SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
ONÅDIG ω3~2dig, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(med avs. på stavningen se nådig)
Etymologi
[fsv. onadhogher, motsv. dan. o. nor. unådig, mlt. ungnedich, mnl. ongenadich, fht. unginadic m. m., mht. ungenædic (t. ungnädig); av O- 1 o. NÅDIG l. möjl. avledn. av ONÅD]
1) (†) som icke ger nåd, obarmhärtig. Cellarius 34 (1699). Om du onådig är hur skall då nåden .. räkja til för dig? Hesselius Zaletta 32 (1740). Sahlstedt (1773).
2) som fattat misshag till ngn (som är i lägre ställning o. låter denne känna att han icke längre står i gunst); äv. om min l. blick l. bemötande l. yttrande l. skrivelse o. d.: som vittnar om resp. beror på att vederbörande har denna inställning till ngn l. ngt; särsk. i sådana uttr. som uppta (förr äv. anse) ngt o-nådigt, uppta ngt (ett förslag, en anhållan o. d.) med misshag; äv. i fråga om Guds inställning till människor (se b slutet); i sht förr äv. (i fråga om människor): förargad, på dåligt humör, vred. Konungen visade sig mycket onådig, när ministern infann sig. Verelius 297 (1681). Berch Hush. Dedik. 3 (1747: Anse .. onådigt). (Aldrig gick jag) ifrå .. (K. XII) vred och onådig, vtan altid lämnade honom blid, mild och nådig. Rhyzelius Ant. 77 (c. 1750). Att Eders Maj:t icke onådigt upptager ärligt menade framställningar. De Geer Minn. 1: 269 (1892). Torpson Eur. 2: 408 (1896; om helgon). Onådiga blickar. Gripenberg Järnefelt MFöräldrRom. 78 (1929). Ett onådigt brev från konungen. Waller Döbeln 64 (1947). — särsk.
a) (enst.) om avsked: som ngn erhåller i onåd. BL 13: 170 (1846).
b) (numera knappast br.) i uttr. vara l. bli ngn onådig l. onådig på ngn, hysa resp. få misshag till ngn (en underordnad l. underlydande o. d.). KKD 12: 243 (1704). (Att) nådige Herren på mig onådig är. ÅgerupArk. Brev 4/11 1742. Gustaf Adolf .. anhöll att .. (hans moder) ej ville blifva onådig på Härtig Carls Secereterare. Hallenberg Hist. 3: 180 (1793). särsk. (tillf.) i fråga om gudomlig vrede l. onåd gentemot människor; jfr NÅDIG 1. Borg Luther 1: 382 (1753).
c) i utvidgad anv., i fråga om det sätt varpå en person som anser sig av en l. annan anledning förmer än en viss annan person (l. av denne anses vara det) visar sitt missnöje med denne; äv. allmännare, i fråga om förhållandet mellan jämlikar; särsk.: ovänlig. Ni blir onådig, min Fröken. Altén Misst. 2 (1797). Hennes ord hade .. — så onådigt de blefvo emottagna — värkat ett omslag i hans tankegång. Allardt Byber. 3: 164 (1890). särsk. om (litterär) kritik o. d.: starkt fördömande, hård, ovänlig. Kritiken är onådig mot Sandberg. Zetterström 25År 173 (1931).
d) i utvidgad anv., med sakligt huvudord: ogynnsam, ofördelaktig, ogunstig; äv. (om natur): njugg. Bergklint Vitt. 144 (1761). En lyckad fest — trots den onådiga väderleken. UNT 1932, nr 11160, s. 3. Östergren (1934).
Spoiler title
Spoiler content