SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.): OGIVEN, p. adj. [fsv. ogivin]
1) (numera knappast br.) som icke bortgivits l. lämnats; om gåva l. löfte o. d.: som icke givits resp. gjorts. Balck Es. 92 (1603). Murberg FörslSAOB (1791). särsk. (†) i uttr. vara ogiven ngn, icke ha givits till ngn. Jag hafver ej mer än en dotter, / Och henne är ogifven man (dvs. åt henne har icke givits ngn man). SvForns. 1: 84.
2) (tillf.) om skådespel: som icke spelats. Strindbergs ogifna skådespel. Uddgren 2Strindbg 146 (1912).
OGIVMILD3~02 l. ~20. icke givmild, ogenerös, snål. Almqvist Skälln. 104 (1838). När jag såg mig i spegeln, förbannade jag en ogivmild försyn. Hemmer ManSamv. 39 (1931).
OGJORD, p. adj. (-gjord (-gio-, -dh) 1525 (: ogiorth, n.) osv. -gord 1701 (: ogordt, n.)) [fsv. ogiorþer]
1) (†) oförarbetad; icke färdigberedd l. färdigställd. Ath inthit silff enthen giorth eller ogiorth schal föres hædhan wtaff landit. G1R 2: 250 (1525). En bult med gamble suart sametz clädes och saijendes kiortler, ogiorde. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 75. Nytt hufdebollsterwahr, tillgiort, tombt Nytt Bolsterwahr ogiort till 14 allnar. BoupptSthm 15/2 1659. Botin Utk. 583 (1764).
2) [jfr fsv. thät dughir ey at sighla i vgiorth wädhir] i förb. i ogjort väder, eg.: väder (vind) som icke är färdigt l. säkert?; numera bl. i uttr. (vara ute i l. löpa (åstad) i l. springa i ogjort väder) som ange att ngn (beställsamt o. beskäftigt) gör ngt varför situationen icke är lämpad l. vartill han icke har tillräckliga skäl. Han löper j ogiort wäder. SvOrds. B 2 b (1604). Ack, gamla Dumberg! .. nu igen / Du lupit stad i ogjordt väder? Envallsson TokrolNatt. 87 (1791). En människa som Lotten går inte omkring i ogjort väder med lösa beskyllningar. Bergman LBrenn. 168 (1928).
3) om ngt abstrakt: (ännu) icke gjord l. utförd l. åstadkommen; ofta [jfr lat. factum illud, fieri infectum non potest (Plautus)] i uttr. göra ngt ogjort, gjort kan icke göras ogjort o. d. Ther före såge wij heller, att thet wåre ogiort. G1R 6: 103 (1529). För ogiord gerning, böther man ofödt fää. SvOrds. A 7 a (1604). När qwinnan hafwer en gång aflat, så står sedan intet i hennes macht, at giöra thet giordt är ogiordt. Swedberg Cat. 387 (1709). Krigshistorien har .. både i detaljforskning och allmänna synpunkter mycket ogjordt i fråga om Carl XII. KKD 3: V (1907). Edqvist Musik 426 (1946).
4) (i Norrl. o. Finl., vard.) i uttr. betecknande att det var ytterst nära l. alldeles ”på vippen” att ngt skett. Då vinden just friskade i, var det icke mer än ogjordt, att man icke i den farten seglat tvärt öfver Köpenhamn. Topelius Läsn. 5: 55 (1880). Malmberg Fångstm. 187 (1924).
5) (vard.) i uttr. ogjort arbete, arbete som utföres l. utförts till ingen nytta (o. måste göras om); förr äv.: halvgjort (slarvigt utfört) arbete. Brummer 104 (1789). Weste (1807).
OGLAD. [fsv. ogladher; jfr isl. úglaðr] (i sht i vitter stil, ålderdomligt) sorgsen, bedrövad, dyster, ledsen; äv. i utvidgad anv., om plats, levnad, aning o. d. Så mongtth glatth hierte gör tu (dvs. förtalaren) oglatt. Visb. 1: 5 (1572). (De drucko på gästabudet) kunnandes ingen märkia på Drottning Oluf, at hon var något oglad. Björner Hrolf 17 (1737). Kanske var det så, att människor ogärna slogo sig ned, ogärna stannade på denna avlägsna och oglada plats. Stiernstedt Sneck. 15 (1924).
OGLASERAD, p. adj. icke glaserad; särsk.
a) tekn. om lervaror o. d. Nordencrantz Arc. 256 (1730). Släta, oglaserade golfplattor af lera. SFS 1906, nr 48, s. 36.
b) kok. om bakvärk o. d. Oglaserad torta, mandelkaka. Murberg FörslSAOB (1791). Grafström Kond. 161 (1892).
OGLÄDJE. [fsv. oglädhi; jfr isl. úgleði samt oglad] (†) sorg, bedrövelse, dysterhet. Verelius Gothr. 112 (1664). Schultze Ordb. 1535 (c. 1755).
OGLÄTTAD, p. adj. icke glättad. Schultze Ordb. 1542 (c. 1755). Matt oglättat papper. Kroon Reprodukt. 104 (1935).
OGLÖMD, p. adj. (numera knappast br.) icke glömd, oförgäten. Lind (1738). Sahlstedt (1773). ÖoL (1852).
OGNALIG, adj. [sv. dial. ognalig; möjl. ombildning av ett (icke anträffat) onardig (jfr fsv. onardh, onardhoghet), av nt. unaardig l. holl. onaardig, motsv. t. unartig (se vidare oartig); jfr sv. dial. onalig, onarig] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) kinkig, besvärlig, fnurrig (se d. o. 2). Dalin (1853). (Han) bara satt och var ognalig, petade i maten, snäste systrarna, klagade på hettan i rummet. Wester Reymont Bönd. 4: 298 (1924).
Spoiler title