SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
O- ssgr (forts.):
ORUGGELIG, se orygglig.
ORUINERAD, p. adj.
1) (tillf.) om person: som icke blivit utblottad l. utarmad l. berövats sin egendom; förr särsk. i uttr. besitta ngt oruinerad av ngn, för att beteckna att ngn icke frånhänts ngt (en gård) av ngn. Swän .. Vthlofwade sin .. Hustru .. Att besittia sin Gårdh .. oruinerat Vthaf Arfwingarne. BoupptSthm 23/12 1679, Bil. (1670).
2) (†) om land: icke utarmad l. ödelagd. En sådan Fred hade vi kunnat få längesedan, så at våra Länder och Provincer hade blifvit behållne och oruinerade. Loenbom Stenbock 3: 231 (i handl. fr. 1712).
ORUMLIG. filos. som icke har relation till l. är iakttagbar i rummet, icke rumlig. Vissa orumliga eller psykiska fenomener. Rein Psyk. 1: 238 (1876). Vannérus Metaf. 103 (1914).
ORUMPLAD, p. adj. (†) icke rubbad l. omflyttad l. förändrad. Då blijfwa alle Församblingens Stohl-Rum orumpladhe. VDAkt. 1671, nr 284.
ORUND, adj. icke rund; numera bl. tekn. om detalj i maskin o. d., för att beteckna att den icke är helt cirkelresp. klotformig. BoupptSthm 2/10 1679 (om pärlor). Almroth Karmarsch 318 (1839; om slipstenar). Den orunda (kulan) gör sig märkbar genom ett rasslande ljud (i kulprovaren). 2UB 6: 270 (1904). Hagberg o. Asklund Textilind. 102 (1924). särsk. tekn. ss. adv.; särsk.: icke med jämn l. oklanderlig rotation, skevande, excentriskt. Almroth Karmarsch 325 (1839). Frykholm Ångm. 209 (1881). Hjulen få på inga vilkor gå orundt åt sidorna, eller ”skefva”. Ericsson Ur. 80 (1897).
Avledn.: orundhet, r. l. f. (numera bl. tekn.) Murberg FörslSAOB (1791). Carlström Spinnm. 41 (1832).
ORUPPAD, se orappad.
ORUTTEN, starkt bygdemålsfärgat äv. ORUTEN. [fsv. orutin] (föga br.) = oruttnad. Petreius Beskr. 1: 8 (1614; om död människa). Väggarne utan till finnes orutne. VDAkt. 1744, Syneprot. F III 7. Söderwall Ordb. 2: 173 (1892).
ORUTTNAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke ruttnat; icke upplöst l. förstörd gm förruttnelse. Hans Kropp Jorden orutnat igengifwer. Kempe Psalt. 43 (1650). Oruttnade näfverlappar. Rinman 2: 1017 (1789).
ORUTTNELIG, adj. (-rot- 1766. -rutt- 1791) [till ruttna] (†) som icke ruttnar; som står emot förruttnelse. Cedren orotnelig är. Nicander GSann. 28 (1766). Murberg FörslSAOB (1791).
Spoiler title
Spoiler content