SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1950  
OLLA, v., l. OLLAS, v. dep.; pr. sg. -as. vbalsbst. -AN, sbst.2 (UHiärne Vitt. 83 (1664), Därs. 95, 137 (1665)); jfr OLL.
Ordformer
(oll- 16371679. åll- 16581706. -a 16371706. -as 1658, 1668)
Etymologi
[sv. dial. olla, tala med grov l. gäll röst, tala högt o. frimodigt; jfr nor. dial. olla, prata mycket o. högljutt; trol. ljudhärmande]
(†) prata högljutt, larma, bullra; föra oväsen; vara upprymd. I kyrckian gåå the när dem synes. Olla och gaasa som ostyriga getter. Murenius AV 17 (1637). Här (under dryckeslaget) är buller, och här är gny, här sorlas, och ållas. Stiernhielm Herc. 230 (1658, 1668). Rudbeck Atl. 1: 573 (1679). — särsk.
a) ss. vbalsbst. -an, larm; buller. Der intet annat hörs än ijdel klagan och ållan. UHiärne Vitt. 83 (1664). Huru fåå vij dören opp / Att vij må gå in uthan ållan? Därs. 137 (1665).
b) bildl.: göra väsen. Intet ville iag gärna hafva hans Maij:tt dijt (dvs. till det ansatta Sachsen), men nog borde man åtminstone ålla och tala högt. Bark Bref 2: 125 (1706).
Spoiler title