SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.):
OKNÄCKT, p. adj. (mera tillf.) icke knäckt l. krossad; hel; äv. bildl., särsk.: icke kväst l. kuvad l. tillintetgjord, obruten o. d. Oknäckt ben. Murberg FörslSAOB (1791). Oknäckt av livet. Östergren (1933). särsk. (numera bl. tillf., vard.): icke berusad. Ödmann Hågk. 35 (1801).
OKNÄPPT, p. adj. icke knäppt; särsk. om knapp l. klädesplagg o. d.: icke (till)knäppt. Ha en knapp oknäppt i västen. Oknäppta händer. Murberg FörslSAOB (1791). Hvem lufsar där med oknäppt väst? Karlfeldt FlPom. 20 (1906).
OKOKT l. OKOKAD, p. adj.
1) som icke (tillräckligt) kokats (se koka, v.2 I 1); rå; äv.: som framställts utan kokning. Okokt potatis. Helsingius (1587). Okokadt Gelée af Bär. Sjöberg Singstock 341 (1832).
2) (†) som icke upplösts l. ombildats gm fysiologiska processer i (människo)kroppen; särsk. om föda o. d.: osmält. Lindh Huuszapot. 26 (1675). Hwad han ätit haar, gick .. okokat igenom lijfwet bort. Tranæus Medewij 43 (1690). Schulzenheim PVetA 1763, s. 16.
OKOLAD, p. adj.
1) icke kolad; särsk. skogsv. om ved l. bränsle o. d.: som icke undergått kolning. Hygget, som han lemnat okoladt. NoraskogArk. 4: 313 (1719). (Milorna) fingo .. stå .. okolade till hösten. Fatab. 1913, s. 225. särsk. (†) om stenkol: icke torrdestillerad. Tamm PVetA 1835, s. 3. JernkA 1836, s. 220.
2) (†) icke svärtad med kol. GPolhem PVetA 1745, s. 12.
OKOLLATIONERAD, p. adj. (i sht i fackspr.) icke kollationerad; särsk. om räkenskaper o. d. ArkliR 1564, avd. 22 (om räkenskaper).
OKOMMEN, p. adj. [fsv. okomin; sv. dial. okommen] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som (ännu) icke (an)kommit; äv. i uttr. vara okommen ngnstädes, icke ha infunnit sig ngnstädes. VDAkt. 1670, nr 129 (: varit der okommen). Okommen post. Murberg FörslSAOB (1791). Anm. Ang. okommit, sup., se o- 1 anm. 2:o.
OKOMMENTERAD, p. adj. icke kommenterad; utan kommentar(er). SvD(A) 1918, nr 11, s. 9.
OKOMMUNICERAD, p. adj.
1) (†) som icke undfått nattvarden. VDAkt. 1685, nr 126. Murberg FörslSAOB (1791).
2) (numera bl. jur.) om inlaga l. stämning o. d.: icke delgiven; förr äv. allmännare, om nyhet o. d.: icke meddelad. RARP 6: 235 (1657; om nyhet). Ocommunicerad stämning. Murberg FörslSAOB (1791).
OKOMPLETT. (numera knappast br.) ofullständig, inkomplett; förr äv.: icke fulltalig. RARP 4: 312 (1650). GHT 1896, nr 162, s. 2.
OKOMPLICERAD, p. adj. icke komplicerad; enkel; om person äv. övergående i bet.: naturlig o. d. Hans okomplicerade hjerna. Lundegård Prins. 136 (1889). O-komplicerade fall (av difteri). 2NF 6: 393 (1906). De okomplicerade naturbarnen. Dahlin SvartL 39 (1934).
OKOMPONERLIG, adj. (ocom-) (†) om oreda: som man icke kan ställa till rätta l. göra slut på; jfr komponera 3 a. ConsAcAboP 4: 157 (1673).
OKONCENTRERAD, p. adj. (mera tillf.) icke koncentrerad; äv. om stil o. d.: som utmärkes av bristande koncentration (se d. o. 5). GHT 1896, nr 284 A, s. 2. Böök 1Ess. 196 (1913; om stil).
OKONDENSERAD, p. adj. (i sht i fackspr.) icke kondenserad; särsk. om gas l. ånga o. d.: som icke övergått i flytande form. TT 1898, Allm. s. 124 (om ånga).
OKONDENSERBAR3~0020 l. ~0002. (i fackspr.) om gas o. d.: som icke kan kondenseras. TT 1900, K. s. 61.
OKONDITIONERAD, p. adj. (†)
1) filos. obetingad. Biberg 2: 166 (c. 1820).
2) som icke innehåller l. är förenad med (inskränkande) villkor (t. ex. beträffande äganderätt); äv. om skuld: varom avtal icke träffats angående betalningsvillkoren. Frälse och oconditionerade Jordegodz. Stiernman Com. 3: 685 (1668). Bergv. 2: 341 (1745; om skuld).
OKONFIRMERAD, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) icke bekräftad l. stadfäst; förr äv. om person: vars val till ett ämbete icke stadfästs. Reuterdahl SKH III. 2: 91 (1863; om person).
2) som icke konfirmerats (se konfirmera 3). SvFlicksk. 37 (1888).
OKONSTELIGEN, adv. (†) oskickligt l. plumpt o. d.; jfr konstlig 1, okonstig 1. Lind (1749; under unkünstlich). Ekblad 24 (1764).
OKONSTIG. (†)
1) som saknar konstfärdighet l. skicklighet l. lärdom o. d.; oskicklig l. plump. Swedberg Ordab. (1722). Wikforss 2: 826 (1804).
2) okonstlad; enkel, naturlig, rättfram. Bark Bref 2: 42 (1705). Celsius ÅmVetA 1758, s. 6.
OKONSTLAD, p. adj.
1) som icke åstadkommits l. utarbetats med konstfärdighet l. med konst; konstlös; enkel; okomplicerad; äv.: överensstämmande med l. hörande till ngns l. ngts (medfödda) natur, naturlig; numera bl. (mera tillf.) med mer l. mindre tydlig anslutning till 2, i sht med abstrakt huvudord l. ss. adv. Dähnert 153 (1746); möjl. till 2. Naturens okonstlade fägring. Tessin Bref 2: 293 (1755). (De forntida nordiska svärdfästena) voro .. aldeles okonstlade: bestående af en knapp, en handkafla och et tvärjern. LMil. 2: Föret. 8 b (1765). Huru okonstladt det tilgick vid den tidens (dvs. 1500-talets) Riksdagar. Schönberg Bref 1: 263 (1778). Skridt, traf och galopp äro hästens okonstlade (naturliga) rörelser. Billing Hipp. 163 (1836).
2) icke tillgjord l. krystad l. maniererad o. d.; utan tillgjordhet l. förkonstling; enkel o. naturlig; rättfram; äv. övergående i bet.: icke låtsad l. spelad, uppriktig. Dalin Arg. 1: 325 (1754). Det är ingen ting, som så mycket förhindrar ett Fruntimmer att vara okonstladt, som begäret att synas det. Elgström Frunt. 77 (1809). En person, som verkligen visar så mycken okonstlad, hjertlig välvilja mot er familj. Hedenstierna FruW 42 (1890). Ett naturligt och okonstladt språk. SFS 1906, nr 10, s. 10. särsk. (numera bl. tillf.)
a) övergående i bet.: oskyldig, oskuldsfull, menlös; jfr 1. DA 1771, nr 3, s. 2. Ett menlöst och okonstladt hjerta. CFDahlgren 5: 272 (c. 1840). Östergren (1933).
b) övergående i bet.: ren, osmyckad, oförfalskad. Höpken 1: 270 (1777). Masigt såsom det heter på okonstlad svenska. Bengtsson Austr. 143 (1928).
OKONSTLAN. (föga br.) egenskapen att vara okonstlad; enkelhet; naivitet. Rydberg RomD 39 (1877; ändrat i manuskriptet från naivitet). Holm Rydbg 112 (1918).
OKONSTMÄSSIG3~020. (numera knappast br.) icke konstmässig; som icke följer konstens regler; okonstnärlig. Geijer Minn. 76 (1809, 1834). Runeberg ESkr. 1: 328 (1835).
OKONSTNÄRLIG3~020. icke konstnärlig; särsk. dels om person l. tid o. d.: som präglas av brist på konstnärlig läggning l. begåvning l. konstnärliga intressen o. d., dels om (egenskap hos) konstalster o. d.: som icke tillfredsställer konstens fordringar l. lagar; jfr oartistisk. BEMalmström 7: 375 (1852; om tid). Okonstnärlig öfverdrift. 2NF 16: 174 (1911). Olsson BlåsStorm 77 (1930; om person).
Avledn.: okonstnärlighet, r. l. f. —
OKONSTRUKTIV. (i fackspr.) som icke överensstämmer med l. som helt avviker från sund l. god l. hållbar konstruktion (se d. o. 1). MeddSlöjdF 1884, s. 147.
OKONTANT, adj.1
1) (†) missbelåten l. missnöjd (med ngt); jfr kontant, adj.1 1. VDAkt. 1665, nr 395.
2) (vard.) oense, osams; nästan bl. i predikativ anv.; jfr kontant, adj.1 2. Lundell (1893). Pan 1927, s. 145.
OKONTANT, adj.2 (†) icke kontant (se kontant, adj.2 2); anträffat bl. ss. adv.: på kredit. HovförtärSthm 1643, s. 251. Därs. 1676—77, s. 564.
OKONTRAHERAD, p. adj. (i fackspr.) icke kontraherad; särsk. språkv. motsv. kontrahera I 3. AntT XII. 2: 55 (1891; om diftong).
OKONTROLLABEL, adj. [jfr eng. uncontrollable, incontrollable, fr. incontrôlable; till kontrollera] (mera tillf.) okontrollerbar. Biberg 2: 312 (c. 1820). HjSöderberg (1934) i VänEmell. 34. —
OKONTROLLBAR3~020 l. ~002. (numera föga br.) okontrollerbar. GHT 1897, nr 70 A, s. 2. SDS 1901, nr 33, s. 3.
OKONTROLLERAD, p. adj. varöver kontroll icke utöva(t)s; som icke underkasta(t)s kontroll; utan kontroll; äv. (om minspel o. d.): som man icke har under sin kontroll. AdP 1786, s. 192. Kongl. Maj:ts .. Kungörelse, Emot Lån på ocontrollerade Guld- och Silfver-Arbeten. (1790; i titel); jfr kontrollera a. Ansikten, som (under föredraget) efterhand fingo allt rundare blick och alltmer okontrollerat minspel. Blomberg LandLåg. 83 (1930).
OKONTROLLERBAR3~0020 l. ~0002. som icke kan kontrolleras; varöver man icke kan ha kontroll. GHT 1895, nr 241 B, s. 2. Alldeles okontrollerbara tillfälligheter. Pripp Reck-Malleczewen FruEx. 79 (1920).
Avledn.: okontrollerbarhet, r. l. f. —
OKONUNGSLIG, se okunglig.
OKONVENTIONELL. icke konventionell (se d. o. 2); fri från konventionalism; särsk. om person: fri från konventionella uppfattningar l. obunden av konvenansens regler o. d.; jfr inkonventionell. Verd. 1891, s. 194. Solnedg. 3: 131 (1912; om person). En okonventionell syn på tingen. Hellström Malmros 26 (1931).
OKOPPLAD, p. adj. icke kopplad; särsk. (i fackspr.) om hjul l. axel på lokomotiv: som icke förbindes med ett annat hjul l. en annan axel medelst koppelstång; i sht förr äv. om lokomotiv: som icke har hjulen kopplade. Murberg FörslSAOB (1791). Lokomotivet har fyra kopplade, samt tvenne okopplade hjul. TT 1879, s. 154. SFS 1905, nr 40, s. 6 (om lokomotiv). särsk. (mera tillf.) om hund: icke bunden i koppel, lös. Balck Idr. 2: 26 (1887).
OKORAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke valts l. utsetts till ngt; särsk. i uttr. som innebära att ngn är den faktiske maktinnehavaren l. ledaren o. d., utan att han utsetts därtill (jfr okrönt); förr äv. övergående i bet.: profan, ovigd. Murberg FörslSAOB (1791). Är det .. (för prästerna) allvar med sanningen, så blygas de icke att höra den, äfven från okorade läppar. Polyfem IV. 8: 4 (1811). Han blev inom kort den okorade hövitsmannen på öarna. TurForskn. 8: 140 (1919).
OKORREKT. inkorrekt.
1) oriktig, felaktig. Strindberg Blomst. 69 (1888; om slutledning).
Avledn.: okorrekthet, r. l. f. till 1 o. 2.
OKORRIGERAD, p. adj. (i sht i fackspr.) icke korrigerad; orättad; särsk. om resultat av observation o. d.: som icke justerats med hänsyn till felkällor. ConsAcAboP 1: 579 (1654). Timberg Meteor. 58 (1908; om barometerstånd).
OKORSAD, p. adj. icke korsad; särsk.: som icke korsas av ngt l. (i pl.) som icke korsa varandra. Murberg FörslSAOB (1791). (Utväxlingarna) utgöras af raka (okorsade) remmar öfver en enda mellanaxel. TT 1880, s. 42.
OKORTAD, p. adj. (tillf.) icke (av)kortad; särsk. (†) om nåd: oförminskad. Brask Sångl. 30 (1690).
OKOST, se omkost.
OKOSTAD, p. adj. [möjl. ombildning av ett åkostad, p. pf. av åkosta (fsv. akosta) med anslutning till o- 3 o. okost (se omkost)] (†) varpå inga (om)kostnader sparats, (mycket) påkostad. Swedberg Ordab. (1722). Schenberg (1739).
OKOSTIG, adj. [sv. dial. okostig; sannol. ytterst till kosta, v.1, o. eg. betydande: som icke kan anstränga sig (jfr fsv. kosta sik, sv. dial. kosta sig, anstränga sig, bemöda sig); jfr äv. fsv. kostogher, kraftfull, stark (Prosadikter 261, 301), ävensom kostig. — Jfr okostlig] (i vissa trakter, vard.) ovig; klumpig; tung; äv.: däst, övermätt; äv. övergående i bet.: trög l. ovillig (till att göra ngt). Wij äre så tröge, kräselige och okostige, til at godwilligen tagha vppå osz något korsz. Muræus Arndt 2: 119 (1648). (Hästen) är fet och okåstig. Landsm. 6: VI (1750). Tung och okostig efter en stadig middag. Östergren (1933).
OKOSTIGHET3~002 l. ~200 (oko´stighet Weste). [till okostig] (i vissa trakter, vard.) ovighet l. klumpighet l. dästhet o. d. Weste (1807).
OKOSTLIG, adj. [sv. dial. ukostlig; till kosta, v.1 (jfr okostig)] (i vissa trakter, vard.) ovig; klumpig; tung; äv. bildl.: smaklös, plump; jfr okostig. En gammal, tjock, okostlig hund. CFDahlgren 5: 4 (1832). GHT 1898, nr 293 B, s. 3 (bildl., om humor). Bergman Åsn. 71 (1921).
Spoiler title
Spoiler content