OKTAEDER ok1tae4der (fyrstavigt), r. l. m.; best. -n; pl. -edrar -e4drar, stundom —32. Anm. Ordet har tidigast anträffats ss. n. dels i den lat. formen oktaedrum (Rålamb 1: 32(1690: itt Octaedrum)), dels i den gr. formen oktaedron (Därs. (: itt Octaedron)).
[jfr t. oktaeder, eng. octahedron, fr. octaèdre, senlat. octahedrum; av gr. ὀκτάεδρον, substantiverat n. sg. av ὀκτάεδρος, åttasidig, till ὀκτώ, åtta (etymologiskt identiskt med ÅTTA), o. ἕδρα, säte, bas (jfr DODEKAEDER)]
i sht geom. kropp med åtta plana begränsningsytor; numera vanl.: regelbunden polyeder som begränsas av åtta liksidiga o. lika stora trianglar; särsk. kristallogr. om kristall av dylik form. Strömer Eucl. 2: 259(1748). Reguliära octaedern. ASjögren Min. 16(1865; om kristall). Globen 1935, s. 19.
Ssgr (i sht geom. o. kristallogr.): OKTAEDER-PLAN, n. om vartdera av de plan vari en oktaeders sidoytor ligga. 3NF 5: 855(1926). —
Avledn.: OKTAEDRISK, adj. [jfr t. oktaedrisch, eng. octahedric, fr. octaédrique] i sht geom. o. kristallogr. som har form av en oktaeder l. oktaedrar l. (om form o. d.) som utgör en oktaeders. Engeström PVetA 1774, s. 13. Den octaëdriska formen. VetAH 1802, s. 75. En oktaedrisk pärla av karneol. Fornv. 1926, s. 189.
