SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1950  
O- ssgr (forts.):
OLÄMPAD, p. adj. [till lämpa, v.] (†)
1) icke lämpad (för l. till ngt), olämplig. Thet Göthiske folcket är .. til at Regera .. mästedels obeqwämbdt och olämpadt. Sylvius EOlai 21 (1678).
2) otillämpad; otillämplig. Denna Mathematikens ena stam eller hufvud-del (kallas icke blott) för pur, ren eller oblandad, utan ock Abstract eller Olämpad. Palmqvist PVetA 1754, s. 9. Murberg FörslSAOB (1791).
OLÄMPLIG3~20 (olä´mpelig Weste), adj.; adv. -a (†, Arvidi 133 (1651), Borg Luther 1: 240 (1753)), -en (numera knappast br., Schroderus Os. 1: 477 (1635), Östergren (1933)), -t. (-elig 16351807. -lig 1635 osv.) [fsv. olämpeliker; jfr ä. d. ulempelig] som icke lämpar sig (för visst ändamål), icke lämplig l. passande, otjänlig, oändamålsenlig; stundom: oläglig. På en olämplig tidpunkt, årstid. Vid ett olämpligt tillfälle. Ett olämpligt uttryck. Uppföra sig olämpligt. Visa en olämplig mildhet. Schroderus Os. 1: 477 (1635). (Vi ha) fortfarande möten alla hvardagar kl. 3, en olämplig tid för alla arbetande. Stridsropet 1884, nr 2, s. 3. Värnpligtig, som .. är olämplig till krigstjenst. Nordensvan Värnpl. 2 (1887). (Födelsedagen) kom mycket olämpligt i slutet på månaden (när pängarna voro slut). Wägner Norrt. 39 (1908). Hellström Malmros 23 (1931).
Ssgr: olämplig-förklara, v. (i skriftspr.) förklara (ngn) olämplig (för en plats o. d.). Östergren (1933). olämpligt-vis, adv. (†) på olämpligt sätt. SvLittFT 1837, sp. 254.
OLÄMPLIGHET3~002 l. ~200. [till lämplighet l. avledn. av olämplig] egenskap(en) att vara olämplig, otjänlighet. Juslenius 354 (1745). Trots olämpligheten i detta replikskifte kunde det kanske .. ligga en viss sanning i hans svar. Hellström Malmros 273 (1931). Jag var den förste att erkänna min olämplighet för en sådan befattning. Walfridsson Luff. 166 (1933).
Ssgr: olämplighets-betyg. (förr) mil. skriftligt besked om olämplighet för viss tjänst. SFS 1889, nr 55, s. 25.
-förklaring. (i skriftspr.) jfr olämplig-förklara. SFS 1915, s. 382.
OLÄND l. OLÄNT, p. adj. (föga br.) = oländig, adj.1 Johansson Noraskog 3: 134 (1684). Han röjer i olända backar. Thunman PanSpel. 81 (1919).
OLÄNDIG, adj.1 [till ländig] om mark, skog o. d.: kuperad, stenig l. på annat sätt olämplig för odling o. d.; svårframkomlig; svårtillgänglig; äv. om väg: besvärlig att befara l. gå; jfr o- 2. Oländig terräng. Oländig skog. NoraskogArk. 4: 50 (1656). Fjellstötarna äro på brantare sidor högst oländiga, öfverhöljda af stenras. Hisinger Ant. 1: 14 (1819). I sakta mak gick (den gotländske) bonden vid sin plog i sin lilla oländiga åker, som .. blott gaf en mycket knapp äring. LoF 1873, s. 34. De oländiga stigar, som leda tvärs öfver höjder och kärr. TurÅ 1887, 1: 3. Jes. 40: 4 (Bib. 1917).
Avledn.: oländighet, r. l. f. Bergv. 2: 271 (1742). särsk. (numera föga br.) i pl., konkretare, om oländig mark l. terräng o. d. Torp .., af h(vil)ka en del voro senare åren på utmark och oländigheter upptagne. VästmFmÅ 13: 77 (1772). Ingen öfverträffar lappen i färdighet att taga sig fram i de värsta oländigheter. Balck Idr. 3: 9 (1888).
OLÄNDIG, adj.2 [till lända II 1] (†) där det är svårt att landa. På dhe andra sijdor är bara Öön med oländig Strand, at komma til Landz. Hadorph Biärk. Föret. 2 b (1687). Carlstedt Her. 3: 44 (1833).
OLÄNGST, adv. (äv. olengst) [efter t. unlängst] (†)
1) icke länge l. långt (därefter). Straxt och olengst dher effter. VDAkt. 1671, nr 300.
2) för icke längesedan, nyligen. Nordin Krigsh. 2: 50 (i handl. fr. 1656). Det blef olängst uti Ed. K. Mai:ts Senat omtalt, igenom hwad tilfälle Swerige råkade uti det sista beswärliga kriget. HC11H 3: 65 (1692).
OLÄNKLIG. (-elig 1638. -lig 1681) [fsv. olänkeliker, ohanterlig, ovig; jfr ä. t. unlenklich] (†) som icke låter leda sig; särsk. bildl.: som icke fogar sig, oböjlig. Effter hon sågh honom wara så halstarrigh och olänckeligh, badh hon (osv.). Schroderus Albert. 2: 246 (1638). Dalius Valet. B 5 b (1681).
OLÄNKSAM. [jfr länksam samt t. unlenksam] (†) hippol. om kroppsdel hos häst: föga rörlig, styv. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 9 (1836). Olänksam rygg och bakdel. Platen HlednRytt. 52 (1856).
OLÄNT, se olånad, oländ.
OLÄRAKTIG3~020, adj. icke läraktig; som har svårt att lära sig ngt, dum; stundom äv. om fattningsförmåga o. d. Helsingius (1587). Et alt för dumt och oläraktigt sinne. Dalin Arg. 1: 316 (1733, 1754). Sträva med oläraktiga ungar. Östergren (1933).
Avledn.: oläraktighet, r. l. f. Richardson Krigsv. 2: 250 (1741). Min oläraktighet pröfvade hårdt min goda mosters tålamod. Berzelius Själfbiogr. 174 (c. 1845).
OLÄRD, p. adj. [fsv. olärdher]
1) om person: icke lärd l. kunnig l. bokligt bildad l. studerad (på visst område), som icke har inhämtat kunskap; äv. i substantivisk anv. Olärdhe män och leekmän. Apg. 4: 13 (NT 1526; Bib. 1917: olärda män ur folket). Skam är wara Prest, och olärdh. SvOrds. C 1 b (1604). Wij (bönder) kunna inthet så uthtala som wi skulle, effter wij ähre olärdt fålk. RARP 7: 77 (1660). Hos lärde och olärde. Nordin Bet. XLIV (1785). särsk.
a) (mera tillf.) icke utbildad, outbildad. Ingen siunger olerdh. SvOrds. B 3 b (1604). Kolmodin QvSp. 2: 511 (1750).
b) i utvidgad anv., om fingrar o. d. med syftning på viss, i sht musikalisk färdighet. Detta döda verktyg (dvs. musikinstrumentet), stumt i sin natur, eller illa gnisslande under olärda finger. Kellgren (SVS) 5: 29 (1785). Snoilsky 2: 7 (1881; i bild).
2) om handling o. d.: som röjer brist på lärdom. Rätt nu ey skillnad giörs emellan lärdt, olärdt. Broms Vitt. 371 (1715). Emedlertid ansågs af ingen för orimligt eller olärdt, att skrifva de antagna grekiska orden med det latinska språkets egna staf-tecken. 2SAH 1: 215 (1801).
3) om kunskap o. d.: icke inlärd l. inhämtad. Han har mycket olärt ännu. Murberg FörslSAOB (1791). Intet hade blifvit olärdt (för japanerna) såsom för engelsmännen i det Sydafrikanska kriget. VFl. 1905, s. 11.
Avledn. (till 1): olärdhet, r. l. f. Linc. H 1 a (1640). I sin olärdhet har .. (Jakob Böhme) i begynnelsen inga andra källor än bibeln, den egna betraktelsen af naturen och världen omkring honom (osv.). PT 1913, nr 137 A, s. 3.
OLÄRDELIGA, adv. [till olärd] (†) olärt. Linc. Oo 5 b (1640; lat. indocte). Wollimhaus Ind. (1652).
OLÄRIG. (-ig 1772. -ug 1712) (†) som icke har lätt att lära sig ngt, icke läraktig; jfr lärig. Eneman Resa 2: 159 (1712). (Aporna) äro .. olärige. Retzius Djurr. 33 (1772).
OLÄRSAM. (†) = olärig. Bliberg Acerra 755 (1737).
Avledn.: olärsamhet, r. l. f. (†) oläraktighet. Serenius Ee 4 a (1734). Schultze Ordb. 2538 (c. 1755).
OLÄSBAR3~02 l. ~20.
1) oläslig (se oläslig, adj.1 1). Nordforss (1805). En oläsbar namnteckning. Östergren (1933).
2) som icke lämpar sig för läsning; som man blir trött o. uttråkad av att läsa; icke läsbar (se d. o. 2). Oläsbar bok. Murberg FörslSAOB (1791). (SainteBeuves) egna dikter äro oläsbara. Böök 4Sekl. 91 (1928).
Avledn.: oläsharhet, r. l. f.
1) till 1. Nordforss (1805).
2) till 2. Murberg FörslSAOB (1791).
OLÄSEN, p. adj.1—2, se olåst, oläst, p. adj.2
OLÄSKAD, p. adj. (†) om kalk: osläckt; jfr läska, v. 5. Fürst Stobæus 135 (i handl. fr. 1736). SFS 1847, nr 32, s. 20.
OLÄSKLIG. (-elig 1665. -lig 1791) [jfr ä. d. ulæskelig] (numera bl. tillf.) som icke kan läskas; osläcklig; förr äv. bildl. Gemytternas oläskelige förbittrande. VDAkt. 1665, nr 362. Oläsklig törst. Murberg FörslSAOB (1791).
OLÄSLIG, adj.1; adv. -en (†, Serenius (1734, 1757; under friar), Bergius Småsak. 2: 45 (1756)), -t. (-elig 16911746. -lig c. 1645 osv.)
1) som icke kan läsas l. dechiffreras, icke läslig (se d. o. 1). Oläsliga namnteckningar. En nästan oläslig handstil. JBureus (c. 1645) i 3SAH 23: 267. Grafstenarne äro til en del oläslige, för den öfverfallna mullen och annat. Osbeck Resa 236 (1751, 1757). SFS 1929, s. 196. särsk. bildl. Att möta med ett oläsligt ansigte äfven den slugaste spejarekonst. Leopold 5: 334 (c. 1804).
2) (föga br.) oläsbar (se d. o. 2). Murberg FörslSAOB (1791).
Avledn.: oläslighet, r. l. f. särsk. till 1.
OLÄSLIG, adj.2 [jfr läselig, adj.1] (i vissa trakter) som icke kan låsas, icke låsbar. Oläslig dör. Murberg FörslSAOB (1791). Dalin (1853).
OLÄST, p. adj.1, se olåst.
OLÄST, p. adj.2, förr äv. OLÄSEN, p. adj.2 (oläsen (-in) c. 1540 (: oläsit, n.)1847. oläst c. 1755 osv.) om skrift o. d.: icke läst. OPetri Kr. 17 (c. 1540). Böcker, hvilka kringskickas till ”benäget påseende,” men läggas olästa, ja ouppskurna på bordet. Blanche Bild. 4: 82 (1865).
OLÄTAS, se oläte avledn.
Spoiler title
Spoiler content