SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
O- ssgr (forts.):
OFULLBORD, adj. (†) i uttr. ofullbord tvisting, tvistvävnad med prydnadssöm (tvistsöm) som icke gjorts färdig?; jfr fullborda, adj. ArkliR 1561, avd. 29.
OFULLBORDAD3~020 (ofullbo´rdad Weste), p. adj. [fsv. ofulbordhadher] icke fullbordad; särsk.
a) som icke slutförts l. avslutats l. gjorts färdig, oavslutad. Serenius K 2 a (1734). Presens, som utmärker ofullbordad handling i närvarande tid. Sundén SvSprFolksk. 45 (1871). ”Den ofullbordade”, som h-moll-symfonien (av Schubert) blivit kallad. Hillman Schubert 81 (1922) [efter t. die unvollendete]. jfr: Ofulbordeth tuistingh — 4 alen. ArkliR 1561, avd. 29; jfr ofullbord. särsk. jur. om äktenskap: som icke fullbordats gm samlag; stundom äv. (i sht i fråga om ä. förh.): ofullkomnad (se d. o. 2 slutet). Östergren (cit. fr. 1915; om ofullkomnat äktenskap).
b) (i religiöst spr.) om profetia o. d.: som icke gått i uppfyllelse. Lind 1: 1690 (1749).
OFULLBORDAN. (†) i uttr. ngts ofullbordan, om förhållandet att ngt icke fullgöres (l. fullgjorts) l. uppfylles (l. uppfyllts). BtÅboH I. 9: 69 (1637). HSH 12: 308 (1723).
OFULLFÖRD3~02, p. adj. (mera tillf.) icke fullförd, ofullbordad. Ofullförda berättelser. ALundegård (1920) hos Benedictsson 7: Förord. —
OFULLGÅNGEN3~020, p. adj.
1) med. om havande kvinna: som icke gått den normala tiden ut i havandeskap. Cederschiöld HbBarnm. 137 (1843).
2) om foster: som (icke varit sin normala tid i livmodern o.) icke är fullt utvecklad. Lind (1738). särsk. bildl.: som icke nått full utveckling l. mognad; outvecklad; omogen; äv.: icke fullt färdig, ofullkomlig, fragmentarisk o. d. Geijer I. 5: 247 (1820). Det torsoartade, ofullgångna, som så ofta präglar svenska skalders lifsverk. Lamm Oxenst. 391 (1911). Denne i mycket ofullgångne målare. Bergh Randanteckn. 24 (1914). En ytterligt barnslig och ofullgången stil. Sörman Aloë 157 (1931).
Avledn.: ofullgångenhet, r. l. f. till 2; särsk. bildl. Lindgren Stormän 34 (1894). Larsson Spinoza 503 (1931).
OFULLIGHET, f. [till ett icke anträffat ofullig, till fullig] (†) otillräcklighet. Dhe nij vtskreffne bonde Drängiars ofullighet. BtÅboH I. 7: Diar. 32 (1558).
Spoiler title
Spoiler content