publicerad: 1950
OMDÖME om3~döm2e, äv. ~dø2me, n. (Stiernman Riksd. 1444 (1664) osv.) ((†) m. l. f. HH XVIII. 2: 14 (1686: en så god omdömme)); best. -et; pl. -en (Lucidor (SVS) 241 (1672) osv.) ((†) = (Rudbeck Bref 73 (1670), Lagerström Bunyan 1: 136 (1727)); -er Bark Bref 2: 143 (1706)).
Ordformer
(om- (åm-) 1661 osv. um- 1679. -döme 1661 osv. -dömme 1664—1822)
1) (†) om myndighets avgörande av en fråga: dom, avgörande, utslag. BraheBrevväxl. II. 1: 200 (1661). Häradsrätten .. dömer honom .. att sittia 14 dagar .. wijd watten och bröd, dock detta allt den höglåfliga Kongl. Hofrättens högwijsa omdöme och decision underdån. och ödmiukel. submitterat. SvFmT 10: 318 (1699). (Det) står till Kongl. CantzellieCollegii omdömme, huru wida (osv.). CivInstr. 483 (1704).
2) handlingen att bedöma l. värdesätta ngn l. ngt l. att bedömande osv. uttala sig om ngn l. ngt; vanl. konkretare: sätt varpå ngn bedömer l. uttalar sig om ngn l. ngt, tanke l. yttrande som innebär en bedömning l. värdesättning av ngn l. ngt, uppfattning l. åsikt l. mening (som ngn hyser l. uttalar om ngn l. ngt); ofta med bestämning inledd av prep. om (förr äv. över). Migh falla åthskillige menniskiors oförtiente omdöme så svåra, att (osv.). Rudbeck Bref 73 (1670). Begära hans omdöme där-om. Columbus Ordesk. 12 (1678). Emedan våra fläste omdömen gå vt på beröm eller last. Rydelius Förn. 193 (1722, 1737). Ditt vänliga omdömme öfver mina verser. JärtaBrefv. 1: 13 (1822). Mogenhet och förmåga av självständigt omdöme. SFS 1915, s. 1708. Omdömena om Napoleon ha liksom omdömena om Karl XII växlat i hög grad. Almquist VärldH 7: 385 (1928). — jfr ANDRAHANDS-, HELHETS-, MÄNNISKO-, TOTAL-OMDÖME. — särsk.
a) i sådana uttr. som underkasta sig ngns omdöme, underställa ngt ngns (goda) omdöme o. d.; förr äv. lämna l. framställa ngt till ngns omdöme, underkasta ngt under vars och ens omdöme o. d. Jag .. underkastar mig gerna de Lärdas censur och omdöme. Salberg Gr. 11 (1696). Ehrenadler Tel. Föret. 3 b (1723: underkastar .. under). Jag har den ähran att ock härhos bifoga mitt enfaldiga project til vår sal. Faders Epitaphium, och underställer det helt och hållit min Brors goda omdöme och ändring. BenzelBr. 216 (1736). Jag företog mig då Gustaf den Förstes Historia, af hvilken den Förra Delen nu lemnas, benägne Läsare, til dit omdöme och tjenst. Celsius G1 1: Föret. 3 (1746). Att se .. (nationens stora angelägenheter) framstälda till hvarje medborgares kännedom och omdöme. Järta 1: 46 (1809). särsk. i vissa numera obr. uttryckssätt innehållande en indirekt frågesats som anger ett visst bestämt sakförhållande vars riktighet l. lämplighet är en fråga som man hänskjuter till en annans l. andras bedömande. Rudbeck Bref 48 (1668). Thet heemställer iagh alle rättsinnige Christnes omdöme, om man medh Krijg och Swärd kan främia och hägna Rätten. Spegel Oliw. B 2 a (1675). Jag gifwer ock hwar redelig man till omdömme, om detta (fältmarskalken Rehnskölds yttrande) icke hafwer warit till att alt för wida uthsträckia sin förbittring emoth mig. KKD 2: 267 (1718). För att underställa Ditt omdömme, om ej (osv.). JärtaBrefv. 1: 29 (1822).
b) (numera mindre br.) i uttr. efter (förr äv. i) mitt (eget) osv. l. ngns omdöme, efter vad jag (själv) osv. l. ngn tycker l. anser. At tu .. försakar ogudachtigheten och werldslig lusta; ah så ästu effter mitt omdöme dråplig lärd. Swedberg Ungd. 78 (1709). Höpken 2: 249 (1753: i mit omdömme). (Floran) är ock endast et försök, hvarvid jag, kan hända icke efter allas omdöme, varit nog lyckelig. Retzius FlVirg. 7 (1809). Efter mitt eget omdöme lyckades jag ock nu att göra framställningen fullt objektiv. De Geer Minn. 1: 118 (1892).
c) i uttr. (det) allmänna omdömet (jfr 5 a).
α) (numera föga br.) allmänhetens bedömande av ngt, allmänna opinionen. Boman Cato 23 (1802). (Ämbetsmännen) känna, hvad allmänna omdömet af dem fordrar. Snellman Stat. 284 (1842). Torpson Eur. 1: 158 (1895).
β) den allmänna (av flertalet hyllade) åsikten. Allmänna omdömet i Kristiania blef, att myndigheter och militär hade förfarit alldeles oförsvarligt. 3SAH 1: 281 (1886).
d) (†) i uttr. vara under allt omdöme, vara under all kritik, vara synnerligen dålig. Hans affärer (blevo) genom dåliga spekulationer så förfallna att de nu äro under allt omdöme. Almqvist Smar. 363 (1845).
e) i uttr. med bet.: göra ett bedömande uttalande (om ngn l. ngt), (i ord l. i tanken) bedöma (ngn l. ngt), framställa en (så l. så beskaffad) uppfattning (om ngn l. ngt) o. d.: fälla l. avge omdöme(n) l. det l. det omdömet osv. (om, förr äv. över l. emot ngn l. ngt); förr äv. göra omdömen (om ngn l. ngt) l. göra det omdöme (om ngn) att osv. Annerstedt UUH Bih. 2: 136 (i handl. fr. 1670: att i .. om migh giorde det slätta omdöme, att). Ingen .. bör af egit bewåg tala widrigt, eller fella något omildt omdöme om Öfwerheten. Swedberg Dav. § 91 (1713). En, som .. vil fälla grundligt omdöme öfver en Ordbok, måste hafva enkom studerat på den saken. Sahlstedt DA 1768, nr 39, s. 1. Det är icke just omdömet, som menniskan fäller om sig sjelf, att hon har Tron, som visar att der är Tro. Schartau UtkPred. 174 (1823). Det hårda omdöme, som Christus .. fäller emot phariseerna. Melin JesuL 3: 138 (1849). Stjernstedt Minnesbl. 65 (1912). (†) (Adam) gaf them (dvs. djuren) namn och rätt omdöme fälte (dvs. karakteriserade dem därvid riktigt?). Spegel ÖPar. 57 (1705).
f) i uttr. med bet.: bilda sig en (bestämd) uppfattning (om ngn l. ngt): bilda sig ett omdöme om ngn l. ngt l. i en fråga o. d.; förr äv. fatta ett omdöme l. omdömen om ngn l. ngt; förr äv. göra sitt fria omdöme om ngt, fritt bilda sig en uppfattning om ngt. (Jag har) williat lemna allom sanningen Älskandom sitt frija Omdöme der om att giöra. Rudbeck Atl. 2: Dedik. (1689). (Konungens) om mig fattade nådiga omdöme. Swedberg Ungd. Tilägn. § 6 (1709). Det finnes icke så få omstridda frågor, i hvilka det blir en hederssak för hvarje fullmyndig svensk medborgare att småningom hafva bildat sig ett eget och själfständigt omdöme. Schück o. Lundahl Lb. 1: 33 (1901).
g) (†) i uttr. fatta ngn i omdöme om ngt, komma att tänka på ngn beträffande ngt, tilltro ngn ngt. LejonkDr. 164 (1688).
3) i sht log. o. filos. ss. beteckning för en tankeakt vars innehåll (till skillnad från förhållandet vid en föreställning l. ett begrepp) är sant l. falskt (o. därmed kan bejakas l. förnekas); äv. om det i en dylik tankeakt tänkta l. om tankeaktens språkliga uttryck; äv. (i sht log., filos., relig. o. estet.) i utvidgad anv., om (det språkliga uttrycket för) bejakande l. förkastande av ngt ss. värde l. om det i en dylik medvetenhetsform föreställda. Affirmativa, negativa, analytiska, syntetiska, identiska, kategoriska, hypotetiska omdömen. Lallerstedt Slutk. 13 (1739). Omdöme .. är antingen ens begreps hopbindelse, eller ock åtskiljande, det är: et Bejakande eller Nekande. Molander Förn. 29 (1762). Ett omdöme är en föreställning, om och huruvida föreställningar låta förena sig i en enhet uti medvetandet. Tuderus Kiesewetter Log. 38 (1806). Omdöme (Judicium) är den tankeakt, hvarigenom en föreställning såsom Subjekt bestämmes genom sitt förhållande till en annan såsom Predikat. Borelius Log. 18 (1863). Om omdömet. APhalén i FestskrHLarsson 157 (1927; rubrik). — jfr BEGREPPS-, BEGRÄNSNINGS-, DEFINITIONS-, DELNINGS-, ERFARENHETS-, KONST-, SMAK-, VÄRDE-OMDÖME.
4) förmågan att riktigt l. klokt bedöma saker o. ting; omdömesförmåga; urskillning; äv. pregnant: god urskillning. (Ha) gott, dåligt, moget, säkert, fint, sunt (förr. äv. rent, starkt, svagt, högt) omdöme. Sakna (allt) omdöme. HC11H 10: 153 (1680). Unge Studerande Personer förledas at applicera sig til sådant Studium (dvs. spådomskonst), för än theet rent och moget omdöme ernåt hafwa. Block Progn. 7 (1708). Optiken lär oss, at det endast är genom Omdömets öfning, som Flugan til en half tums afstånd icke synes oss lika stor som Örnen på 30 famnar. Kellgren (SVS) 5: 258 (1793). Ingen med omdöme och smak begåfvad Läsare kan (osv.). Ossian 1: XVI (1794). Syrebristens inverkan på flygarens omdöme. NoK 114: 69 (1932).
5) (†) förhållandet att (mer l. mindre allmänt) bedömas l. värdesättas l. vara föremål för bedömande uttalanden; anseende; rykte; renommé; förtal; stundom: beskyllning. At giöra sig anseende, och stort samt berömligit eftertahl, och omdömme. Schmedeman Just. 394 (1664). Det är nu många år, under hvilka jag måst tåla ens och annans impertinenta och osanna omdömen (dvs. beskyllningar), att jag (osv.). Atterbom Minnest. 1: 198 (i handl. fr. 1685). Man har inbillat honom .. att iag .. eij wore .. att bygga på. .. Det går mig till sinnes att komma i sådant omdömme. KKD 6: 31 (1707). Tänken .. uppå at förvärfva och bijbehålla sådant omdöme som eder Fader. Ehrenadler Tel. 11 (1723). Hafva ett godt, elakt omdöme om sig. Murberg FörslSAOB (1791). — särsk.
a) i uttr. ha det allmänna omdömet (jfr 2 c) att osv., allmänt ha det ordet om sig att (osv.). Runius (SVS) 1: 275 (1713).
b) övergående i bet.: intryck; i uttr. giva ett gott omdöme, göra ett gott intryck; icke giva något gott omdöme, icke göra något gott intryck. The som wilia synas wara något bättre Christne, the beflijta sigh om några Dygder som i Menniskiors Ögon gifwa itt godt Omdömme. Ekman Siönödzl. 20 (1680). CivInstr. 138 (1684).
Ssgr: A (†): OMDÖME-KRAFT, se B.
(2, 4) -FEL, n. fel som man begår vid bedömande av ngt; fel vartill omdömesförmågan gör sig skyldig. 2SAH 35: 213 (1861). Claëson Lockhart Farväl 128 (1934). —
(3) -FORM; pl. -er. log. form av omdöme. VStyckUplKantPhilos. 34 (1798). De Quantitativa Omdömesformerna. Afzelius Log. 21 (1839). —
(2, 4) -FRIHET~20 l. ~02. frihet i omdömet l. för omdömesförmågan. Bolin Statsl. 2: 205 (1871). Jag måste .. förbehålla mig en viss omdömesfrihet. Skottsberg RobÖ 11 (1918). —
(2, 4) -FRÅGA, r. l. f. fråga l. sak som (i olika fall) icke kan avgöras efter någon bestämd, allmän regel, utan för vars avgörande (i det enskilda fallet) man är hänvisad till sitt subjektiva tycke l. till sin förmåga att komma till en rätt uppfattning av vad som är klokt l. lämpligt l. av vad situationen kräver. Det är en omdömesfråga. —
(2, 4) -FULL. (omdömes- 1852 osv. omdöms- 1810) (numera föga br.) omdömesgill; som vittnar om (gott) omdöme. Ärfarnare och mera omdömsfulle .. Läkare än jag. VetAH 1810, s. 118. Östergren (1933). —
(3) -FÖRHÅLLANDE, n. log. det logiska förhållandet mellan ett par omdömen. Ribbing Log. 13 (1861). —
(2; jfr 4) -FÖRMÅGA. förmåga att riktigt l. klokt bedöma saker o. ting; (gott) omdöme. LittT 1795, s. 45. Uppöfva minnet på bekostnad af Fattnings- och Omdömes-förmågan. FörslSkolordn. 1817, s. 102. —
(2, 4) -GILL. som är i stånd att riktigt l. klokt bedöma saker o. ting; som har l. visar god omdömesförmåga; äv. i substantivisk anv. Zedritz 1: 244 (1846). Enligt omdömesgilla personers utsago. Randel Myrrha 8 (1917).
(2; jfr 4) -GÅVA, r. l. f. (numera mindre br.) omdömesförmåga. Nordenflycht QT 1748—50, s. 83. En igenom erfarenhet skärpt omdömesgåfva. Boëthius Kant Föret. 5 (1797). Rein Psyk. 2: 523 (1891). —
(2; jfr 4) -KRAFT. (omdöme- 1804. omdömes- 1748 osv. omdöms- 1797) omdömesförmåga. Nordenflycht QT 1748—50, s. 3. Enda förklaringen är den, att han redan var sjuk och inte vid sin fulla omdömeskraft. Siwertz HemBab. 19 (1923). —
(3) -LÄRA, r. l. f. log. lära(n) om omdömet; äv. om enskilt dithörande lärosystem. Afzelius Log. 18 (1839). Spinoza har velat med sin omdömeslära stiga till själva de stora problemen. Larsson Spinoza 293 (1931). —
(4) -LÖS. (omdömes- c. 1860 osv. omdöms- 1811) som saknar omdömesförmåga; som visar brist på omdöme. Phosph. 1811, s. 221.
(2, 4) -SAK. jfr -fråga. Det (är) tydligt, att den praktiska navigeringskonsten i hög grad är en erfarenhets- och omdömessak. 2NF 19: 637 (1913). —
(2, 4) -SKÄRPA, r. l. f. skärpa i omdömet l. omdömesförmågan. Försvagad till sin omdömesskärpa. Ahnlund GA 77 (1918). —
C (†): OMDÖMS-FULL, -KRAFT, -LÖS, se B.
Spoiler title
Spoiler content