SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
ORGANOR, sbst. pl.
Etymologi
[jfr fht. o. feng. organa, ä. eng. organs; av mlat. organa, eg. pl.-form av organum (se ORGANUM), men uppfattat ss. ett fem. sbst. i sg. — Jfr ORGOR]
(†) = ORGOR. Szama dagh bleff Wilhelmus organista her j staden förwiist[er] aff th[e]n tienist han war vtj, szå att han ept[er] th[en]ne dagh skall platt jntid befatta siigh m[ed] organor. 2SthmTb. 2: 154 (1552).
Spoiler title
Spoiler content