publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OKLUTRAD, p. adj. (oklutrad c. 1755. okluttrad 1674) [fsv. oklutraþer] (†) oklandrad, otadlad. Sylvius Mornay 4 (1674). Schultze Ordb. 2321 (c. 1755). —
OKLUVEN, äv. (numera knappast br.) OKLYVD, p. adj. [fsv. okluvin]
1) som icke kluvits (medelst hugg l. slag l. med skärande värktyg o. d.); äv. i utvidgad anv., om tillstånd o. d. Oklufwen Långwed. Bergv. 1: 505 (1696). Sådana klyfstenar, .., hvilkas tjocklek i oklufvet skick uppgår till 3 cm. SFS 1911, nr 80, s. 81. särsk. i oeg. l. bildl. anv.; särsk.
a) (förr) om hemman l. hemmansdel: som icke delats i två l. flera delar gm klyvning (se klyva, v.2 4 b). Fennia XVI. 3: 84 (1761). LBÄ 32: 79 (1799).
c) (numera bl. mera tillf.) som saknar inåtgående fördjupning l. inskärning l. ränna o. d. Oklufven flagg. Murberg FörslSAOB (1791). särsk.
2) (†) som (ännu) icke uttänkts l. ”framkläckts”. Härtils oklufna Argumentationer. Swedenborg RebNat. 1: 299 (1720). —
OKLYFTIG, adj. (†) icke förklyftad, utan sprickor; jfr klyftig, adj.1 3. HC11H 12: 8 (1697; om bärgart). —
OKLÄCKT, p. adj. (numera bl. mera tillf.) (ännu) icke kläckt l. utkläckt. Widegren (1788). Den okläkta kycklingen. UVTF 29: 16 (1882). särsk. (†) i det bildl. uttr. lägga sig på okläckta ägg, blanda sig i saker som icke angå en. Eurén Kotzebue Orth. 1: 70 (1793). Möller (1807). —
OKLÄDD, p. adj. [fsv. oklädder]
1) som icke satt på sig l. iförts kläder; icke (på)klädd; naken. (Disa) skal .. / .. Ey Kledd, ey Okledd komma til wår by. Messenius Disa 15 (1611). Nästan oklädda qvinnor. Nordenskiöld Vega 2: 92 (1881). särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) icke färdigklädd; halvklädd; lätt l. tunt klädd; jfr naken 1 e. Adlerbeth Buc. 63 (1807). När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på sig sin överklädnad — ty han var oklädd — och gav sig i sjön. Joh. 21: 7 (Bib. 1917; Vulg.: nudus; gr.: γυμνός; Bib. 1541: naken).
b) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv., om kroppsdel: som saknar prydnader; äv. om huvud: som icke försetts med håruppsättning l. hårklädsel. Sätherberg Dikt. 2: 217 (1846, 1863; om huvud). Dahlgren Herrgårdssl. 194 (1909; om öron utan örhängen).
c) (†) i uttr. oklädd i ngt, utan att vara klädd i ngt. Presten (må under vissa förhållanden) hålle messan okläd i messekläder. Murenius AV 187 (1649).
d) (†) icke fint l. snyggt l. smakfullt klädd; ovårdad l. osnygg i sin klädsel; äv.: icke iklädd sällskaps- l. högtidsdräkt, icke festklädd, vardagsklädd. GMArmfelt (1783) hos Tegnér Armfelt 1: 92. Cederborgh OT 4: 21 (1818; om person med smutsig o. sönderriven syrtut). Foenander (hade) fått tillsägelse komma upp till Kongl. Maj:t .., han finge gå upp oklädd. Liljecrona RiksdKul. 519 (1841). Hagberg Shaksp. 7: 178 (1849).
2) (†) icke försedd med l. saknande erforderliga kläder; jfr kläda I 3. Een deel aff hoffolchet (går) oklädt. OxBr. 3: 455 (1633). Hoon klädde then oklädd. Lucidor (SVS) 300 (1673); jfr 1 a.
3) bildl.; särsk. dels om gren o. d. (i sht förr äv. om markyta): naken (se d. o. 2 b α, d), dels om hatt l. mössa o. d.: icke försedd med utsmyckning av band l. blommor l. plymer o. d., omonterad. VetAH 1773, s. 208 (om markyta). O-klädda eller hvardagsmössor. MagKonst 1826, s. 87. Trädens ännu oklädda kvistverk. Krusenstjerna Dagdriv. 88 (1923). särsk.
a) icke försedd med (prydande l. skyddande) ytlager av tyg l. skinn l. trä l. sten o. d.; icke överklädd; utan betäckning. Rålamb Resa 20 (1658, 1679). 2. st. oklädda Ländstolar af Eke. BoupptVäxjö 1744. Oklädda skaft (på hillebarder). Alm BlVap. 192 (1932).
b) (†) om (muntlig l. skriftlig) framställning, språk, tanke o. d.: som icke klätts i poetisk dräkt o. d.; enkel, naturlig, rättfram; äv.: ohöljd, oblyg. En smak, som, utvalt fin, sig sielf granlaga pröfvar, / At ingen tanka rå ell' oklädd röjas må. Nordenflycht QT 1748—50, s. 81. Den öpenhjertiga svaghet, som talade hjertats o-klädda språk. Ödmann StrFörs. II. 1: 67 (1803). (Tegnérs) understundom för grekiskt oklädda skämt. CVAStrandberg 1: 351 (1862).
OKLÄNGD, p. adj. skogsv. om kotte o. d.: som icke (gm värme) bragts att utsläppa sina frön, (ännu) icke klängd. Björkman Skogssk. 115 (1868). —
OKNARKAD, p. adj. (†) oklandrad, otadlad; äv. i uttr. oknarkad för ngn, utan att kunna klandras av ngn. G1R 1: 253 (1524: för). Lange Norby 55 (1742). —
Spoiler title
Spoiler content