SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
O- ssgr (forts.):
OIDOG, äv. OIDIG. (†) lat; trög; försumlig; äv. om arbete: varpå ingen flit nedlägges; äv. i uttr. oidog till arbetes, trög att arbeta, lat i arbetet. Een ijdogh quinna är sins manz krona, men een oijdogh är såsom eter j hans been. Ordspr. 12: 4 (Bib. 1541). LPetri 2Post. 240 a (1555: til arbetes). Oidogt arbete. Murberg FörslSAOB (1791). Heinrich (1828).
Avledn.: oidoghet, r. l. f. (†) lättja; tröghet; försumlighet. Helsingius (1587). Murberg FörslSAOB (1791). OIFRÅN-, se ofrån-.
OIGENBEKOMLIGEN, adv. (-komblighen) [till igen-bekomma] (†) på sådant sätt att ngt icke kan återfås. Steuchius NBozæus C 3 a (1675).
OIGENFINNELIG3~00200, adj. [till igen-finna] (i skriftspr., numera bl. tillf.) omöjlig att återfinna l. anträffa. En .. på Chartan .. oigenfinnelig Province. SvMerc. V. 3: 163 (1760). Hammar (1936).
OIGENKALLAD3~0020, p. adj. särsk. (†): som icke återfordras; jfr igen-kalla 2. SvTr. V. 1: 222 (1613).
OIGENKALLELIG, adj.; adv. -en (RA I. 1: 383 (1544), Tegel G1 2: 203 (1622)). (n. sg. -ligit 16141650) [fsv. ogenkalleliker; till igen-kalla] (†) oåterkallelig; äv.: oersättlig, oreparerbar. RA I. 1: 383 (1544). Een oigenkallelig skada. RARP 10: 152 (1668). Cellarius 222 (1729).
OIGENKNUTEN 3~0020, förr äv. OIGENKNYTT, p. adj. (mera tillf.) som icke knutits igen. Helsingius (1587).
OIGENKÄND3~002, p. adj. (mera tillf.) icke igenkänd (se igen-känna II 1). Murberg FörslSAOB Bih. (1791).
OIGENKÄNNLIG3~0020, äv. (numera mindre br.) OIGENKÄNNELIG3~00200 (oigenkä´nnelig Weste). (-kännel- 17491936. -kännl- (-känl-) 1790 osv.) som icke kan kännas igen; äv. i utvidgad anv.: som åstadkommer att ngn icke kan kännas igen. Lind (1749; under unerkenntlich). Arnell Scott Sjöfr. 226 (1829; om förklädnad). ”Hjälp, hjälp!” vrålade .. (han) med stämma, oigenkännlig av ångest. Högberg Frib. 99 (1910).
Avledn.: oigenkännlighet, äv. (numera mindre br.) oigenkännelighet, r. l. f. egenskapen att vara oigenkännlig; särsk. i sådana uttr. som (vanställa l. förändra o. d. ngn l. ngt) (ända) till oigenkännlighet, (vanställa l. förändra osv. ngn l. ngt) i sådan grad att han l. hon (resp. det) blir oigenkännlig(t); äv. skämtsamt o. hyperboliskt. Lind 1: 1691 (1749). (Johan Banérs) bild (har i historien) icke sällan blifvit vanställd nästan till oigenkännelighet. Mankell Fältsl. 391 (1858). (De hade) hunnit bli till oigenkännlighet berusade. Puck 1916, nr 15, s. 6.OIGENOM-, se ogenom-.
OIGENTAGLIG l. OIGENTAGELIG (oigenta´gelig Weste), adj. (-elig 17491824. -lig 17911847) [till igentaga] (†) som icke kan tagas l. fås igen; oåterkallelig; oersättlig. Then oigentageliga tiden. Lind 1: 1731 (1749). Meurman (1847).
Avledn.: oigentaglighet, r. l. f. (†) Tidens oigentagelighet. Lind 1: 1731 (1749). Murberg FörslSAOB Bih. (1791).
OIHÅGKOMMEN l. OIHUGKOMMEN, p. adj. (†)
1) motsv. ihågkomma 1 b γ: som icke ihågkommits med gåva l. belöning o. d. VDAkt. 1667, nr 264.
2) motsv. ihågkomma 2: icke omnämnd, onämnd. HSH 31: 376 (1662).
OILLUMINERAD, p. adj. särsk. (numera knappast br.) om kopparstick: icke färglagd. VetAP 1: 52 (1739).
OIMPORTERLIG. (†) som ger föga l. ingen avkastning, föga indräktig. Bergv. 1: 187 (1649).
OIMPREGNERAD, p. adj. (i fackspr.) icke impregnerad; särsk. motsv. impregnera 2 b, c. Oimpregnerade tyger. KatalIndUtstSthm 1897, s. 103.
OINBJUDANDE3~0200, p. adj. (i sht i skriftspr., mera tillf.) icke inbjudande (se inbjuda 3 slutet) l. tilldragande; frånstötande. Steffen BrittStröft. 53 (1895).
OINBUNDEN3~020.
1) om bok o. d.: icke inbunden, obunden; häftad. BoupptSthm 6/11 1658.
2) (†) icke invecklad l. tillkrånglad, klar, lättfattlig. LBÄ 25—26: 35 (1799).
3) (†) avfattad på prosa l. i obunden form; i uttr. oinbundet tal, tal på prosa; oinbunden svenska, svensk prosa; jfr obunden 3 c γ. BtHforsH 2: 17 (1766). Et frögde-tal på oinbunden svenska. Därs. 23 (1772).
OINBÄRGAD3~020, p. adj. (mera tillf.) icke inbärgad; obärgad; särsk. om gröda o. d. PT 1791, nr 62, s. 3.
OINDELAD3~020 l. (numera företrädesvis i bet. b, men där nästan uteslutande) OINDELT3~02, förr äv. OINDELD, p. adj. (utom i b numera bl. tillf.) icke indelad; särsk.
a) (†) om tid: vars olika avsnitt icke äro avdelade för olika sysslor, som i hela sin utsträckning kan ägnas åt ngt. Kræmer Diam. 55 (1857).
b) (i fråga om ä. förh.) om hemman l. annan jordegendom l. om skatt av hemman o. d.: icke anvisad till boställe l. avlöning l. underhåll åt civil l. militär l. ecklesiastik tjänsteman; äv. om lön: utgående av dylika skattemedel; förr äv. om bonde: som betalade dylik skatt. Oindelte Cronobönder. ResolAllmogBesvär 1723, § 16. Bergv. 2: 581 (1751; om utskylder). Schönberg SvarVetA 14 (1764; om lön). Oindeldta panthemman. KrigVAH 1842, s. 221. Oindelt spannmål. 2NF 17: 269 (1912; om ä. förh.). särsk. i utvidgad anv. (om person l. regemente o. d.): som icke avlönades l. underhölls gm indelning (se indelning, sbst.1 2). De oindelte regementer. 2RA 1: 52 (1719). Därs. 2: 105 (1727; om officerare).
OINDRIVBAR3~020 l. ~002, adj. som icke kan indrivas; i sht om fordran o. d. Tamm AvlÄndAdj. 17 (1899).
OINDRIVEN3~020, p. adj. icke indriven; särsk. om fordran o. d. Calonius 5: 115 (1799).
OINFATTAD3~020, p. adj.
1) icke infattad; särsk.: icke infogad l. fäst i ngt (t. ex. ett skaft l. en ram o. d.); särsk. om ädelsten o. d.: icke monterad. Oinfattade demanter. Lind (1749; under ungefasset). SFS 1906, nr 38, s. 14 (om grifflar).
2) (†) icke besatt l. inlagd med ngt (t. ex. ädelstenar, silver o. d.). En oinfattad Tabatiere af Agathe. Wrangel TessPal. 34 (i handl. fr. 1735).
OINFICERAD, p. adj. (†) osmittad; jfr inficiera 3. SthmStadsord. 1: 123 (1657).
OINFRIAD3~020, p. adj. (mera tillf.) särsk. i det bildl. uttr. ett oinfriat löfte, om löftesrik person som icke infriar (l. hinner infria) de förhoppningar han (l. hon) ingivit. Munthe SMich. 13 (1930).
OINGRIPEN, p. adj. (†) icke inbegripen (se inbegripa 2 b). Girs J3 90 (1627).
OINHOPPAD3~020, p. adj. ridk. om häst: icke inövad i hoppning. Wiedesheim-Paul Turf. 20 (1927).
OINHÄGNAD3~020, p. adj. icke inhägnad; utan omgivande stängsel. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 275 (1856).
OINKRÄKTAD3~020, p. adj. (numera föga br.)
1) icke erövrad l. besatt. Loenbom Stenbock 2: 241 (1758).
2) som icke lidit intrång, oinskränkt. Oinkräktad frihet. NF 3: 1506 (1880).
OINKVIETERAD, p. adj. (-qui-) [till inkietera] (†) ostörd, lämnad i fred. RARP 9: 281 (1664).
OINKÖRD3~02. icke inkörd; särsk. om dragdjur: som icke vants vid l. dresserats till körning. AdP 1800, s. 791.
OINLAGD3~02, p. adj. (numera bl. tillf.) icke inlagd. Schultze Ordb. 2570 (c. 1755). särsk.
a) som saknar inläggning (se d. o. 1). PH 6: 4358 (1756; om bord).
b) icke konserverad l. inkokt. Stiernman Com. 3: 263 (1664; om frukt).
OINLÖSBAR3~020 l. ~002. oinlöslig. Oinlösbara riksbanksedlar. BtRiksdP 1874, I. 1: nr 55, s. 37.
Avledn.: oinlösbarhet, r. l. f. EkonS 1: 326 (1893).
OINLÖSLIG3~020. icke inlöslig; särsk. om sedelmynt o. d.: som man icke kan få inlöst (se inlösa 1); äv. i utvidgad anv., om myntfot o. d.: som grundar sig på oinlösligt mynt. Oinlösligt pappersmynt. NF 1: 1522 (1876). FinT 1924, 2: 381 (om myntfot).
Avledn.: oinlöslighet, r. l. f. 2NF 9: 34 (1908).
OINLÖST3~02, p. adj. icke inlöst; särsk. om skuldförbindelse, räntekupong o. d. Schultze Ordb. 2846 (c. 1755). GeberHandelslex. 778 (1927; om räntekuponger). särsk.
a) post. om postförsändelse: icke utlöst; numera företrädesvis om postförskott(sförsändelse). CivInstr. 516 (1704; om brev). Döss o. Lannge (1908; om postförskottsförsändelse).
b) (†) om lotterivinst: outtagen. PT 1758, nr 43, s. 4.
OINRAMAD3~020, p. adj. icke inramad; utan ram. PriskurTaflÅhlénHolm 1909, Omsl. s. 2 (om tavla).
OINREDD3~02, p. adj. icke inredd; särsk. motsv. inreda I a: utan inredning. Oinredde rum. VRP 12/10 1720.
OINRIDEN3~020, p. adj. särsk. (i fackspr.) om häst: som icke inövats för ridning. Nordforss (1805).
OINSKANSAD, p. adj. (†) eg.: icke omgiven med förskansningar; anträffat bl. i utvidgad anv.: oinskränkt. Oinskantsad magt. Tessin Bref 2: 99 (1754).
OINSKRIVEN3~020, p. adj. (mera tillf.) icke inskriven; särsk. motsv. inskriva 2. SvTyHlex. (1851).
OINSKRÄNKBAR3~020 l. ~002, adj. (mera tillf.) som icke kan l. får inskränkas; som icke tål ngn inskränkning. Bolin Statsl. 2: 74 (1871).
OINSKRÄNKELIG, adj. (-skrencke-) [till inskränka] (†) oinskränkbar. Rydelius Förn. 343 (1737).
OINSKRÄNKT3~02. [jfr t. uneingeschränkt]
1) som icke inskränkes (se inskränka 3) av ngt, som icke lider ngn inskränkning; ofta liktydigt med: obegränsad; äv.: reservationslös, förbehållslös. Serenius Nnn 1 a (1734). För de Varor, hvilka för Brukens räkning upläggas i Städerne Vesterås, Arboga och Köping, .. (må) lämnas en oinskränkt Nederlags tid. PH 6: 4276 (1756). För sitt .. förhållande vid Porosalmi .. erhöll Döbeln det mest oinskränkta beröm af sin chef. 2SAH 60: 63 (1883). Tysklands proklamering (31 jan. (1917)) av det oinskränkta u-båtskriget. 3NF 20: 913 (1934); jfr a (β). särsk.
a) om rätt(ighet) l. makt(utövning) o. d.: som icke begränsas l. inskränkes gm lagar l. bestämmelser o. d.; äv. om härskare l. monarkisk statsförfattning o. d.: enväldig, absolut. Det oinskränckte Konungslige enväldet. 2RARP I. 1: 13 (1719). Boström Statsl. 45 (1859; om monarkisk statsförfattning). Oinskränkt härskare. Östergren (1933). särsk. i utvidgad anv.
α) (mera tillf.) om gudom o. d.: som har oinskränkt makt, allsmäktig. NF 2: 1027 (1878).
β) om värksamhet o. d.: obunden av hämmande föreskrifter o. d., fri; numera nästan bl. (mera tillf.) i fråga om utövande av handel l. annan näring; förr äv. dels om skrivsätt: som icke (slaviskt) följer regler l. förebilder, självständig, dels allmännare, om handling: varvid den handlande icke behöver låta bestämma sig av ngt annat än sitt eget omdöme, fri (se d. o. 7 b). Benzelstierna Cens. 8 (1737; om skrivsätt). Fri och oinskränkt handel och sjöfart. Chydenius 24 (1765). Förlåt .. om jag supplicerar att få underkasta allt mitt förhållande .. e. exc:s oinskränkta prövning. Wedberg 1HD 386 (i handl. fr. 1795).
b) (mera tillf.) om betydelse som man inlägger i ett ord l. uttryck: vidsträckt; förr äv. om ordet självt: i vidsträckt(aste) mening. Sculpturen, betraktad i allmänhet, såsom oinskränkt bilderi. Hammarsköld KonstH 19 (1817). När man (i ordets oinskränktaste betydelse) säger Verld. Atterbom PhilH 162 (1835).
c) (†) om mod (se mod, sbst.1 7): som icke ryggar tillbaka för ngt. Nordenflycht QT 1745, s. 79.
d) (†) språkv. om form: obestämd (se d. o. 5 a α (α')). Hof Skrifs. 170 (1753).
2) (mera tillf.) oförminskad. Bevara rikets område oinskränkt. Östergren (1933).
Avledn.: oinskränkthet, r. l. f. särsk. till 1 (a). Thorild (SVS) 1: 421 (1782).
OINSKUREN3~020, p. adj. särsk. (numera knappast br.) om blad: helbräddad. Linné Öl. 143 (1745).
OINSLAGEN3~020, p. adj. icke inslagen; särsk.: icke inpackad l. invecklad i pappers- l. tygomslag o. d. Oinslagna karameller. Grafström Kond. 80 (1892).
OINSPIRERAD, p. adj. icke inspirerad; utan inspiration. Lysander Almqvist 152 (1878).
OINSTÄNGD3~02, p. adj. (numera bl. tillf.) icke instängd; äv.: oinhägnad. Swedenborg RebNat. 1: 10 (1719). De (lappar), som hade sina ängar och slåttermyrar oinstängda. Düben Lappl. 466 (1873; efter handl. fr. 1801).
OINTAGEN 3~020, p. adj. (numera bl. mera tillf.) icke intagen. Dalin 2: 162 (1853). särsk.
a) (†) om kvinna: som icke kyrktagits (efter barnsäng). VDAkt. 1686, nr 106 (1685). HärnösDP 1693, s. 18.
b) (numera knappast br.) om (oskiftat) jordområde l. skog o. d.: som icke (gm inhägnande l. uppodling o. d.) införlivats med ngns ägor. Berch Hush. 365 (1747). Järta 1: 271 (1832).
c) icke erövrad. Dhe ointagne provincier. RARP 1: 55 (1627).
d) (†) bildl.: som icke gripits l. intagits (av ngt); äv. övergående i bet.: opartisk, neutral. Några lärde, ointagne af uppgjorda abstrakta theorier, hafva påstått att (osv.). AJourn. 1814, nr 215, s. 2. Den ointagne betraktaren af detta .. skådespel. 2SAH 19: 228 (1838).
OINTAGLIG3~020, förr äv. OINTAGELIG (ointa´gelig Weste). som icke kan intagas l. erövras; äv. bildl., särsk. om kvinna. Lind 1: 338 (1738). Grevenius Buck StHjärta 462 (1938; om kvinna).
Avledn.: ointaglighet, r. l. f. Fryxell Ber. 6: 12 (1833).
OINTECKNAD3~020, p. adj. icke intecknad; särsk. dels (i sht jur.) om fordran o. d.: icke inskriven i rättens protokoll (i ändamål att bereda säkerhet i gäldenärens egendom för fordringsrättens bestånd), dels om egendom o. d.: ograverad. Ointecknade fordringar. AdP 1800, s. 234. Duse GrundH 162 (1909; om villa).
OINTELLIGENT.
1) (†) som saknar förnuft. Phosph. 1813, s. 302.
2) som har dålig fattningsförmåga, obegåvad; äv. med sakligt huvudord: som vittnar om bristande intelligens o. d. Rein Psyk. 2: 140 (1891). Ointelligenta tankeförbindelser. Vetterlund Skissbl. 197 (1914).
OINTERRUPT, adj. [till lat. interruptus, p. pf. av interrumpere (se inter-rumpera)] (†) oavbruten. OxBr. 10: 359 (1633). Därs. 370 (1636).
OINTRESSANT. som icke fängslar intresset (se intresse 4); föga underhållande l. spännande; tråkig; som saknar intresse (se d. o. 5). Små, obetydliga och ointeressanta ting. Hasselroth Campe FadRåd 40 (1798; klandrat i JournSvL 1799, s. 97). Mjöberg Lb. 457 (1910; om diktning).
OINTRESSE. (i skriftspr.)
1) motsv. intresse 4: bristande intresse; saknad av intresse. SDS 1904, nr 84, s. 2.
2) (mera tillf.) motsv. intresse 5: egenskapen att sakna intresse. UNT 1925, nr 9130, s. 8.
OINTRESSERAD, p. adj. icke intresserad; särsk.
1) motsv. intressera II 4.
a) (numera bl. tillf.) med personligt huvudord; särsk.: vars intressen icke beröras (i l. av ngt). SC 1: 95 (1820).
b) med sakligt huvudord.
α) [jfr t. dem reinen uninteressirten wohlgefallen (Kant CritUrtheilKr. § 2 (1790))] i sht filos. o. estet. om känsla o. d. (jfr β), i sht om det estetiska välbehaget: fri från begär l. strävanden, intresselös (se d. o. 1). Polyfem IV. 51: 3 (1811). (I fråga om såväl kroppslig som andlig skönhet) är verkan .. ett ointeresseradt välbehag. Phosph. 1813, s. 306. De Theoretiska känslorna (äro) ointresserade. Trana Psych. 2: 104 (1847).
β) (numera mindre br.) opartisk; äv.: som icke dikteras av egennyttiga intressen, oegennyttig. Hammarsköld SvVitt. 1: 11 (1818). Jag tror inte på den absolut ointresserade forskningen. Quennerstedt StrSkr. 1: 321 (1907, 1919). Nyblom Österut 146 (1908; om vänskap).
2) motsv. intressera III; om person: som icke intresseras (av ngt) l. intresserar sig (för ngt); likgiltig, liknöjd; äv. i utvidgad anv., om min o. d.: som visar l. ger uttryck åt bristande intresse l. åt liknöjdhet o. d. Wetterbergh SamhKärna 2: 5 (1857; om leende). (Han) var fullständigt ointresserad av mig som kvinna. TidLittKal. 1928, s. 28.
3) [jfr fr. intéresser, göra intressant] (numera knappast br.) som icke väcker (l. väckt) ngt intresse, utförd utan intresse (se d. o. 4); ointressant. Frey 1850, s. 232. Draperierna (på en viss målning äro) ointresserade. Roosval FornkristK 24 (1933).
OINTRODUCERAD, p. adj. icke introducerad; särsk. om adel(ssläkt): icke immatrikulerad på riddarhus. Sveriges ointroducerade adels förening, stiftad 1911. Matrikel öfver ointrod(ucerad) Adel. FSS III. 3: VIII (1847).
OINVECKLAD, p. adj. (†)
1) icke invecklad i pappers- l. tygomslag o. d. Oinvecklade karameller. Grafström Kond. 3 (1892).
2) språkv. om subjekt l. predikat: som saknar bestämningar. Borelius Sacy 10, 12 (1806).
OINVENTERAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke inventerad; särsk. om lösegendom o. d., i sht förr äv. om hus l. lokal o. d.: varöver l. över vars värdeobjekt inventarium (se d. o. 1) l. förteckning icke upprättats. Hagström Herdam. 3: 407 (cit. fr. c. 1670; om prästgård). särsk. (†) om kvarlåtenskap vid bouppteckning: icke värderad o. upptecknad. BtÅboH I. 8: 205 (1635). BoupptSthm 11/10 1658.
OINVIGD3~02, p. adj. (utom i c numera bl. mera tillf.) icke invigd. Lind 1: 1702 (1749). särsk.
a) om person (jfr c): som icke (gm högtidliga ceremonier) insatts (i ett ämbete) l. upptagits (i ett samfund) l. helgats (åt en gudom) o. d. Polyfem IV. 8: 4 (1811).
b) om sak: icke helgad (gm religiösa ceremonier). Wigström Folkd. 1: 191 (1880; om grav).
c) (fullt br.) icke insatt l. hemmastadd (i ngt); som saknar förtrogenhet med ngt; icke initierad, utomstående; ngn gg äv. i utvidgad anv., om blick o. d. Att lemna .. (läkemedlen) i händerna på i konsten oinvigde. Phosph. 1811, s. 36. Rydberg Ath. 277 (1859; om blick). Siwertz Sel. 1: 216 (1920).
OISOLERAD, p. adj. icke isolerad; särsk.: icke omgiven l. försedd med ett skikt l. hölje av oledande (l. föga ledande) o. skyddande ämne. TT 1886, s. 125 (om järnskiva i induktor).
OITÄND3~02, p. adj. (numera knappast br.) icke antänd l. påtänd, oantänd. Murberg FörslSAOB (1791). Norrl. 5: 13 (1907).
Spoiler title
Spoiler content