publicerad: 1950
OMÖJLIG ω3~möj2lig, äv. 040, förr äv. OMÖJELIG (omö´jelig Weste), adj. -are. adv. = (†, HovförtärSthm 1688 A, s. 1931, Bellman (BellmS) 1: 108 (c. 1775, 1790; i rim)), -A (†, Hamb. (1700), Schultze Ordb. 2997 (c. 1755)), -AN (†, BtHforsH 3: 121 (1689)), -E (†, Ekeblad Bref 1: 284 (1653)), -EN (Ekman Siönödzl. 43 (1680) osv.), -T (Schultze Ordb. 2997 (c. 1755) osv.).
Ordformer
(o- 1523 osv. w- 1621. -meije- 1546. -moe- 1541. -myg- 1633. -mög(h)- 1526—1764. -mög(h)e- 1523—1773 (: omögeligheten). -möj- (-möi(j)-, -möy-) 1662 osv. -möje- (-möi(j)e-, -möye-) 1544—1884. -mölge- 1546. — -lige, n. sg. 1541. -lig(h)it (-et, -itt, -ith), n. sg. o. adv. 1523 (n. sg.)—1832 (adv.))
Etymologi
[fsv. omögheliker, adj., omöghelika, adv.; jfr fd. umugh(i)likær (d. umulig), isl. úmǫguligr, mlt. unmogelik, mht. unmügelich (t. unmöglich); av O- 1 o. MÖJLIG]
I. adj.
1) som (med hänsyn till ngns prestationsförmåga l. de allmänna naturlagarna) icke kan göras l. utföras l. realiseras l. ske; som icke låter sig göra l. icke står i ngns förmåga; ogörlig, outförbar, ovärkställbar o. d.; äv. mer l. mindre hyperboliskt (jfr c, d, 3); vanl. ss. predikativ; äv. i substantivisk anv., i sht i n. sg. best.; jfr MÖJLIG I 1. Ngt är omöjligt för ngn l. är ngn omöjligt. Det är omöjligt för ngn l. är ngn omöjligt att göra ngt, i sht förr äv. (utan infinitivmärke) göra ngt, förr äv. till att göra ngt. ”Omöjligt” är ett ord som saknas i hans (l. min o. d.) ordbok. (Skuld-)summann (till lybeckarna var) stor, .. atth honom (dvs. G. I) omögeligith war påå thenn tidh betala. G1R 1: 126 (1523). För gudh är ingen ting omögligen. Luk. 1: 37 (NT 1526; Bib. 1541: omögeligh). (De) tagha sigh omöyeliga ting före. Schroderus Comenius 805 (1639). Han lefver långt sen det är omöjligt. Granlund Ordspr. (c. 1880). Där forsar och fall gjorde det omöjligt att färdas i båt. Schück o. Lundahl Lb. 1: 40 (1901). Regeln att inte begära det omöjliga. Wrangel Forskn. 13 (1917). — särsk.
a) i sådana uttr. som så l. lika omöjligt som (att), för att beteckna att ngt är fullkomligt omöjligt. Then (dvs. ”äresjukan”) .. til at vpfylla så omöyeligt är, som at vthösa Hafwet. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Så omöjeligit som at wilia flyttia norstiernan til söderstiernan. Rudbeck Atl. 1: 608 (1679). Lika omöjligt, som för en länsman, att komma till Guds rike. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (†) ss. predikativ i n. sg. i formen omöjligen; jfr MÖJLIG I 1 a. OxBr. 8: 444 (1645). Johansson Noraskog 1: 70 (i handl. fr. 1785).
c) (numera bl. tillf.) hyperboliskt, i uttr. göra det (förr äv. sitt) omöjliga, göra ngt som anse(tt)s omöjligt, förr äv.: göra allt vad som står i ens förmåga; jfr MÖJLIG I 1 d. Fersen .. har gjort sitt omöjliga för att få kungen att yttra, hvaruti .. (hertigen av Pienne) förbrutit sig. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 159 (1809). Grevenius Buck StHjärta 110 (1938).
d) med konstruktionsväxling (jfr e), i sådana uttr. som (vara l. anses o. d.) omöjlig att (i sht förr äv. till att) lyfta l. bota o. d., för att beteckna att det är l. anses osv. omöjligt l., med förbleknad bet., mycket svårt l. besvärligt att lyfta l. bota osv. ngn l. ngt; med huvudord i n. sg. i ä. språkprov icke möjligt att skilja från huvudmomentet; jfr MÖJLIG I 1 c. Skal tå Gudh hetas thet haffua budhet, som oss omögeligit är til at fulkompna? LPetri 2Post. 178 b (1555). En sådan väg, som man altid hållit för omöijelig at tåga. Ehrenadler Tel. 672 (1723). Dunkla gåtor, omöjeliga at utgissa. Palmblad Nov. 3: 43 (1841). Karlarna (måtte) vara rent omöjliga att få bukt på. Lagerlöf Holg. 2: 160 (1907). jfr (†): (Domaren bör vara) lika omöjlig att förifras, som att bevekas. Rosenstein 1: 130 (1789); jfr e. särsk. (mera tillf.) utan utsatt infinitivbestämning, för att beteckna att ngt som framgår av sammanhanget icke låter sig göra med ngn l. ngt; särsk.: som icke kan fås l. erhållas l. som man icke kan få l. vinna; utan bestämd avgränsning från 4. LPetri 2Post. 179 a (1555). Sjuttio tunnor guld, som (av svenskarna) vid Dedrina begärades (ss. krigsskadestånd av ryssarna), woro aldeles omöyelige. RA II. 2: 103 (1617). Brisæus, som dageligen plågas af en häftig eld, hvilken dock är fallen på et omögeligt ämne (dvs. föremål). Dalin Arg. 2: 235 (1734, 1754). Furun är lika omöjlig (dvs. att sälja) som förut. PT 1908, nr 227 A, s. 3.
e) om person (jfr d), i uttr. (vara l. bli o. d.) omöjlig att (i sht förr äv. till att) göra ngt, (vara l. bli osv.) ur stånd l. inkapabel att göra ngt; numera bl. (mera tillf.) med anslutning till 4 b; jfr MÖJLIG I 5. Att Senaten således var omöijelig till att bortgifva hvad sahl. K. M:t sjelf iche hafver velat cedera. RP 4: 27 (1634). Oskar Selamb blev allt omöjligare att sköta något. Siwertz Sel. 1: 23 (1920).
f) (†) i uttr. omöjlig till ngt, som icke kan åstadkomma ngt, ur stånd till ngt. En till förställning omöjlig blick. Knorring Ståndsp. 3: 16 (1838).
2) [specialanv. av 1] som (överhuvud l. under vissa förutsättningar) icke kan tänkas existera; otänkbar; särsk. filos. icke formellt l. realt tänkbar; vars existens strider mot ngt känt faktum; jfr MÖJLIG I 1, 2. Om et omöijeligit ting, kan man eij göra sig någon reél tancka. Triewald Förel. 1: 26 (1735). Utan växter vore .. allt djurliv omöjligt. Bolin KemVerkst. 47 (1942). — särsk. om person: otänkbar; äv.: ovärklig. Hvarföre kan man anse en Nero, Christian Tyrann .. i våra dagar omöjliga? Rosenstein 2: 333 (1789). Personerna .. äro (i skådespelet) så omöjliga som det är möjligt. Samtiden 1872, s. 347. särsk. i utvidgad anv., närmande sig l. övergående i 4 b β: som icke kan komma i fråga vid tillsättande av en tjänst l. ss. gäst vid en bjudning o. d.; äv. i uttr. göra ngn omöjlig för l. göra sig omöjlig till (en tjänst o. d.); jfr MÖJLIG I 2 b slutet. Liljecrona RiksdKul. 43 (1840: för). Lysander Almqvist 378 (1878: gjorde sig). Peter Basen var naturligtvis omöjlig vid Lauras fester. Siwertz Sel. 2: 25 (1920).
3) [specialanv. av 1] som (enligt ngns uppfattning l. åsikt l. tro) icke kan tänkas (komma att) ske l. inträffa l. ha skett l. inträffat; äv. om sakförhållande o. d.: som (enligt ngns uppfattning l. åsikt l. tro) icke kan tänkas vara riktig l. sann l. överensstämmande med värkliga förhållandet; (högst) osannolik l. otrolig; vanl. ss. predikativ (ofta i nekande sats), stundom äv. (i n. sg.) i substantivisk anv.; jfr MÖJLIG I 3. Det är (alls) inte omöjligt, att han kommit för sent till tåget. Ebr. 6: 18 (NT 1526). Athanasius seglar sine mordiske förfölliare förbi, oc kunne de sig ingen ting omögeligare inbilla, än at Athanasius skulle wara i den Båten. Dryselius Monarchsp. 224 (1691). Det är, min själ, en gubbe — / Omöjligt! — Jo, så är det. Wennerberg 1: 46 (1881). Schück o. Lundahl Lb. 1: 30 (1901).
4) [jfr 1 d slutet] (numera företrädesvis med ngt vardaglig prägel) i utvidgad anv. (jfr 2 slutet).
a) som icke ligger inom gränserna för det rimliga l. skäliga l. passabla l. för vad man kan komma till rätta med l. finna sig i l. uthärda l. acceptera o. d.; orimlig; oanvändbar l. oacceptabel l. oduglig; ohjälplig l. hopplös l. outhärdlig o. d.; jfr MÖJLIG I 4. Murenius AV 553 (1664). (Novalis') psalmer äro i allmänhet .. alldeles omöjliga såsom Lutherska församlingssånger. 3SAH 2: 419 (1887). Lifvet skulle vara alldeles omöjligt, om vi ej hade tro. Beskow DeUnga 7 (1904). Han lät sina tankar fly hän till alla möjliga och omöjliga platser, som bara inte liknade skolan. Jonsson Farrell StudsL 14 (1939). jfr (föga br.): Min hierna spricker visseliga sönder för then omögeliga heeta skulld. HH 20: 140 (c. 1565; yttrande tillagt G. I 1560). — särsk.
α) obillig, oskälig; numera bl. med känslobetoning, övergående i bet.: orimlig l. ”förskräcklig” o. d.; förr äv. om leverne: otillständig. Omögelige skatlägninger. G1R 29: 554 (1560). Ett ogudachtiget Slösende och för wmögeliget Lefuerne. HammarkDomb. 16/5 1621. Omöjliga priser. Hammar (1936).
β) (†) som finns i orimliga mängder, övermåttan mycken. Man (kom) näppeliga i land för den omögelig fisk, som döder var uth med strandernar. HH 20: 130 (c. 1565).
γ) om väg l. fors o. d., övergående i bet.: oframkomlig l. ofarbar. Sylvius Mornay 507 (1674; i bild). Omöjliga forssar. SvLittFT 1837, sp. 587. De omöjligaste stigar. Larsson Borring Uppr. 136 (1930).
b) om person: som man icke kan umgås med l. ha att göra med l. som man icke kan komma ngn vart med o. d.; stundom övergående dels i bet.: oresonlig l. omedgörlig l. obeveklig o. d., dels i bet.: oduglig l. ohjälplig l. ”hopplös” o. d.; äv. med mer l. mindre försvagad bet.; äv. i utvidgad anv., om yttrande o. d.: som vittnar om dylik egenskap. Hon hade .. talat med sin man för Julie och för hennes förlofnings upplösning, men funnit honom oböjlig, (”omöjlig” sade Hennes Nåd). Bremer FamH 2: 180 (1831). Hon vände sig skrattande mot honom: — Tyst! ni är då alldeles omöjlig! Wallengren Mann. 42 (1895; yttrat till retsam person). Greta, .. den dummaste och omöjligaste af (skolbarnen). Ottelin BSorl. 119 (1904). (Han) sade .. nej, ett envist, tjurigt, omöjligt nej. Siwertz Sel. 2: 43 (1920). Biörner kom .. i strid med alla, med vilka han hade att göra, och .. var .. i det personliga umgänget tydligen omöjlig. Schück VittA 4: 220 (1935). — särsk.
α) övergående i bet.: otymplig l. klumpig o. d.; äv.: bortkommen, främmande. Sturzen-Becker Blyerts 139 (1842). Ingmar (hade) därhemma synts henne vara en sådan storkarl ... Men här i Jerusalem såg han bara bortkommen och omöjlig ut. Lagerlöf Jerus. 2: 230 (1902). (Han) äter ur grytorna, tills han blir tjock och omöjlig. Bergman Amour. 139 (1910).
β) som icke kan tolereras l. behållas l. som man icke kan stå ut med (på en plats l. i en krets l. ett samfund l. en tjänst l. en ställning o. d.); (mycket) illa omtyckt l. misshaglig; vars anseende förstörts l. som förlorat allt förtroende o. d.; särsk. i uttr. göra sig omöjlig (ngnstädes) l. göra sig politiskt omöjlig o. d. Hellberg Samtida 8: 41 (1872). Vid det franska hofvet hade Buckingham gjort sig omöjlig. NF 2: 1281 (1878). (Han arbetade i fosterfaderns handelsbod) i tvenne år, men han befans slutligen vara omöjlig, emedan han med sitt buttra sätt skrämde kunderna. 2SAH 57: 27 (1880). Göra sig politiskt omöjlig. SvTidskr. 1892, s. 245.
II. adv.
1) motsv. I 1—3; för att beteckna ngt ss ogörligt l. otänkbart l. (enligt ngns uppfattning) ytterligt osannolikt o. d.; företrädesvis (jfr b—d) ss. satsadverbial i satser innehållande predikatsverb med bet.: kunna, förmå, ha tid l. tillfälle o. d.; jfr MÖJLIG II 1—3. Han hade omöjligt tid att hjälpa henne. Ekman Siönödzl. 43 (1680). Jag kan omöjeligen förtiga, min Son, sade hon, at (osv.). Humbla Landcr. 49 (1740). En röst så skär och klar, / Och så böjlig, / Fins omöjlig. Bellman (BellmS) 1: 108 (c. 1775, 1790). Detta .. ställe i Predikareboken, som vi omöjligen kunna antaga vara falskt. Agardh ThSkr. 1: 2 (1842, 1855). Du kan omöjligen ha gjort det, sa Iliana. Arnér Knekt 132 (1945). — särsk.
a) (numera bl. starkt vard.) i förb. med pleonastisk negation. (Jag) kunde .. omöjligt icke bevilja er en gunst, som (osv.). Meissner SmVSkr. 1: 31 (1800; klandrat i JournSvL 1800, s. 522). Jag hinner omöjligt inte. Strindberg RödaR 86 (1879).
b) (†) i utvidgad anv., övergående i bet.: utan att det är möjligt, utan framgång. Omöjligen söker jag att beskrifva den öfversinnliga hänryckning, i hvilken hvarje naturskönhet försatte mig. Hedborn Minne 49 (1835).
c) (numera bl. tillf., vard.) vid sådana verb som tåla l. passa l. vilja, övergående i bet.: inte under några förhållanden, inte alls. Fast odal och tjänst äro tämmelig knappa, / Likväl omöjelig vil (han) uti höghet och prunkande tappa. Dalin Vitt. 3: 4 (1733). Jag tål omöjeligen klifs. Amman 58 (1756). Almqvist Monogr. 125 (1816, 1845: ville). För oss .. passar det alldeles omöjligen. Knorring Skizz. II. 2: 67 (1845).
d) (mera tillf.) ss. bestämning till adj. l. adv., för att beteckna så hög grad l. stor mängd av ngt att ngt (som framgår av sammanhanget) därigm omöjliggöres; ofta liktydigt med: alltför; jfr MÖJLIG II 1 b. Den sista sträckan af vägen är .. omöjligt brant för jinrickisha. Zilliacus JapSt. 83 (1896). (Sjörået) visar sig .. vanligen i skepnad af en seglare, som lagt bi på omöjligt grundt vatten. TurÅ 1911, s. 267; jfr 2.
2) motsv. I 4 (a), i allmännare anv. (med mer l. mindre utpräglad känslobetoning): orimligt l. oskäligt l. otroligt l. oerhört o. d.; numera bl. (mera tillf., i sht vard.) med mer l. mindre tydlig anslutning till 1 (d); jfr MÖJLIG II 4. Här vankar lite varor, och det, som är, omöyelige dyrt. Ekeblad Bref 1: 284 (1653; rättat efter hskr.). Omöjligt många gånger. Meissner SmVSkr. 1: 161 (1800; klandrat i JournSvL 1800, s. 523). (Medelhavet) är så lysande, så omöjligt blått, att man icke kan tro på det. Hallström ItBr. 84 (1901); jfr 1 d.
Ssgr: A: OMÖJLIG-GÖRA, v.; -else (föga br., Björkman (1889)), -are (tillf., KarlstT). (omöjlig- c. 1823 osv. omöjligt- c. 1814 (: omöjligtgörande, vbalsbst.)) (i sht i skriftspr.) göra omöjlig.
2) (mera tillf.) till I 4 b β. KarlstT 1895, nr 1702, s. 2 (: omöjliggörarne). Då jag .. mottog en invit till fru V., där jag trodde mig vara alldeles omöjliggjord. Josephson FriKonstAk. 39 (1917).
(I 1—3) -VIS, adv. (numera bl. tillf.) omöjligt, omöjligen (se omöjlig II 1). Dalin FrSvLex. 2: 9 (1843). Schulthess (1885).
Avledn.: OMÖJLIGHET, r. l. f. [jfr d. umulighed, nor. umulighet, t. unmöglichkeit]
1) till I 1, abstr.: egenskapen hos l. förhållandet med avs. på ngt att det icke kan utföras l. göras l. realiseras l. ske; ogörlighet l. outförbarhet l. ovärkställbarhet o. d.; särsk. i uttr. omöjligheten av ngt l. (av) att (förr äv. till att) göra ngt (för ngn); stundom närmande sig 2. RP 3: 216 (1633: till att). KrigVAH 1885, s. 19 (: af). Omöjligheten att förmå någonting uträtta. De Geer Minn. 1: 226 (1892). Ordet omöjlighet fanns icke i .. (O. Rudbecks) ordbok. Annerstedt UUH II. 1: 57 (1908). särsk.
a) jur. om förhållandet att den prestation som i ett obligationsförhållande åligger gäldenären icke kan fullgöras; särsk. i uttr. ursprunglig l. efterföljande omöjlighet, om dylikt förhållande som föreligger redan när obligationsförhållandet uppstår resp. som uppkommer vid senare tidpunkt. TJurFinl. 1901, s. 373. Om prestations omöjlighet. Roos (1915; boktitel).
b) (†) i uttr. ngns omöjlighet att göra ngt (jfr 3 slutet), omöjligheten för ngn (av) att göra ngt; jfr omöjlig I 1 e. Isogæus Segersk. 1265 (c. 1700).
c) (†) i uttr. i omöjlighet att göra ngt, ur stånd att göra ngt; jfr möjlighet 1 b α. Rosenstein 3: 207 (c. 1790).
2) till I 1, konkretare, om ngt som är omöjligt att göra l. utföra l. som icke är realiserbart; omöjligt l. outförbart företag o. d.; äv. mer l. mindre hyperboliskt (jfr b). Bullernæsius Lögn. 91 (1619). Dhet bör intet begieras omögeligheter af oss. Carl XII Bref 393 (1712). Sturzen-Becker 1: 203 (1861; hyperboliskt). Att för pauserna (vid välläsning) bestämma vissa tidsenheter är en omöjlighet. Henningsson Välläsn. 27 (1907). jfr (†): Jagh sijr nästan een omögelighett (dvs. nästan ingen möjlighet) huru krigsfolkedh i vintter skall blifue underholledh. OxBr. 5: 412 (1626). särsk.
a) (vard.) i uttr. ngt är en ren omöjlighet l. rena omöjligheten o. d., i sht förr äv. själva omöjligheten, ss. beteckning för att ngt är fullkomligt omöjligt l. ogörligt. Humbla Landcr. 295 (1740: sielfva). VDAkt. 1785, nr 395 (: en ren omöjelighet).
b) (numera bl. mera tillf.) i utvidgad anv., om ngt som utgör l. medför (till synes) oöverstigliga svårigheter; ngn gg äv. om yttrande l. invändning vari ngt framställes ss. omöjligt. HC11H 8: 86 (1680). Runeberg 6: 25 (1862; om invändning). Meningsbytet om omöjligheterna och villkoren för en återgång till fredlig samlevnad mellan Europas folk. Steffen Krig 4: 6 (1917).
3) till I 2, 3: egenskapen hos ngt l. förhållandet med avs. på ngt att det icke (enligt tanke- l. naturlagarna l. enligt ngns uppfattning l. åsikt) kan tänkas existera l. ske l. ha skett l. vara fallet; otänkbarhet; äv. konkretare, om ngt otänkbart. Bergklint MSam. 1: 10 (1781). Almqvist AmH 1: 162 (1840). Viljans frihet är en teoretisk omöjlighet. Hellström Malmros 245 (1931). särsk. (†) i uttr. ngns omöjlighet att göra ngt (jfr 1 b), omöjligheten l. osannolikheten av att ngn gör ngt. Knorring Ståndsp. 2: 77 (1838).
4) (med ngt vardaglig prägel) till I 4.
a) (mera tillf.) till I 4 a: egenskapen att icke ligga inom gränserna för det rimliga l. passabla l. för vad man kan finna sig i l. acceptera o. d.; äv. konkret(are), om ngt som utmärkes av dylik egenskap. (Stavningar) som allmännheten finner till omöjlighet ”fula”. Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. Föret. II (1885). Cederström Ströft. 31 (1915; konkret).
b) till I 4 b (β): egenskapen att vara omöjlig att ha att göra med l. att komma ngn vart med l. egenskapen att vara omedgörlig l. oduglig l. att icke kunna tolereras på en plats l. i en tjänst o. d. Knorring Ståndsp. 2: 26 (1838). Crusenstolpe Ställn. 13: 45 (1848). Att försöka sätta i gång en liten stilla kurtis med lilla fröken Dahl, trots hennes tystlåtenhet och omöjlighet. Wahlenberg Tolf 22 (1893). Jag var alldeles övertygad om min omöjlighet i att underhålla andra. Enckell Tillbliv. 54 (1929).
Spoiler title
Spoiler content