SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
O- ssgr (forts.):
OKLABBAD, p. adj. (i Finl.) okluven. Oklabbad björkved. Nordlund Skolförh. 12 (1893).
OKLADDAD, p. adj. (†) icke nedkladdad; utan kludd l. klotter. LReg. 274 (1676). Murberg FörslSAOB (1791).
OKLANDERBAR. (†) som icke kan klandras; mot vars giltighet inga invändningar l. protester (lagligen) kunna framställas; äv. övergående i bet.: okränkbar; äv. ss. adv.: utan att kunna klandras l. tadlas. SP 1792, nr 3, s. 3 (ss. adv.). Nordström Samh. 2: 88 (1840; om köp). (Konungens) person är helig, o-klanderbar och oantastelig. Palmblad Norige 236 (1846).
OKLANDERLIG3~200, stundom 0400 (okla´n-derlig Weste), adj.; adv. -en (numera föga br., Murberg FörslSAOB (1791), Nordensvan Lek 118 (1887)), -t. som icke kan l. förtjänar att klandras; varemot inga befogade invändningar l. anmärkningar kunna göras; otadlig, oförvitlig; felfri; korrekt; äv. övergående i bet.: ypperlig, utsökt, elegant o. d.; i sht förr äv.: mot vars giltighet inga invändningar l. protester (lagligen) kunna framställas. Lind 1: 1683 (1738, 1749). Eftergifvenhet är i godt sällskap icke allenast oklanderlig, utan ock nödvändig. Hasselroth Campe 197 (1794). LBÄ 21—22: 109 (1799; om dom). En verklig fruntimmerskarl med oklanderliga silkesskjortor. Siwertz JoDr. 178 (1928). särsk. (förr) ss. beteckning för (innebörden av) det andra l. tredje (huvud)betyget för uppförande; stundom liktydigt med: god l. mindre god; jfr b 3 b, c 2 b. B. .. betyder jemnt och oklanderligt uppförande. Skolordn. 1817, s. 89. SamlFörfElLärov. 15 (1859; om tredje huvudbetyget). Ekstrand Karlbg 116 (1937; om förh. c. 1830).
Avledn.: oklanderlighet, r. l. f. Murberg FörslSAOB (1791).
OKLANDRAD, p. adj. [fsv. oklandradher (RegEcclAb. 132 (1366))]
1) i sht jur. varemot klander (se d. o. 1) l. protester icke anförts; ss. predikativt attribut l. ss. adv. liktydigt med: utan (att) klander l. protester (anförts); äv. bildl.; i sht förr äv. om egendom: mot vars besittning l. åtkomst klander l. protester icke anförts l. få(r) anföras. OPetri Tb. 18 (1524). (Vi) tillegne dem (dvs. de gustavianska arvegodsen) vår academie uthi Upsala till everdeligh oklandrat egendom at niuta. OxBr. 12: 89 (1641). Fennia XVI. 3: 130 (1761; bildl.). Calonius 5: 190 (1799; ss. adv.). Jordens oklandrade innehafvande under viss tid (häfd). 2NF 14: 201 (1910).
2) (†) om person (jfr 3): icke åtalad l. dragen inför rätta (för ngt); äv. ss. predikativt attribut, liktydigt med: friad för åtal l. klander (se d. o. 1) mot besittningen av ngt. G1R 24: 514 (1553). Svenske och Danske undersåtare skulle oklandrade behålla deras gods och rättigheter, i hvilketdera riket de voro belägna. Dalin Hist. III. 2: 16 (1762).
3) (numera bl. mera tillf.) som icke tadla(t)s l. kritisera(t)s l. påtala(t)s; opåtalad; särsk. i sådana uttr. som lämna ngn l. ngt l. låta ngn l. ngt vara l. bliva (förr äv. löpa) oklandrad (oklandrat), lämna ngn l. ngt opåtalad (opåtalat) l. utan anmärkning. VgFmT I. 8—9: 119 (1579). Balck Es. 234 (1603: låtha bliffua). Berch PVetA 1753, s. 30 (: låta .. löpa). Posten 1769, s. 897 (: lemnar). En af menniskor oklandrad lefnad. Thomander 1: 46 (1829). särsk. (förr) ss. beteckning för (innebörden av) det tredje (huvud)betyget för uppförande: mindre god; jfr c 2 b. Skolordn. 1817, s. 88. BerRevElLärov. 1824, s. 72.
OKLANG, r. l. m. (†) dissonans, missljud; jfr o- 2. Hiärne 3Hdskr. 202 (c. 1716).
Spoiler title
Spoiler content