SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.):
OFILOSOFI. [efter t. unphilosophie] (†) tänkande som icke är filosofiskt (l. vetenskapligt); sammanfattningen av tankar o. tankegångar som icke stödja sig på filosofi (l. vetenskap). Leopold 3: 212 (1795, 1816). Förståndet, som Ophilosophien kallar det sunda, då den blott menar det allmänna. Schelling FörelAcadSt. 101 (1812). (Den epikureiska läran) är .. en ophilosophi af det crassaste empiriska slag. Atterbom PoesH 3: 53 (1848).
OFILOSOFISK. icke filosofisk; äv.: som icke anstår en filosof; förr äv.: ovetenskaplig; äv.: icke djupsinnig l. spekulativ; i sht förr stundom närmande sig bet.: ologisk. Thorild (SVS) 1: 315 (1778). Thorild. Tillika en philosophisk eller ophilosophisk Bekännelse. Geijer (1820; boktitel). Oförståndiga, .. ofilosofiska qvinna! Bremer Nina 143 (1835). De .. högst ofilosofiska karaktärslytena egoism, o-tacksamhet, bristande självbehärskning. Wulff Leopardi 17 (1913).
OFIN. icke fin; särsk.
1) (†) icke av god beskaffenhet l. kvalitet, enkel; jfr fin, adj. I 1. Tuu ofijne hattebandh, rödt och hwitt. BoupptSthm 30/7 1659. Fatab. 1910, s. 144 (1670; om glas).
2) (†) om metall: som innehåller främmande beståndsdelar, oren; äv. i n. sg. i mer l. mindre substantivisk anv., närmande sig bet.: ngt som utgör en främmande beståndsdel l. tillsats, förorening (jfr fin, adj. I 2); äv. om sten i smycke o. d.: som icke är ngn äkta ädelsten; äv. om mineral: som ger dylika stenar. Ofijntt sölff. G1R 22: 44 (1551). Man (kan) probera ett Styckie .. materia, .. huru mycket ofijnt hon aff andra Materier inneholler. Risingh KiöpH 45 (1669). (Ringar) medh Ofijna steenar. BoupptRArk. 1670. Œdman Bahusl. 23 (1746; om mineral).
3) om person l. uppträdande o. d.: som ådagalägger resp. vittnar om bristande uppfostran l. kultur; stridande mot konvenansen; grov, plump, ohyfsad; jfr fin, adj. IV 1. PT 1895, nr 153, s. 3. Det verkar så ofint, när en ung flicka röker så där passionerat. Hedberg Räkn. 212 (1932). Att öppet och fräckt flytta ihop utan vigsel var ofint och otillständigt. Heerberger NVard. 231 (1936). särsk.: ogrannlaga, icke finkänslig; som har l. visar l. vittnar om bristande hänsyn o. belevenhet; äv.: närgången; jfr fin, adj. IV 1, 1 c o. 3. Hur ofint ha de icke tagit på alla våra tankar! Lundegård Prins. 222 (1889). Det något ofina skämtet och den bullrande munterheten beröra mig oangenämt. Boheman Valera PepJ 17 (1894). Patricia, var inte ofin, fräste fröken Brent till. Isberg Jenkins Brent 232 (1919).
4) (mera tillf.) ss. adv. ofint, i fråga om frambringande av konstvärk: utan finess, med grova medel, grovt o. d. (Porträttet) är ofint utfördt och i färgen bondgrannt blomstrande. Wrangel TegnSläktm. 44 (1913).
Avledn.: ofinhet, r. l. f. till 3: egenskapen l. förhållandet att vara ofin; brist på kultur o. uppfostran; plumphet; ofinkänslighet; äv. konkretare, om handling o. d. som vittnar om dylika egenskaper. Lundegård Prins. 218 (1889). Hillman Palacio Valdés DJulR 31 (1912; konkretare).
OFINERAD, p. adj. (tillf.) metall. om metall (numera bl. guld l. silver): icke finerad. BlBergshV 18: 14 (1687). Murberg FörslSAOB (1791).
OFINGRAD, p. adj.
1) (†) som ingen fingrat på, orörd. Om .. (gevären) qvarblifvit .. ofingrade i förråden. Wingård Minn. 9: 70 (1848).
2) (tillf.) i sht bot. o. zool. icke fingrad l. fingerdelad; jfr fingrad 2. Retzius Djurr. 161 (1772).
OFINKÄNSLIG3~020. icke finkänslig; ogrannlaga, taktlös. Tavaststjerna Inföd. 103 (1887). Berger Ysaïl 182 (1905; om interrju). Ofinkänsliga skrattsalfvor. Laurin Skämtb. 13 (1908). Hellström Malmros 98 (1931).
Avledn.: ofinkänslighet, r. l. f. äv. konkretare: ofinkänsligt yttrande l. beteende. Tavaststjerna Barnd. 214 (1886; konkretare). GbgMP 1930, nr 164, s. 6.
OFINSK. jfr osvensk. Topelius 23: 51 (1843).
OFIRAD, p. adj. (mera tillf.) om högtid, minne(sdag) o. d.: som icke fira(t)s. Murberg FörslSAOB (1791). Att Linnéminnet gått fullkomligt ofirat och spårlöst förbi i 1807 års Sverge. Lidforss Kås. 1: 194 (1908).
OFISKLIG. (i fackspr.) om fiskredskap o. d.: som icke (l. föga) fångar l. lockar fisk; på l. i vilken man icke får ngn (l. får bl. litet) fisk. Schager Nöjesfiske 31 (1915).
Spoiler title
Spoiler content