SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
O- ssgr (forts.):
ORESERVERAD, p. adj. icke reserverad; utan (varje) reservation l. förbehåll, oinskränkt, oförbehållsam. (Sargent) synes mig för naivt och oreserveradt mondän för en värkligt stor konstnär. GHT 1897, nr 115, s. 1. Det oreserverat hängivna i hennes kärlek. Lamm UpplRom. 1: 192 (1918). (Skildringarna) ha hans oreserverade beundran. Kihlman NordProf. 345 (1935).
ORESOLVERAD, p. adj. (†) om ärende, rättegångssak o. d.: varom beslut icke är fattat l. utslag icke är fällt. Om Jost och denne saken blef oresolverat. RP 9: 287 (1642). Murberg FörslSAOB (1791).
ORESON. (oraison 1729. oreson 1910 osv.) oförnuft; äv.: oresonlighet. Det bor kanske också i oss en smula oreson, en smula pockande inkonsekvens. Ossiannilsson Hav. 380 (1910). Jag vet, att det är oreson i detta, gubben visste ju icke, hvad han gjorde. Dahllöf Vänersag. 129 (1912). Jönsson Kustl. 9 (1941). (†) (Han hade) fattat honom i handen och föresteldt honom den oraison han brukat (dvs. hur oförnuftigt han handlat). VRP 10/11 1729.
ORESONERAD, p. adj. (utom i Finl. föga br.) oreflekterad. En oresonerad känsla, som instinktlikt säger en: detta är det rätta, det sköna! Topelius (1849) hos Vasenius Top. 3: 105. Östergren (1934).
ORESONERLIG. (i Finl., föga br.) oresonlig. Topelius Vint. I. 1: 55 (1863, 1880). Ni är då alltid så oresonerlig! — yttrade herr Schtschupkin. Lindqvist SatHumRyssl. 60 (1900).
ORESONLIG. (-reson- 1865 osv. -räson- 1842) icke resonlig, som icke tar skäl, icke mottaglig för skäl, omedgörlig, halsstarrig, oefterrättlig; om tillvägagångssätt o. d. äv.: utan reson, orimlig; stundom övergående i bet.: fanatisk, frenetisk. Forsell Sällsk. 29 (1842). Under rusets inflytande äro arbetarne oresonliga. VL 1892, s. 272. En oresonlig hätskhet mot konungen. 2NF 1: 1041 (1903). (Studenterna) äro nu alldeles oresonliga med sitt dansande. Lindqvist Stud. 131 (1906). Det är Amerikas oresonliga politik, som bär den främsta skulden till världsdepressionen. SvD(A) 1931, nr 165, s. 22. särsk. ss. adv. i förstärkande anv.: orimligt, ”fantastiskt”. (Hon) känner .. sig så väl till mods, så oresonligt glad och uppsluppen. Hedberg Kovalevsky 50 (1889). Men för en lyxartikel är det naturligtvis oresonligt dyrt. Alving FrkVästerv. 84 (1908).
Avledn.: oresonlighet, r. l. f. äv. (i sht i pl.) konkretare: oresonlig tanke l. handling o. d. Björkman (1889). (G. IV A:s) halsstarriga envishet och oresonlighet. SvH 8: 255 (1905). (Nietzsche) blir ensidig och .. förvillar sig ut i rena oresonligheter. Larsson Id. 121 (1908).
ORESTAURERAD, p. adj. icke restaurerad. Det orestaurerade Gripsholms slott. SödermLT 1894, nr 106, s. 2.
ORETAD, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) icke (upp)retad; oprovocerad. Linc. (1640; under illacessitus). Han giorde det oretad. Serenius Uu 4 b (1734).
2) (†) om känsla o. d.: icke framkallad. Passionerna oretade af de yttre föremålen, afkylas uti tystnadens lugn. Lantingshausen Young 1: 121 (1787). Oretadt begär. Murberg FörslSAOB (1791).
3) (i fackspr.) i fråga om nervimpuls o. d.: icke retad. Oretade nerver. Murberg FörslSAOB (1791). Ett oretat näthinnelement. Thunberg Livsförrättn. 387 (1925).
ORETBAR3~02 l. 3~20.
1) (†) om sinnelag, känsla o. d.: som icke kan irriteras. Murberg FörslSAOB (1791). En oretbar och hejdande dygd (är) af nöden, .. och denna dyrbara dygd är Moderationen. LBÄ 23—24: 77 (1799).
2) (i fackspr.) i fråga om nervimpuls o. d.: icke retbar. Murberg FörslSAOB (1791). Förgiftas djuret starkt med kloral, så visar sig (hjärn-)barken oretbar. NordT 1894, s. 44.
ORETLIG. (-elig 17591775. -lig 1791) (†)
1) = oretbar 1. Oretligt Sinne. Murberg FörslSAOB (1791).
2) = oretbar 2. Tungspen var (hos en patient) .. blod- och känslolös samt oretelig. Acrel Chir. 86 (1759). Oretlig nerf. Murberg FörslSAOB (1791).
ORETORISK. icke retorisk. Vetterlund Skissbl. 269 (1914).
ORETUSCHERAD, p. adj. icke retuscherad; urspr. o. vanl. om fotografisk bild. FotogrT 1888, nr 1, s. 5. särsk. bildl. Det troliga är väl, att Olaus Petri .. intagit den danska texten (till en psalm) tämligen oretuscherad. 2Saml. 39: 19 (1919).
OREVAD, p. adj.1 om jord: icke avmätt. Hela orefvade Land-stycker. Tessin Bref 2: 324 (1755). Murberg FörslSAOB (1791).
OREVAD, p. adj.2 sjöt. om segel: icke revad. Murberg FörslSAOB (1791). Hägg Segel 47 (1935).
OREVETERAD, p. adj.
1) om byggnad: orappad. Saxon Handelsb. 109 (1932).
2) (om ä. förh.) bef. om fästningsvall o. d.: icke beklädd med sten, murvärk, timmer, torv o. d. KrigVAH 1832, s. 7.
OREVIDERAD, p. adj. om räkenskaper: icke reviderad. 2RARP I. 1: 49 (1719). särsk. oeg. o. bildl. Förslaget lär väl icke gå oreviderat genom utskottet(s skärseld). Östergren (1934).
Spoiler title
Spoiler content