SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OKULAR ok1ula4r l. å1- l. ωk1- l. ω1-, l. -ɯl-, förr äv. OKULÄR, n.; best. -et; pl. = (Sundén (1887) osv.), äv. (numera föga br.) -er (Sundén (1887), Östergren (1933)).
Ordformer
(oculär 1817. okular (ocul-) 1837 osv.)
Etymologi
[jfr t. okular, eng. ocular, fr. oculaire; jfr äv. mlat. oculares vitreos, glasögon; till lat. ocularis, ocularius, som har avseende på ögonen, ögon-; ytterst till lat. oculus, öga, sannol. rotbesläktat med ÖGA]
opt. i mikroskop l. kikare o. d.: förstorande lins l. linssystem varigenom man betraktar den gm objektivet erhållna bilden av ett föremål; jfr OBJEKTIV II 1. VetAH 1817, s. 10. — jfr KOMPENSATIONS-OKULAR.
Ssgr (i fackspr.): OKULAR-GLAS, se okulär, adj. ssgr.
-LINS. (lins i) okular; särsk. om den lins i ett sammansatt okular intill vilken ögat hålles. Fock 1Fys. 338 (1854).
-MIKROMETER. (glas)skala i okularets bildplan, avsedd att möjliggöra mätning av (små) längder; jfr objekt-mikrometer. Edlund ÅrsbVetA 1852, s. 65.
-PJÄS. (†) i mikroskop o. vissa kikare: den rörliga del vari okularet sitter. Berzelius ÅrsbVetA 1837, s. 51. JernkA 1839, s. 196.
-SPEKTROSKOP. astr. vid (visuella) undersökningar av stjärnspektra använt instrument bestående av en cylinderlins o. ett (sammansatt) prisma som anbringas på teleskopets okular. 2NF 2: 299 (1904).
Spoiler title
Spoiler content