SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1950  
OLUST ω3~lus2t, r. l. f.; best. -en; pl. (†) -er (HC11H 5: 61 (1671), Ps. 1695, 155: 3).
Ordformer
(o- 1526 osv. u- (v-) 15321540. — Se för övr. LUST)
Etymologi
[jfr d. ulyst, ävensom got. unlustus, t. o. ä. eng. unlust; av O- 1 o. LUST]
1) bristande lust l. håg (för ngt l. för att göra ngt), obenägenhet (för ngt), motvilja (för ngt). Få olust för ngt, förr äv. fatta olust till ngt, få motvilja för ngt. FörsprRom. 1 a (NT 1526). Att fatta Olust till den förra villfarellsen, hvilken Papisterne .. beflita sig om att utsprida. Wallquist EcclSaml. 5—8: 552 (1693). Boskapen (som fått pesten) begynner i förstone visa olust för all föda. Hastfer Får 100 (1752). En viss olust till förnyad militärtjänst. SvD(B) 1927, nr 180, s. 10. Han lider av inertia, av olust vid ordnat arbete och utstakade vägar. OoB 1931, s. 391. (†) Förhoppas oss ath the jw skola få en olust til ath företagha något vbestond. G1R 7: 318 (1531). — jfr FÖRSVARS-OLUST. — särsk.
a) allmännare: bristande lust att vara värksam o. aktiv, håglöshet; äv. om kroppsligt svaghetstillstånd, matthet o. d. Olust och otoligheet, så at man wil sleppa hender och fötter och intet meer göra. FörsprSalB Kk 4 b (Bib. 1541). En känsla af allmänt illamående och olust. Huss Typhus 100 (1855). Heidenstam Alienus 3: 26 (1892).
b) om tryckt läge inom affärslivet, intresselös stämning på börsen o. d. SvD(A) 1931, nr 4, s. 13.
2) [jfr motsv. anv. av t. unlust] (†) (tillstånd av ömsesidig) ovilja, tvedräkt, oenighet, oro; ovänlig l. fientlig handling, fientligheter. SvTr. 4: 134 (1530). Så, på dedh icke i framtiden någon widere olusth och wederwillia skulle deraf (dvs. av tvisten om tre kronor) opwexa, då äre wii (dvs. G. II A. o. Kristian IV) .. således ens wordne, att (osv.). Därs. V. 1: 214 (1613). Ther några aff them (dvs. biskoparna i Norge) wille begynna någon yttermehra Olust, förhoppades .. (konungen av Danmark) icke blifwa the Swenskas vndsättning förvthan. Girs G1 134 (c. 1630). Dalin Hist. 2: 599 (1750).
3) (†; se dock slutet) själstillstånd som kännetecknas av frånvaro av glädje; sorg, bedrövelse. (På jorden finns) mera olust än wellust. OPetri MenSkap. 51 (c. 1540). Lust föllier olust. Grubb 470 (1665). O Hercules, när tig olust och sorger möta, / Skall korne-must och drufve-Safft / med Ceres' krafft / Dem strax ur vägen stöta. SColumbus Vitt. 71 (c. 1670). Vi (dvs. medicinska fakulteten) se med olust att (prosektor) Rothman lupit till sitt förderf, och ej velat låta rädda sig. Linné Bref I. 1: 64 (1753). Frätande olust. Bergklint Vitt. 297 (1784). — särsk. [efter motsv. anv. av t. unlust] (fullt br.) psykol. om den negativa kvaliteten (i sht moment av obehag) i en känsla; motsatt: lust. VStyckUplKantPhilos. 25 (1798). Ahlberg FilH 747 (1931).
4) (tillstånd l. känsla av) otillfredsställelse, misstämning, förstämning, vantrevnad; obehag, leda. (Somliga ingå icke äktenskap, emedan) the således kunne vnduÿka then mödho, arbethe, omsorgh och olusth, som ecktenskapet haffuer medh sigh. LPetri Œc. 16 (1559). Afskyvärda karakterer! .. de äro så beskaffade, att de känna en djup, oförklarlig olust, när de märka, att andra komma öfverens. Almqvist JK 33 (1835). Olust i landet. Strindberg TalNat. 5 (1910; rubrik). Siwertz Sel. 1: 186 (1920). — särsk.
a) (†) ngt som väcker obehag l. leda. Om någhor tagher sigh hustru .., och hon icke finner ynnest för hans öghon för någhon olust skul, så skal han scriffua itt skiliobreeff. 5Mos. 24: 1 (Bib. 1541; Luther: vnlust; Bib. 1917: något som väcker hans leda).
b) [jfr motsv. anv. av t. unlust] (†) om dåligt väder; jfr OLUSTIG 2 b. Om Sommaren. .. Julius förorsakar en och annan gång olust, storm och bläst. Fuhrman Alm. 1668, s. 36.
Ssgr: A: (3 slutet) OLUST-AFFEKT. psykol. jfr -känsla 1. Söderhjelm Runebg 2: 108 (1906).
(3 slutet) -BETONAD, p. adj. (i sht i fackspr.) åtföljd l. färgad av olustkänsla (l. -känslor); motsatt: lustbetonad. Schéele Själsl. 185 (1895). En olustbetonad .. likgiltighet. Hellström Storm 65 (1935).
(3 slutet) -BETONING. psykol. jfr -betonad. 2NF 26: 75 (1917).
(3 slutet) -FÖRNIMMELSE. (i sht i fackspr.) jfr -känsla 1; motsatt: lustförnimmelse. Gadelius Tvångst. 205 (1896).
-KÄNSLA.
1) (i sht i fackspr.) till 3 slutet: känsla med olustbetonad kvalitet; motsatt: lustkänsla. Schéele Själsl. 333 (1895). Hellström Malmros 241 (1931).
2) till 4: känsla av olust. Strindberg Hafsb. 90 (1890). Han gick och dref på kobben hela dagen, plågad af en obestämbar olustkänsla. Janson Ön 100 (1908).
(4) -MÄTTAD, p. adj. (i vitter stil) jfr mätta, v. 2 b. Vetterlund Skissbl. 243 (1914).
(4) -STÄMNING. Oluststämningen efter gårdagens upplefvelser och nattens onda aningar. Öberg Makt. 2: 114 (1906). Den oluststämning detta förslag väckte i vida kretsar. SvD(B) 1945, nr 89, s. 4.
B (†): (3) OLUSTS-LUST. om glädje som medför sorg; jfr olustig 3 slutet. Huad som Himliskt är .. / .. Förbyter Olusts-Lust i oförgänglig Tröst. Lucidor (SVS) 200 (1672).
Spoiler title