SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OKÄND ω3~ɟän2d, p. adj.; n. okänt.
Ordformer
(okend 15261739. Se för övr. KÄND)
Etymologi
[fsv. okänder, motsv. isl. úkenndr; av O- 1 o. KÄND]
A.
1) som man saknar kunskap om, obekant, som man l. ngn icke är förtrogen med; som ingen känner; som man icke vet vem han (resp. vad det) är; stundom: vars namn man icke känner; (vilt) främmande; som man aldrig (förr) träffat (på) l. stiftat bekantskap med; särsk. i uttr. okänd för ngn, arkaiserande äv. ngn okänd, obekant för ngn; äv. i fråga om ngt som en person icke har upplyst andra om: som icke är känd av andra än vederbörande själv (o. ett fåtal invigda). Direktören har avrest till okänd ort. Iach .. fan .. itt altare ther vppå scriffuat stoodh, Then okenda gudhenom. Apg. 17: 23 (NT 1526). Okendom manne giffs icke witzord. OPetri 4: 304 (c. 1540). Då trädde uti salen en okänd gubbe in. Tegnér (WB) 5: 120 (1820). (Gästerna) voro .. affärsmän och okända för Holmén. Hallström Händ. 272 (1927). En tid, då .. (fysisk fostran) vid de allmänna skolorna ännu var ett okänt begrepp. Ekstrand Karlbg 74 (1937). — särsk.
a) om väg l. farled: om vars sträckning o. beskaffenhet man saknar kännedom l. erfarenhet; äv. om område l. hav l. land o. d.: med vars förhållanden man saknar all förtrogenhet; äv.: outforskad; om mål äv.: som man icke på förhand känner; stundom med bibet. av att vara riskabel l. farlig (jfr b). SalWijsh. 18: 3 (öv. 1536). Vti Norr .. sträcker sig (Lappland) in till månge okände landh. Tempeus Messenius 106 (1612). SUFinlH 4: 235 (1614; om väg). Jag .. / Emot okända mål drog i Vikinga-färd. Geijer Skald. 8 (1811, 1835). Nu sträckes mot okända rymder vår (dvs. flyttfåglarnas) flykt. Stagnelius (SVS) 2: 436 (1821). Sjelfve, sköna Ingborg, hissa vi / Ellidas segel öfver okänd våg. Tegnér (WB) 5: 54 (1824). Snoilsky 2: 74 (1881).
b) om ngt sakligt, med bibet. av att vara hemlighetsfull l. intressant l. tjusande l. skräckinjagande l. riskabel (jfr a) o. d.; särsk. i uttr. det (stora) okända, särsk. om det som kommer efter döden. Jämmerdalen, hvilken endast skulle genomvandras på väg till det okända. Strindberg Hafsb. 46 (1890). Utfärdandet af en representativ författning för Ryssland (var) ett språng ut i det okända. VL 1894, nr 256, s. 2. Det okändas tjusning. Fridholm Espina Marifl. 142 (1929). Hammarberg Stjärnsk. 7 (1933).
c) (i sht i skriftspr.) vars storlek man icke känner, som man icke kan uppge. Kellgren (SVS) 5: 607 (1792). (I skogsbrynet) hade under ett okändt antal århundraden stått en sten. Rydberg Vap. 63 (1891).
d) om ngt sakligt som man (l. ett folk l. mänskligheten o. d.) ser l. stiftar bekantskap med för första gången; särsk.: som man (förut) icke sett maken till, aldrig förut skådad (i sådan omfattning l. av sådan storlek o. d.); numera nästan bl. i förb. med sådana adverb som förut, hittills o. d. GJEhrensvärd Dagb. 1: 2 (1776). (Olof Rudbeck d. ä.) väckte .. ett förr okändt lif i .. (lärjungarnas) arbeten. Carlson Hist. 5: 317 (1879).
e) om föremål l. egenskap o. d., som ngn personligen icke brukar resp. äger l. har; särsk. närmande sig bet.: som man icke kan drömma om att använda l. skaffa sig resp. känna l. ådagalägga. Fruktan är okänd för honom. Halsduk och nattkappa voro för .. (skolpojken) okända persedlar. CFDahlgren 4: 126 (1831).
f) närmande sig bet.: som icke förekommer (ngnstädes). Den sjukdomen är okänd i Sverige. Ihre Föret. XIII (1779).
g) i uttr. den okände soldaten, om var o. en av de icke identifierade stupade soldater som efter världskriget 1914—18 under stora högtidligheter gravsattes på ngn offentlig plats i olika f. d. krigförande länders huvudstäder (först i Paris o. London) ss. representanter för de fallna (i sht för dem vilkas lik icke kunnat återfinnas l. identifieras). Den okände soldatens grav. Den okända soldaten (blev) högtidligen begravd (under triumfbågen i Paris den 11 november 1920). DN(A) 1920, nr 307, s. 11. Nilson VanvVis. 25 (1935).
h) (†) i uttr. vara okänd till ansiktet för ngn, vara personligen obekant för ngn; jfr ANSIKTE 4. Gal. 1: 22 (NT 1526; ännu i öv. 1883). Bælter JesuH 2—3: 8 (1756).
i) övergående i substantivisk anv.; särsk.: främling. Schroderus Comenius 928 (1639). Hoo är wår Nästa? Alla Menniskior, både Wänner och Owänner, Kände och Okände. Swebilius Cat. 2: 14 (1689). Hallström Händ. 46 (1927).
2) i fråga om ngns insatser l. arbete o. d.: som man (l. en större allmänhet o. d.) icke hört talas om, icke allmänt bekant; föga omtalad; stundom övergående i bet.: obetydlig, föga märklig. Snoilsky 2: 51 (1881). Den okändaste författaren i Amerika. Johanson SpeglL 175 (1922, 1926). En okänd storhet. Hammar (1936).
3) [specialanv. av 1] om person: som icke ger sig tillkänna o. icke meddelar vem han är; anonym. En donation av en okänd person l. av en person som önskar vara okänd. Bergklint Vitt. 193 (1764). 3SAH 17: 172 (1902). jfr (†): Jag (har) aldrig en enda gång för .. (de fattiga) uptäkt mit namn, utan låtit dem få mina .. gåfvor, igenom okända händer. Tessin Bref 1: 47 (1751).
4) (†) som icke är l. blir igenkänd (av dem som förut sett honom); oigenkännlig (jfr KÄNNA 6); äv.: (som uppträder) inkognito; särsk. i sådana uttr. som bli l. varda okänd för ngn, särsk.: bli främmande för ngn, bli så främmande för ngn att man icke blir igenkänd; äv. i sådana uttr. som resa, gå okänd, resa, gå inkognito. Jagh är worden okend för .. (husfolkets) öghon. Job 19: 15 (Bib. 1541). At dem, som .. varda .. dömde, at stå vid någon Påla at skiämmas, icke må tillåtas, at .. bruka sådan klädedrägt, hvarigenom de blifva okände. PH 3: 1821 (1741). Ofta kunde .. (K. XI) resa .. så okänd, att han stundom kom i ordvexling med allmogen. Ekelund 1FädH II. 2: 29 (1831). Kellgren Nal 149 (1852).
5) (†) om kvinna: obemärkt (se d. o. 2). Okänd dam får god inackordering hos barnmorska i skärgården. GHT 1912, nr 137, s. 15.
6) (†) om psykisk förnimmelse o. d.: som man förut aldrig känt l. erfarit (jfr KÄNNA 13); äv. närmande sig bet.: sällsam. Tersmeden Mem. 1: 92 (c. 1780). (Jag) stannar .. af en okänd men liflig saknad. Gustaf III 1: 170 (1786). En okänd fruktan lagets glädje skymde (vid skaldens inträde). Geijer Skald. 28 (1811, 1835; jfr 1 d).
7) (†) om kvinna: jungfrulig, intakt; jfr KÄNNA 15. Reen jomfrw okend och oförkränckt. GlMat. 1: 25 (NT 1526).
8) (†) i uttr. okända synder, synder som man håller hemliga l. icke erkänner o. d.; jfr KÄNNA 17. Wåra misgerningar setter tu för tigh, wåra okenda synder j liwset för titt ansichte. Psalt. 90: 8 (Bib. 1541; ännu hos Melin HelSkr. (1861); Bib. 1917: förborgade synder). Lind (1749).
B.
9) [jfr OKUNNIG II] som icke känner till ngt, obekant med förhållandena (ngnstädes), som aldrig förr varit (på en viss plats); numera nästan bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i sådana uttr. som okänd med (förr äv. om l. av) ngt, obekant med ngt, främmande för ngt, som icke känner till ngt. RP 8: 32 (1640). Jag .. som alldeles okänd af edra stränga etiketter .. anser (osv.). Tersmeden Mem. 1: 201 (c. 1780). Nycklehålet är dock så fördolt, at ingen okänd kan det finna. VDAkt. 1790, nr 524. En om landet okänd. Hülphers Norrl. V. 3: 144 (1797). Okänd med folkknep. Berg Sjöf. 119 (1910; om björn).
Ssg: (4) OKÄNDS-RESA, r. l. f. (†) resa som ngn företar inkognito. (K. XI:s) okänds-resor i landsorterna. Afzelius Sag. X. 2: 95 (1866).
Avledn.: OKÄNDHET, r. l. f. (tillf.) Murberg FörslSAOB (1791). särsk. till 2. Phosph. 1813, s. 345.
Spoiler title