SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.):
OFÖRMÖRKAD, p. adj. (numera bl. i vitter stil, tillf.) icke förmörkad l. fördunklad o. d. Böttiger 2: 145 (1857). Oförmörkad solen skiner. Wirsén Sång. 286 (1884). särsk.
a) mer l. mindre bildl., dels om ngns panna l. uppsyn: icke förmörkad, ljus, klar; dels om ngns syn l. ögon o. d.: icke gjord matt l. skum l. dyster, icke skymd, ljus, klar; förr äv.: icke bländad. Strålar .. (glädjen) ej alltid från en oförmörkad blick, .. så (osv.). Wallin 2Pred. 3: 269 (1823). Rogberg Pred. 1: 288 (1831). Hans oförmörkade panna. Runeberg 1: 168 (1836).
b) (†) bildl., om ord: icke gjord otydlig l. obegriplig. Arvidi 26 (1651).
c) bildl., om förstånd, intelligens: icke omtöcknad. Östergren (1933).
d) (†) bildl.: icke störd l. grumlad av ngt. Om du .. vet, att tårar falla i dina spår, .. hur skulle du kunna äga någon ren glädje, .. något oförmörkadt hopp? Wallin 1Pred. 2: 476 (c. 1830). jfr: At den 4:de articlen (i freden i Roskilde) .. må blijfwa utan någon controversia oförmörkat. RARP 6: 349 (1658).
OFÖRMÖRKRAD, p. adj. [till förmörkra] (†) = oförmörkad. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 101 (c. 1600). särsk. = oförmörkad b. Arvidi 25 (1651).
OFÖRNEDRAD, p. adj. (†) icke förnedrad l. vanärad l. kränkt o. d. VDAkt. 1736, nr 14 (1730). Adlerbeth HorOd. 54 (1817).
OFÖRNEKAD, förr äv. OFÖRNEKT, p. adj.
1) (föga br.) som icke l. aldrig l. av ingen förnekats l. bestridits. Murberg FörslSAOB (1791). (Undervisningsämnen) hvilkas oförnekade nytta synes kunna på annat håll lättare vinnas. Claëson 1: 322 (1859). Östergren (1933).
2) (†) icke vägrad o. d. EkenäsDomb. 1: 36 (1636). Oförnekad kyss. Atterbom 1: 256 (1824).
OFÖRNEKBAR 3~020 l. ~002, adj. (tillf.) som icke kan förnekas. Wallengren Mann. 206 (1895). Östergren (1933).
OFÖRNEKLIG, förr äv. OFÖRNEKELIG (oförne´kelig Weste), adj.; adv. -a (†, Swedberg SabbRo 1222 (1697, 1712), Serenius Zzz 4 b (1757)), -en (se d. o.), -t. (-elig 16671864. -lig 1680 osv.)
1) (i sht i skriftspr.) som icke kan förnekas l. bestridas, vars riktighet l. sanning l. förekomst (i det föreliggande fallet) l. angivna karaktär icke kan förnekas, obestridlig, ovedersäglig. Gud är oförnekeliga allestädes närwarande. Swedberg SabbRo 1222 (1697, 1712). Det är oförnekeligt, at Tara Abrahams Fader varit afgudadyrkare. Lagerbring HistLit. 45 (1748). Det är en oförnekelig sanning, at frihet i handel gör en qvickare afsättning på varor, som man äger at aflåta. PH 8: 78 (1765). En oförneklig originalitet. 2NF 27: 653 (1918). särsk. (†) om ngt mer l. mindre konkret: obestridligen riktig l. korrekt; äv. övergående i bet.: förträfflig. Hvilket system var mer oförnekligt än hans. Leopold 3: 2 (1802, 1816). Äfven här är öfversättningen oförneklig, om än icke oförliknelig. GHT 1873, nr 105, s. 3.
2) (†) som man icke kan vägra att vidkännas l. erkänna l. tillerkänna ngn; obestridligen berättigad; obestridlig. Då alle Creditorer .. böra stämmas, och af Sterbhuset .. betalas, wäl förståendes om deras prætensioner äro liquide, richtige och aldeles oförnekelige. Schmedeman Just. 474 (1667). Min skyldiga och oförnekeliga plicht emot .. Gud. Swedberg Lefv. 9 (1729). Öfverhetens oförnekeliga rättighet at vällja sina embetzmän. Höpken 2: 47 (1746). Ett oförnekeligt beröm. Hammarsköld KonstH 268 (1817).
3) (†) som man icke kan neka l. förvägra ngn. Lind (1749).
Avledn.: oförneklighet, r. l. f. till 1, 2; numera bl. (tillf.) till 1. Murberg FörslSAOB (1791). Östergren (1933). särsk. (†): visshet, säkerhet. Af hvilka historiska vittnesbörd veta de allt detta med oförneklighet? Leopold 6: 77 (1803).
OFÖRNEKLIGEN, adv. (-elig- 17411822. -lig- 1762 osv.) [till oförneklig] (i sht i skriftspr.) betecknande att det icke kan förnekas att det förhåller sig så som säges, obestridligen, ovedersägligt, onekligen; stundom med försvagad bet., närmande sig bet.: absolut, förvisso, otvivelaktigt o. d. (jfr slutet). Serenius (1741). Altså är oförnekeligen intet land i Sverige at förlikna emot Skåne. Linné Sk. XIII (1751). Den minnesrika Bolmen, oförnekligen en av våra vackraste insjöar. HågkLivsintr. 5: 27 (1924). särsk. (†) allmännare: säkert; faktiskt; minsann. Räntmästaren Romel utlofvade, att de 4 års räkningarne, som för honom ännu återstå, skola oförnekeligen innan d. 1 maii nästkommande bli färdige. Annerstedt UUH Bih. 3: 235 (i handl. fr. 1738). Här gifves oförnekel(ige)n för hvarje T:a mellan 46 och 48. D(ale)r kop(pa)rm(yn)t. VLBibl. Brev 9/12 1774. Jag bedyrar, att intet hjon har på fjorton dagars tid vattnat mina sängar, det ser jag på gurkorna, oförnekligen. Almqvist Amor. 101 (1822, 1839).
OFÖRNEKT, se oförnekad.
OFÖRNIMBAR 3~020 l. ~002. [jfr t. unvernehmbar] (i skriftspr.) icke förnimbar l. uppfattbar. SvTyHlex. (1851). NF 14: 941 (1890). Hultman Vild. 208 (1907).
Avledn.: oförnimbarhet, r. l. f. (i skriftspr.) Schulthess (1885). Östergren (1933).
OFÖRNIMMELIG. [jfr mnt. unvornemelik, t. unvernehmlich] (†) = oförnimbar. Leopold 4: 90 (c. 1820). Runeberg 6: 181 (1834; normaluppl.).
Spoiler title