SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
O- ssgr (forts.):
OJÄMNA, r. l. f., l. (i bet. 2) OJÄMNE, m. [jfr nor. dial. ujamne, m., nyisl. ójafna, f. (i bet. 1); delvis möjl. avledn. av ojämn] (†)
1) ojämnhet (se d. o. 1); jfr jämna, sbst.2 1, ojämn 1. Wettersten Forssa 21 (c. 1750).
2) (o-jämne) olikhet (med hänsyn till fördelning av ngt); jfr jämna, sbst.2 2, ojämn 3 (c). NorrlS 14: 43 (1695).
OJÄMNA, v., se ojämn avledn.
OJÄMNAD, r. l. m. [fsv. oiämnaþer, ojämnhet, olikhet, orättvisa; delvis möjl. avledn. av ojämn] (†) olikhet (i antal l. styrka o. d.); ojämnhet (se d. o. 2, 4 c). (Det) tycktes wara alt för stor oiämnat at gå emot en sådan myckenhet (dvs. en mot sex). Verelius Gothr. 250 (1664). Murberg FörslSAOB (1791).
OJÄMNAD, förr äv. OJÄMND, p. adj. (numera bl. tillf.) icke jämnad; särsk.: som icke gjorts slät l. plan. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. [jfr östsv. dial. ojämnd, ojämn] (†) övergående i bet.: ojämn (se d. o. 1 (a)). Landsvägen åt Garpenberg blef mera ojämd, och mindre körd än Stora Kopparbergs vägen. Hülphers Dal. 39 (1762).
OJÄMNE, se ojämna, sbst. —
OJÄMNHET, OJÄMPN(A), se ojämn (avledn.). —
OJÄRNAD, p. adj. [y. fsv. oiärnadher] (numera bl. i vissa trakter, i sht i Finl., vard.) icke järnbeslagen l. järnskodd. BoupptRasbo 1706. Ojärnade arbetskärror och slädar. FFS 1897, nr 4, s. 84.
OJÄST, förr äv. OJÄSEN, p. adj. icke jäst; som icke undergått jäsning. Broman Glys. 2: 123 (c. 1730; om bröd). Ojäst vin. Topelius EvBarn. 81 (1893).
OJÄVAD, p. adj. icke jävad. Lind 1: 1729 (1749).
a) jur. mot vilken jäv icke anförts (l. gillats). Schultze Ordb. 1512 (c. 1755).
b) (i skriftspr.) i utvidgad anv.: som icke visats vara oriktig l. ogrundad o. d.; obestridd; ovederlagd; förr äv. övergående i adverbiell anv.: utan att invändning l. klander anförts. Den därå flytande ränta, som altid Pastori ojäfvat tilfallit. VDAkt. 1731, nr 707. Hellenernas öfverlägsenhet i de konstarter, hvilka af dem behandlades, är i alla fall ojäfvad. Scholander 3: 42 (c. 1870).
OJÄVAKTIG3~020.
1) (†) som icke är föremål för tvivel l. ovisshet, otvivelaktig. LReg. 345 (1723). Schultze Ordb. 1511 (c. 1755).
2) (i sht jur., numera knappast br.) ojävig (se d. o. 1); mot vilken l. varemot (laga) jäv icke kan anföras; äv. i utvidgad l. bildl. anv.: (fullt) kompetent, äv.: opartisk. Laglige och ojäfacktige vittnen. PH 1: 532 (1723). En Jude, som ägde insikt .. så at han kunde hållas af sina landsmän för ojäfaktig. Bælter JesuH 5: 948 (1759; i utvidgad anv.). Wallin 2Pred. 1: 262 (1821). Hammar (1936).
3) (i sht i skriftspr.) i allmännare anv. med sakligt huvudord: varemot ingen (vägande) invändning kan göras; ovederlägglig; obestridlig, oförneklig. Bælter Christen 171 (1743, 1748). Ojäfacktige bevis. Höpken 2: 107 (1747). Uppl. 1: 223 (1902).
OJÄVAKTIGHET3~0200 l. ~0102 (ojäfa´k-tighet Weste). [till ojävaktig] egenskapen att vara ojävaktig l. ojävig; numera företrädesvis (i sht i skriftspr.) till ojävaktig 3. Murberg FörslSAOB (1791).
OJÄVBAR3~02 l. ~20, adj. som icke kan jävas (se jäva 2); numera bl. (i sht i skriftspr.) i allmännare anv., med sakligt huvudord: varemot l. mot vars sanningsenlighet ingen (vägande) invändning kan göras; ovederlägglig, obestridlig. Ojäfbare vitnen. VDAkt. 1739, nr 649. Hembygden(Hfors) 1912, s. 117 (allmännare).
Avledn.: ojävbarhet, r. l. f. (i sht i skriftspr.) ovederlägglighet, obestridlighet.
Spoiler title
Spoiler content