen een stoor oenigheet. Balck Es. 125 (1603). (Rysslands) orolighe tillståndh och oenigheett. OxBr. 5: 37 (1613). En som .. ligger i .. oenighet med .. (sin nästa), är en half .. menniskia. Swedberg Cat. 360 (1709). Den första oenigheten (mellan lappar o. nybyggare) uppstod utan tvifvel vid jagt och fiske. Düben Lappl. 465 (1873). SFS 1905, nr 29, s. 13. — särsk.
b) (numera knappast br.) i pl.: tvistigheter, stridigheter, misshälligheter. G1R 24: 322 (1554). Vissa personer, som endast sysselsätta sig med att stifta oenigheter. Granberg Dram. 8 (1811). Ritterberg Sall. 10 (1832). Sundén (1887).
c) (numera knappast br.) om motsättningar mellan stater, närmande sig bet.: fientligt förhållande; förr äv. närmande sig bet.: krig. Then oenighet, såsom emillen .. Sveriges rike och the Lybske .. varit hafve[r]. RA I. 2: 167 (1567). Sedhan huar man förwissad war om oenigheet emellan Swerige och Danmark, upkom en sådan räddhåga ibland folcket, att den står intet till beskrifwa. BraheBrevväxl. II. 1: 83 (1657).
e) (†) i uttr. sätta ngn i oenighet med ngn, äv. sätta ngra i oenighet (med varandra), äv. sätta oenighet mellan ngra, för att beteckna att ngn stiftar oenighet (mellan ngra). Widegren (1788). Weste (1807).
2) skiljaktighet i åsikter l. önskningar, meningsskiljaktighet, brist på samstämmighet (mellan personer). The rätlärighe Bisper .. förläggia oenigheet och Secter vthi Möten. Schroderus Comenius 640 (1639). Ekblad 346 (1764). Sjelfva Philosophernas oenighet beviser hvarken grundlösheten eller fåfängan af deras undersökningar. Höijer 1: 39 (1795). — särsk.
b) (†) om brist på samstämmighet mellan uppgifter i värk av olika författare. Iag .. har wist, att den oenigheet som finnes i de gambla Scribenters Sagor, är den wiszeste enigheet. Rudbeck Atl. 1: 769 (1679).
Ssgr (i allm. till 1): OENIGHETS-FRÖ. (i skriftspr.) om ngt som är l. blir den första anledningen till oenighet; frö l. källa l. orsak till oenighet; numera i sht (mera tillf.) i uttr. utså oenighetsfrön o. d.; jfr frö, sbst.1 3. (Syftemålet är) att .. uthsåå ett oenighetsfröö ibland Rijckzens inbyggare. 2RARP 5: 619 (1727). Förnämsta oenighetsfröet var franska kriget. 2SAH 8: 15 (1816). Östergren (1933). —
-GNISTA, r. l. f. (numera bl. tillf. i vitter stil) jfr gnista, sbst. 2. I Swerige glimmade allredo alt för många oenigheetz gnistor. Gustaf II Adolf 88 (c. 1620). Fryxell Ber. 11: 97 (1843). —
Spoiler title
Spoiler content