SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1950  
O- ssgr (forts.):
OMAKA, förr äv. OMAKE, adj. oböjl. (omaka 1734 osv. omakad c. 1755. omake 17731820) [delvis av omake, sbst.2; jfr maka, adj.2]
1) med pluralt l. koll. huvudord (jfr 2, 3): som icke äro makar (se make 2) l. utgöra ett par; äv.: som icke tillhöra samma sats l. uppsättning o. d.; äv. allmännare: som icke passa tillsammans l. som äro av olika slag o. d. Thesse två handskar äro omaka. Lind (1749). Några omaka vinglas. Hedberg Guld 42 (1903). Den högt liggande Jakobskyrkans båda något omaka spiror. PT 1910, nr 226 A, s. 3. Omaka .. porslin. Östergren (1933). särsk. bildl., om personer: som icke passa för varandra; mycket olika varandra; som icke (kunna) komma överens med varandra; äv. i utvidgad anv., om äktenskap o. d.: där de båda kontrahenterna icke passa för varandra l. äro av (mycket) olika samhällsställning o. d. Knorring Ståndsp. 2: 63 (1838; om äktenskap). Det omaka paret. Lundegård Tit. 368 (1892; om äkta makar). De bägge omaka vännerna. Johanson SpeglL 93 (1907, 1926).
2) till vilken make (se d. o. 2) saknas, udda; äv.: som icke tillhör samma sats l. uppsättning l. icke är av samma slag l. format o. d. som de övriga föremål tillsammans med vilka den (det) brukas; stundom äv. i uttr. vara omaka med ngt, icke tillhöra samma par som ngt. 1 st. gammal Arbetzvagn, med 3 lika, och et omaka hiul. BoupptVäxjö 1734. Sundén (1887: med). En omaka sjöstövel. Stacpoole Freg. 23 (1920). särsk. (†) om kroppsdel l. organ o. d.: oparig. Marklin Illiger 175 (1818); möjl. till omake, sbst.2 VetAH 1820, s. 290. Omaka fenor. Auerbach (1913).
3) (i sht i vitter stil) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr 1 slutet): som icke passar samman med ngn l. ngt l. med det övriga o. d.; äv. övergående i bet.: säregen l. besynnerlig; äv. i uttr. vara omaka till ngt, passa illa till ngt. Knorring Ståndsp. 2: 15 (1838). Det peloponnesiska förbundet hade en omaka medlem, Korinth, som .. blivit Greklands andra handelsstad. Athena 26 (1917). Almquist Lorents ErinFackl. 18 (1925: Till). Hennes omaka och besynnerliga person. Oterdahl En 57 (1927).
OMAKA, v., se omak avledn.
OMAKAD, adj., se omaka, adj. —
OMAKAD, p. adj. (†) icke makad (se maka, v.1 4), orubbad, orörd. Block MotalaStr. Dedik. 8 (1708). Murberg FörslSAOB Bih. (1791).
OMAKE, sbst.1, se omak.
OMAKE, sbst.2
1) (numera bl. tillf.) omaka föremål; nästan bl. i pl.; jfr make 2. Strumporna äro omakar. Sahlstedt (1773). Denna skon är omake. Nordforss (1805). Sundén (1887).
2) (tillf.) i pl., bildl., om personer (särsk. äkta makar) som icke passa för varandra l. icke kunna komma överens; jfr make 5. Afzelius FridBild. 126 (1850). Tavaststjerna Patriot 257 (1896; om äkta makar).
OMAKE, adj., se omaka, adj. —
OMAKLIG, adj.; adv. -a (†, Schultze Ordb. 2947 (c. 1755)), -en (†, Därs.), -t (Därs.). (omakeligit, n. sg. 1555. omaklig 17411913) [fsv. omaklika, adv., häftigt, våldsamt; till maklig l. omak]
1) (numera bl. tillf.) som vållar omak; besvärlig; obekväm. LPetri 1Post. M 2 a (1555). VFl. 1913, s. 58.
2) (†) som sker med stor hastighet, hastig, häftig. Strinnholm Hist. 5: 304 (1854).
3) (numera föga br.) sjöt. om fartyg: som arbetar hårt i sjön. Chapman Skeppsb. 118 (1775). Schulthess (1885).
Avledn.: omaklighet, r. l. f. (numera bl. tillf.) till 1: obekvämhet; besvär. Hiärne 1Hskr. 28 (c. 1715). Hasselroth Campe 142 (1794).
OMAKSAM. (omakasam 1607 (: omakasamheet)) [jfr mlt. unmaksam, t. ungemachsam; till maksam l. omak] (†) som vållar l. är förbunden med besvär l. omak; besvärlig; obekväm; mödosam, arbetsam. G1R 26: 491 (1556). Man kan wäl ey neka, at .. (barnmorskans yrke) är ett beswerligt och mycket Omaksamt Stånd. Hoorn Jordg. 1: 8 (1697). Ekblad 224 (1764).
Avledn.: omaksamhet, r. l. f. (†) besvärlighet; mödosamhet. PJGothus Spangenberg Apg. 555 (1607). Lind 1: 1697 (1749).
OMAKT. [jfr mlt. o. t. unmacht, ävensom isl. úmáttr] (†) vanmakt; kraftlöshet; särsk. i uttr. falla i l. få omakt, svimma. Dahlstierna (SVS) 280 (c. 1696). Swedberg SabbRo 610 (1697, 1710: fallit i omacht). Björner Sorle 31 (1737: feck).
OMAKULERAD, p. adj. (omakul- (-mac-) 1550 osv. umackl- 1547)
1) (†) om skriftlig handling: icke nedfläckad l. nedklottrad; fri från plumpar l. överstrykningar l. raderingar o. d. Teitt Klag. 286 (1547). Bergv. 1: 451 bis (1693).
2) icke makulerad (se makulera 2). GenPoststCirk. 1872, s. 272.
OMALEN l. OMALD, p. adj. [fsv. omalin] icke malen. Omalet kaffe. BtHforsH 1: 233 (1638).
OMAN, m. [jfr mlt. unman, t. unmann, ävensom isl. úmannan, n.] (†) omanlig o. feg l. räddhågad l. oduglig l. ärelös man; äv.: feminiserad man; äv. om kastrat; jfr man, sbst.2 6 a, ävensom o- 2. Wåre gamle Swenske och Göthar kallade sådana hemliggiare (som icke vågade sig ut i krig): modlösa, .. oman, käringar (m. m.). Isogæus Segersk. 496 (c. 1700). Carlstedt Her. 2: 296 (1833; om kastrat). Löwegren Hippokr. 1: 36 (1909; om feminiserade män). särsk.: man som av domstol förklarats äran förlustig. At hann .. skulde her på rådstugenn .. waret dömpdt til en oman eller ährelös. 3SthmTb. 1: 134 (1593).
OMANAD l. (ngt ålderdomligt) OMANT, p. adj. [fsv. omanadher] (i sht i skriftspr.) icke manad; särsk.: oombedd, ouppfordrad, utan (an)maning; äv. ss. adv.: självmant; förr äv. i uttr. vara omant att göra ngt, göra ngt självmant l. utan anmaning. RA I. 3: 174 (1593). RARP 3: 26 (1638: wara Omant, att). (De hjälpte mig) framdeles, omante, .. med penningelån. Cronholm Minnesbl. 71 (1908). ÅbSvUndH LIX. 2: 56 (1940; adv.). särsk.
a) (†) med sakligt huvudord: frivillig, spontan; äv. (ss. predikativt attribut): utan att (behöva) frammanas; äv. i utvidgad anv. (närmande sig l. övergående i adverbiell anv.): utan svårighet, lätt, av sig själv. Borg Luther 2: 667 (1753). Chydenius 79 (1765; i utvidgad anv.). De (dvs. beröm o. ryktbarhet) skola .. omanta af (minnes-)talaren beledsaga .. (C. A. Wachtmeisters) minne genom tiderna. Rosenstein 2: 52 (1811).
b) (†) i uttr. bliva omanad för l. om ngt, slippa bli l. icke bli krävd på (betalning för) l. avfordrad ngt. G1R 1: 274 (1524: therföre). Lagerbring 1Hist. 5: 5 (1786: om).
OMANBAR. (†) icke manbar (se d. o. 1) l. giftasvuxen. Omanbare Pijghor. Schroderus Os. III. 1: 252 (1635). Murberg FörslSAOB (1791).
OMANERLIG3~020 (omane´rlig Weste), adj.; adv. -a (†, Schultze Ordb. 2968 (c. 1755)), -en (†, Schück BibliogrAnt. 44 (i handl. fr. 1689), Ekblad 105 (1764)), -t (Keder Vitt. 372 (1690), Ahlman (1872)). [jfr d. umanerlig, t. unmanierlich]
1) (numera bl. ngn gg med ålderdomlig anstrykning) som icke vet att skicka sig, obelevad; tafatt; ohyfsad; plump, grov; äv. om handling l. uppträdande l. sätt o. d.: som röjer dylika egenskaper, äv.: stridande mot etikettens l. konvenansens regler, opassande, inkorrekt. BraheBrevväxl. II. 1: 108 (1658). Docentes borde gå i kyrkan med swarta kappor .. och intet med käppar, efter det synes något omanerligt och oanständigt. Cavallin Herdam. 2: 19 (cit. fr. 1695). Hermelin BrBarck 1 (1702; om sätt). Sturzen-Becker 1: 218 (1861). Dalin Synon. 298 (1925). särsk.
a) (†) ovig, klumpig; äv. om sak: ohanterlig. Omannerliga stora Tegel och Takstenar. Dybeck Runa 1845, s. 105 (1693). Castrén Res. 2: 55 (1845).
b) [jfr motsv. anv. i d.] (†) i utvidgad anv.: omåttlig, ”förskräcklig”; i sht ss. adv.; jfr 2. Weste (1807; vard.). Knorring Illus. 279 (1836; adv.).
2) (†) som avviker från det vanliga, ovanlig. Quensel Alm(Gbg) 1727, s. 30.
Avledn.: omanerlighet, r. l. f. [jfr d. umanerlighed, t. unmanierlichkeit] (numera bl. ngn gg med ålderdomlig anstrykning) till 1: egenskapen att vara obelevad l. ohyfsad l. plump o. d.: äv. konkretare, om yttring av bristande belevenhet o. d. Lind 1: 1707 (1749). Bremer NVerld. 3: 493 (1854; konkretare).
OMANGLAD, p. adj. icke manglad (se mangla, v.2 1). Murberg FörslSAOB (1791). Laurin 2Minn. 158 (1930).
OMANHAFTIG. (†) om yngling: som icke nått manlig mognad, icke fullvuxen. G1R 24: 146 (1553).
OMANLIG, adj.; adv. -a (†, G1R 10: 34 (1535)), -en (numera bl. ngn gg i högre stil, G1R 15: 285 (1543), Därs. 18: 901 (1547)), -t. (o- 1543 osv. v- 1535. -manlig (-mannl-) 1535 osv. -mannelig 15431547) [fsv. omanliker, adj., omanlika, adv.]
1) (†) omänsklig, grym. G1R 18: 901 (1547). Then omanliga obarmhertigheten emoot hans nästa. PErici Musæus 2: 150 b (1582).
2) (†) icke manbar. Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755).
3) som saknar (en l. flera av) de egenskaper som anses utmärkande för en riktig man; särsk.: veklig l. feg l. slapp l. feminin o. d.; ofta med sakligt huvudord: som icke anstår l. höves en (riktig) man. Vthan .. omanliga Suckan. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Hon .. säger, att hans fader är omanlig och alldeles för slapp. Dalsjö Platon 2: 375 (1872). särsk. (†) i uttr. skicka l. bevisa sig omanliga l. omanligen, icke bete sig som det anstår en hederlig l. redlig man, visa sig trolös l. oredlig. G1R 10: 34 (1535). Därs. 15: 285 (1543).
Avledn.: omanlighet, r. l. f. [fsv. omanlikhet, omänsklighet, obarmhärtighet (SvKyrkobr. 355)] till 3. Serenius Nnn 1 a (1734).
Spoiler title