publicerad: 1950
O- ssgr (forts.):
OOMBEDD3~02, förr äv. OOMBEDEN, p. adj. icke ombedd (att göra ngt); särsk. i uttr. ngn gör ngt oombedd, ngn gör av egen drift ngt som man icke bett honom om, stundom med bibet. av: opåkallat, onödigtvis, mot ngns önskan. OxBr. 11: 321 (1640). Christus .. hjälper ifrå synd och död .. och gjör det af sig sjelf oombeden. Borg Luther 1: 396 (1753). En menniska kan icke begå någon större dumhet än att oombedd göra någon en tjenst. AnderssonBrevväxl. 2: 198 (1855). Oombedd slog hon sig ned. Gripenberg Leino Kvinn. 59 (1911). särsk. (tillf.) oeg. l. bildl., om sak. En oombedd tår smög sig ned i den öppnade boken. Almqvist TreFr. 2: 138 (1842). SvTeolKv. 1936, s. 334. —
OOMBODD l. OOMBOAD, p. adj. (†) vars väggar icke tätats, icke ombonad; jfr bo, v.2 1, 3. BtFinlH 4: 120 (1563). Murberg FörslSAOB Bih. (1791). —
OOMBUDEN, p. adj. (†) oombedd. Posten 1769, s. 715. Tegnér (WB) 2: 382 (1810). särsk. = oombedd slutet. Geijer Brev 117 (1811). Crusenstolpe CJ III. 2: 433 (i handl. fr. 1838). —
OOMBYTLIG3~020, förr äv. OOMBYTELIG (oomby´telig Weste), adj.; adv. -en (†, Barckhusen Cotossichin 32 (1669), Boëthius Kant 159 (1797)), -t. (-elig 1587—1824. -lig 1688—1875)
1) (†) som icke är underkastad växlingar l. omskiftningar l. förändring, oföränderlig; om lag, bestämmelse o. d. äv.: en gång för alla fastställd, oåterkallelig, fix. Helsingius (1587). Herren är oombyteligh. Rudbeckius KonReg. 338 (1616). Huru en Måtståck må göras af Metall, som oaktadt luftens ändring altid har en oombytelig längd. VetAH 1740, s. 429. En evärdelig, loflig, beständig, oombytelig och ovilkorlig Lag. Tessin Bref 2: 267 (1755). Nyblæus Forskn. I. 2: 198 (1875). särsk. med tanke på att ett visst tillstånd o. d. icke skiftar med l. avlöses av tillstånd av annat (motsatt) slag, övergående i bet.: stadig, fast, oavlåtlig; varaktig, bestående, ständig. På hwilket sedan et sent och oombyteligit ångrande följa måtte. Girs J3 141 (1627). At här i Werlden .. är icke til at förwänta någon beständigh och oumbytelig glädie. Prytz MStenbock A 4 a (1633). Callerholm Stowe 410 (1852). särsk. ss. adv.: oföränderligt, (be)ständigt, alltid. Barckhusen Cotossichin 32 (1669). Den vänskap, som Länens respective Jnvånare mig oombyteligen visat. HdlÅgerupArk. 1762.
2) (numera bl. tillf.) om ngns sinne l. väsen o. dyl. l. om person med tanke på sinnelaget: icke ombytlig. 2SAH 7: 17 (1813). Hans oombytliga sinne. Crusenstolpe Mor. 5: 289 (1843).
Avledn.: oombytlighet, r. l. f. särsk. (†) till 1: oföränderlighet. Helsingius (1587). JGOxenstierna 2: 174 (1796, 1806). ÖoL (1852). —
OOMBYTT, p. adj. (†)
2) oförändrad, oföränderlig; oavlåtlig. Rudbeck Atl. 3: 58 (1698). Städse med den oryggeliga och oombytte ömhet för inbyggarne .., at (osv.). Hårleman PVetA 1746, s. 27. Solens oombytta lopp. JGOxenstierna 1: 7 (1805). särsk. om ord(form): oböjd. (Tyska femininer) blifva uti sing. oombytte. Felde 15 (1734). —
OOMDRIVLIG, adj. (oum-) [jfr t. unumtreiblich] (†) oavvändbar, ofrånkomlig l. dyl. Desse tiders oumdrijflige fata (dvs. öden, händelser). GStiernhielm (1657) i HSH 3: 125. —
Avledn.: oomfamnelighet, r. l. f. (†) omätlig vidd, oändlighet. Oceanens oomfamnelighet. SP 1792, nr 148, s. 2. —
OOMFATTLIG l. OOMFATTELIG (oomfa´ttelig Weste), adj. (-elig 1805—1829. -lig 1791—1852) (†)
1) om område, mått o. d.: omätligt vid l. stor o. d., omätlig. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Denna Dôme (dvs. himmeln) af oomfattligt mått, / Der sjelfva Tanken ilar utan ända. Leopold (1795) i 2Saml. 12: 131. Kärlekens oomfatteliga gränslöshet. Ödmann StrFörs. III. 1: 16 (1811). Tegnér (WB) 5: 423 (1825). ÖoL (1852).
2) (numera föga br.) icke överklädd (runt omkring), oklädd; äv.: icke överklädd på nytt. De tre arbetsvalsar, som .. voro caserade, nyttjas ännu oomklädda. Carlström Spinnm. 43 (1832). TT 1899, Byggn. s. 46. —
OOMKULLKASTLIG3~0020, adj. (-elig 1896. -lig 1870 osv.) omöjlig att kasta omkull, som står säkert, orubblig; nästan bl. bildl., särsk. om påstående, sanning o. d.; i bildl. anv. äv.: som icke med argument kan vederläggas l. gendrivas l. göras om intet, ovedersäglig, obestridlig. Ydun 1870, s. 79. Tegnér Armfelt 2: 125 (1884). Lidforss OndMakt. 21 (1909; om stat). —
OOMKULLRUNKLIG3~0020 l. OOMKULLRUNKELIG3~00200, adj.; adv. -en (Östergren (1934)), -t. (-elig 1826 osv. -lig 1871 osv.)
1) (utom i Finl. numera bl. tillf.) i eg. anv.: omöjlig att kasta l. stöta omkull l. riva ned, som står säkert o. d. CFDahlgren 3: 247 (1826). De hos nästan alla kulturfolk förekommande oomkullrunkeliga dockorna. Hirn Barnlek 17 (1916).
2) (numera i sht i vitter stil) bildl.: oomkullkastlig, orubblig, ovedersäglig, obestridlig. Sjöberg SthmHeml. 211 (1844). Detta oomkullrunkliga lugn. Backman Dickens Pickw. 2: 51 (1871). Den klaraste, oomkullrunkeligaste sanning. Schildt Raket. 19 (1918). Östergren (1934). —
OOMKULLSLAGEN3~0020, p. adj. särsk. (†) bildl.: icke gjord om intet. Schroderus Os. III. 1: 86 (1635). —
OOMKULLSTÖRTLIG3~0020, adj. (-elig 1843. -lig 1855—1900) (numera bl. tillf.) omöjlig att riva ned l. störta l. kasta omkull; äv. bildl. Ridderstad SDikt. 1: 405 (1843, 1855; i bild). Den framskridande kulturens oomkullstörtliga lagar. TT 1900, Byggn. s. 108. —
OOMKULLSTÖTLIG3~0020, förr äv. OOMKULLSTÖTELIG (oomkullstö´telig Weste), adj.; adv. -en (†, Boëthius Sedel. 134 (1807), Fries BotUtfl. 1: 198 (1843)), -t (Leopold 6: 152 (1806), Auerbach (1913)). (-elig 1757—1869. -lig 1794—1925) [jfr t. unumstösslich] (numera bl. tillf.) omöjlig att kasta omkull l. riva ned o. d.; särsk. (†) bildl.: oomkullkastlig, orubblig, ovedersäglig, obestridlig, absolut säker. En oomkullstötelig sats. HSH 23: 319 (1757). Det förblifver oomkullstötligt, att sanningen endast kan göra oss fria. JournLTh. 1813, nr 97, s. 3. En oomkullstötelig lag. 2VittAH 26: 262 (1869). TT 1876, s. 26. Dalin Synon. 202 (1925). —
OOMKULLSTÖTT3~002, p. adj. särsk. (†) bildl.: icke kullkastad l. rubbad l. vederlagd. Borg Luther 1: 648 (1753). —
OOMLJUDD3~02, förr äv. OOMLJUDAD l. OOMLJUDEN, p. adj. (-ljudad 1865. -ljudd 1880 osv. -ljuden 1849—1879) [jfr t. unumgelautet] språkv. icke omljudd. Munch FsvFnoSpr. 82 (1849). AntT XX. 7: 77 (1919). —
OOMNÄMND3~02, p. adj. icke omnämnd; särsk. i uttr. icke lämna ngt oomnämnt, icke underlåta att omnämna ngt. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Ericsson Ur. 209 (1897). —
OOMRÖRD3~02, p. adj.
2) (†) icke omnämnd; särsk. i uttr. icke lämna ngt oomrört, icke underlåta att omnämna ngt. VDAkt. 1701, nr 249. Til slut vil jag icke oomrördt lembna, at (osv.). Polhem Invent. 75 (1729). Cederborgh UvT 3: 41 (1810). —
OOMSKIFTLIG, adj.; adv. -a (Phrygius HimLif. 129 (1615), Rudbeckius KonReg. 337 (1616)). (-elig 1587—1827. -lig 1791) [fsv. oumskipteliker] (†)
1) oföränderlig; äv. övergående i bet.: stadig, fast; oavlåtlig, varaktig, (be)ständig. Helsingius Aa 4 a (1587). Och är Gudz vnderlige och oomskiftelige willie, at wij thenne Artikel skole läre och bekenne. Carl IX Bew. E 3 b (1604). Gvdh är oumskiffteligh. Rudbeckius KonReg. 339 (1616). En oomskiftelig stadighet. VetAH 1739, s. 82. Rogberg Pred. 2: 419 (1827).
2) som det icke går att avvända l. göra ngt åt, absolut tvingande l. dyl. (Om) en oumskifteligh nödh vppå komme. RA II. 2: 50 (1617). —
OOMSKOLAD3~020, p. adj. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). särsk. skogsv. om trädplanta: som icke skolats om; jfr omskola, v.1 b. Nathorst LandtbrSk. 76 (1896). —
OOMSKRANKAD, p. adj. (†) oinskränkt, obegränsad; absolut. HSH 35: 145 (1635). Därs. 21: 220 (1691). —
OOMSKRIVEN3~020, p. adj.
2) [jfr motsv. anv. av t. unumschrieben] (†) oinskränkt; absolut. Schroderus Os. III. 2: 275 (1635). Ett nytt Jus Canonicum .. hwilket Påwarne, ett oomskrifwit Wälde öfwer the Christne tilägnar. Brask Pufendorf Hist. 410 (1680). —
OOMSKRÄNKT, p. adj. [jfr t. unumschränkt] (†) oinskränkt, obegränsad; absolut. Stiernman Com. 3: 393 (1666). Ehuru wel Gud hafver en oomskrenckt macht. Swedberg SabbRo 557 (1701, 1710). Schultze Ordb. 4388 (c. 1755). —
OOMSKUREN3~020, p. adj. [jfr fsv. oumkringskurin, oumskyrdher, lat. incircumcisus, oomskuren]
1) icke omskuren (se omskära 2); ofta liktydigt med: icke judisk, ur judisk synpunkt hednisk, ”oren”. Ingen oomskoren skal äta (av påskalammet). 2Mos. 12: 48 (Bib. 1541). Alle Hedhningar haffua oumskoren förhwdh. Jer. 9: 26 (Därs.). Alla de Phœnicer .., som stå i beröring med Hellas, .. låta sina barn vara oomskurna. Carlstedt Her. 1: 293 (1832). särsk. (i bibeln l. bibelpåvärkat spr.) oeg. l. bildl., särsk. för att beteckna ngt ss. hedniskt l. ”orent”. I hordnackadhe och oumskorna j idhor hierta, och j idhor öron j ståån altijdh emoot then helgha anda. Apg. 7: 51 (NT 1526; Bib. 1917: I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron). I try åår skolen j hålla .. (fruktträden) för oomskoren, så at j icke äten them. 3Mos. 19: 23 (Bib. 1541). Ternstedt Hjärta 49 (1899).
3) (†) icke kringskuren, oinskränkt, ohämmad, fri. RARP V. 1: 156 (1652). Murberg FörslSAOB Bih. (1791).
Avledn.: oomskurenhet, r. l. f. (i bibeln) till 1. Schulthess (1885). Edert kötts oomskurenhet. Kol. 2: 13 (Bib. 1917; NT 1526: idhart kötz förhudh). —
OOMSTRIDD3~02, p. adj. icke omstridd (se omstrida 2) l. omtvistad, obestridd. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). (Rydberg) är nu Sverges oomstritt främste skald. Hamilton Hågk. 124 (1877). Prof. Wiesner, vars vetenskapliga rangställning är oomstridd. Lidforss Vetensk. 71 (1907). —
OOMSTÖRTAD, p. adj. (†) bildl.: icke kullkastad l. vederlagd o. d. Schroderus Os. III. 1: 279 (1635). Murberg FörslSAOB Bih. (1791). —
OOMSTÖRTLIG, adj. (-elig 1848. -lig 1791—1844) (†) = oomkullstörtlig. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). (Amors) makt är oomstörtligt byggd. Stenhammar 170 (c. 1798). Johansson HomIl. 14: 56 (1848). —
OOMSTÖTLIG, adj.; adv. -en (Wulf Köppen 1: 306 (1799)). (-elig 1740—1816. -lig c. 1720—1868) [jfr t. unumstösslich] (†) = oomkullstötlig. URudenschöld Vitt. 370 (c. 1720). En oomstötelig sanning. Borg Luther Anm. 1 (1753). CVAStrandberg 1: 295 (1868). —
OOMTALAD3~020 l. OOMTALD3~02 l. OOMTALT3~02, p. adj. (numera bl. tillf.) icke omtalad l. nämnd; särsk. i uttr. lämna ngt oomtalat, förbigå ngt, icke beröra l. omnämna ngt, tiga med ngt. MStenbock (1716) hos Loenbom Stenbock 2: 8 a. De verkningar, som .. (strömmarna) på det stället göra sins imellan, lemnar jag oomtalte. Ekeberg PVetA 1768, s. 17. Hagberg Shaksp. 11: 14 (1851). Samtiden 1873, s. 28. —
OOMTVISTAD3~020, p. adj. (numera i sht i vitter stil) varom ingen strid l. tvist råder; obestridd; obestridlig. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). KrigVAH 1885, s. 239. Mormonstatens oomtvistade öfverhufvud. NordT 1888, s. 406. Bergh Randanteckn. 64 (1914). —
OOMTVISTBAR 3~020 l. 3~002, adj. (mera tillf.) = oomtvistlig. UpsLäkF 1867—68, s. 117. Östergren (1934). —
OOMTVISTLIG3~020, äv. OOMTVISTELIG3~0200, adj. (-elig 1861—1934. -lig 1860 osv.) (numera i sht i skriftspr.) varom det icke kan råda olika meningar o. som därför icke kan ge anledning till ngn tvist, som l. vars riktighet ingen kan bestrida, odisputabel, obestridlig, absolut säker o. d. Rydqvist SSL 2: 473 (1860). För arbetarna är .. fackföreningarnas betydelse oomtvistlig. Lidforss Dagsb. 42 (1902). TurÅ 1937, s. 31. —
OOMTÄNKT, p. adj. (†)
1) obetänksam, tanklös. Schroderus Dict. 213 (c. 1635). Thet hörer en owijsan .. Menniskio til at fäälas fram vtan betänckiande .. En oförfahren, och oomtäncktan at försumma Lägenheeten. Dens. Comenius 805 (1639). Murberg FörslSAOB Bih. (1791).
2) ss. adv.: oförutsett, oväntat, på en slump l. dyl. En ann fåår huad hann will på slumpwijs o-omtänckt, / Thet menar mången Dår', aff Lyckan wara skänckt. Lucidor (SVS) 338 (1673). —
OOMTÖCKNAD3~020, p. adj. icke töcknig l. omgiven av töcken, klar; numera bl. (mera tillf.) bildl., särsk. om ngns blick: klar, oförvillad. I ljusets och fridens oomtöcknade, ostörda boningar. Wallin Rel. 4: 182 (1816). (Han har) den enkla, oomtöcknade blick på tillstånden, som man för med sig ur de landtliga kretsar ur hvilka han kommit. KKD 5: X (1909). —
OOMVANDLAD3~020, p. adj. (i sht i fackspr.) som icke undergått ngn omvandling l. förvandling. Fennia V. 10: 8 (1892). Arrhenius Kem. 200 (1919). —
OOMVÄND3~02, p. adj. särsk. bildl., om person: icke omvänd (i religiöst avs.); äv. om en dylik persons tillstånd. Omvenda och oomvenda syndare. Kolmodin Rök. 73 (1728). Browallius JordHim. 364 (1947). —
OOMVÄNDLIG l. OOMVÄNDELIG (oomvä´ndelig Weste), adj. (-elig 1640—1876. -lig 1847—1906) (†)
1) omöjlig att omvända; särsk. om person: som icke omvänder sig l. låter omvända sig (i religiöst avs.). Lind 1: 1684 (1749). Vetenskapen och konsten äro af naturen Hellener och oomvändeliga hedningar. Rydberg Ath. 23 (1859). Klint (1906).
2) som icke leder tillbaka l. dyl. (Lat.) Irredux .. (sv.) Oomwendeligh, thädan man intet medh helsan komma kan. Linc. Rr 4 b (1640). —
Spoiler title
Spoiler content