publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
OSKODD, p. adj.
1) (mera tillf.) om (fot hos) människa: icke försedd med sko(r); som icke har sko(r) på sig. Schultze Ordb. 4326 (c. 1755). Skodd eller oskodd gör till saken ringa, / Sörj ni blott för, att vi få stå, ej springa, / Så hjelper nog sig foten utan sko. Runeberg 2: 116 (1846).
2) om häst l. hästhov: icke skodd. At bägge hästarne äro oskodde. Lagerström Gir. 79 (1731). Levander DalBondek. 1: 271 (1943).
3) om käpp, vagnshjul, mede o. d.: icke försedd med vederbörligt skyddande beslag (av järn o. d.), icke (järn)beslagen; äv. oeg., om vagn (kärra) l. släde: vars hjul resp. medar äro obeslagna. BoupptSthm 17/7 1682 (om kärra). 2NF 25: 1487 (1917; om slädmedar). —
OSKOLAD, p. adj.1 [jfr sv. dial. skola, fastkila] (i fackspr.) om grindstolpe, knutsten m. m.: som man icke kilat fast med resp. icke givit ett underlag av (små)sten. Oskolad grindstolpe. Murberg FörslSAOB (1791). AntT XXII. 1: 80 (1917). —
OSKOLAD, p. adj.2 som icke fått (tillräcklig) utbildning (i visst fack o. d.), icke (tillräckligt) utbildad, icke skolad; äv., i utvidgad anv., om själskrafter (begåvning, anlag o. d.). Tavaststjerna Inföd. 42 (1887; om viss sångerskas röst). På oskolade arbetskrafter är det icke brist. SlöjdkomBet. 1907—08, s. 35. Den normala, endast med sitt oskolade förstånd arbetande människan. Heckscher EoH 32 (1922). —
OSKONLIG. [jfr sv. dial. oskonligt, oskonsligt, adv.] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skoningslös, obarmhärtig; i sht ss. adv. Murberg FörslSAOB (1791). Bengts Vargt. 96 (1915; ss. adv.).
Avledn.: oskonlighet, r. l. f. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skoningslöshet, obarmhärtighet. Wallin Rel. 4: 196 (1837). —
OSKONSAM. (†) icke skonsam; skoningslös; äv. med sakligt huvudord, stundom övergående i bet.: som icke sparar ngns krafter, betungande; äv. ss. adv.: utan skonsamhet l. förskoning. Hamarinus Wolff A 2 a (1649). Han är mycket oskonsam mot sina bönder. Murberg FörslSAOB (1791). Betunga (eforalkallet) med .. nya oskonsamma anspråk. BerRevElLärov. 1843, Bil. S, s. 33. 2SAH 40: 450 (1865; ss. adv.).
Avledn.: oskonsamhet, r. l. f. (†) egenskapen att icke vara skonsam; skoningslöshet. Murberg FörslSAOB (1791). Strinnholm Hist. 2: 19 (1836). —
OSKOTTAD, p. adj. icke skottad; särsk. om väg o. d. Kellgren (SVS) 4: 268 (1782). De oskottade stigarna. Heidenstam Karol. 2: 260 (1898). —
OSKRAPAD, p. adj. [fsv. oskrapadher] (numera bl. tillf.) icke skrapad; särsk.: icke rengjord gm skrapning; i sht förr äv. om dokument o. d.: varpå radering (gm skrapning med kniv o. d.) icke skett, icke raderad, utan radering. Skeppet är oskrapat. Serenius Qqq 4 a (1734). Johansson Noraskog 2: 79 (1881; om pergamentsbrev). särsk. (†) bildl.: som icke fått l. utsatts för anmärkning(ar) l. tillrättavisning(ar); utan anmärkning l. ”skrapa”. Murberg FörslSAOB (1791). Cygnæus 3: 198 (1837). —
OSKRIFTAD, p. adj. [fsv. oskriptaþer] icke skriftad; särsk.
a) (i sht om ä. förh.) om person: som icke biktats l. skriftats; särsk.: som icke deltagit i skriftermål, som icke gått till skrift; vanl. ss. predikativt attribut, liktydigt med: utan (föregående) bikt l. skriftermål. G1R 1: 32 (1521). Går man drucken, eller oskriftad, til Herrans heliga Nattvard; .. böte femtijo daler. MB 3: 5 (Lag 1734). Brilioth SvKyrkKunsk. 221 (1933).
b) (numera bl. tillf., med ålderdomlig prägel) om synd o. d.: som icke biktats, obiktad; förr äv. i fråga om syndabekännelse inför församlingen o. med särskild tanke på undergående av därvid ålagt kyrkostraff (jfr bikta 1 a α γ', b). LPetri KO 30 a (1571). Oskriftade synder. Östergren (1934). —
OSKRIVEN, p. adj. [fsv. oskrivin (SthmTb. 2: 218 (1487)); jfr fsv. oskrivadher, oskriven]
1) som icke (upp)tecknats i skrift l. (ned)skrivits; stundom liktydigt med: muntlig, stundom med: (ännu) icke författad. Oskreffne Traditioner. Schroderus Os. III. 1: 260 (1635). De .. (år 1810) ännu oskrifna Fanny-sångerna. 3SAH 2: 377 (1887). Landsm. XIX. 2: 3 (1902). (†) De publicis (dvs. om statssaker) lather jag oschreffuet (dvs. låter jag bli att skriva) efter jag icke ähr wedh Håffwed. AOxenstierna Bref 4: 522 (1648). särsk.
a) [jfr motsv. anv. av gr. ἄγραφος, ἄγραπτος] om lag l. bud o. d.: som icke fixerats i skrift; jfr lag, sbst.1 2. Statens positiva lagar (kunna) i anseende till deras uppkomst vara antingen 1) skrifna (jus scriptum) .. eller 2) oskrifna (jus non scriptum). Boström 2: 414 (1859); jfr slutet. Risberg Sof. 22 (1910). Sanden StålRom. 136 (1929). särsk. [jfr lat. ius non scriptum] jur. i uttr. oskriven rätt, rätt som icke fixerats i lag (se lag, sbst.1 1), sedvanerätt. Palmén JurHb. 14 (1859).
b) (†) i den absoluta satsförkortningen ngn oskrivet, (även) om ngn icke hade skrivit ngt. (De höglärda) hwilka then helga Skrifft, migh oskriffwit, herligare och medh flera Exempel .. vthkasta kunne. Bullernæsius Lögn. f 2 a (1619).
2) (†) om vara o. d.: icke uppskriven i av myndighet föreskriven bok l. liggare o. d. (i samband med erläggande av fastställda (tull)-avgifter). G1R 29: 415 (1560). Bergv. 1: 51 (1621).
3) om person.
a) (†) som icke vid l. gm utskrivning uttagits (l. uttages) till krigstjänst; äv. i utvidgad anv., om område l. ett områdes befolkning: där resp. varibland utskrivning icke ägt (l. äger) rum. Them som dugligeste vore att bruke (ss. knektar) .., them lott .. (fogden) oscriffne och hemme bliffve. G1R 27: 159 (1557). De hereder, som ähnu oschrifne äre. OxBr. 9: 21 (1621). RP 3: 43 (1633). VRP 1655, s. 941. Barchæus SvarVetA 10 (1772; efter handl. fr. 1635).
4) om papper(sblad) o. d.: varpå ingenting är skrivet; äv. bildl., särsk. [ytterst efter ett liknande uttr. hos Aristoteles] i uttr. ett oskrivet blad; jfr blad 2 e. ij. (dvs. 2) ark oskriffwit papir. Rääf Ydre 1: 296 (i handl. fr. c. 1545). 1500-talet är .. ännu ett så gott som oskrivet blad i den svenska bibliotekshistorien. Dahl BibliotHb. 2: 75 (1931). —
OSKRYMTAD, p. adj. [fsv. oskrymtadher (HelMän 138)] (i sht i skriftspr.) fri från skrymtan; utan skrymteri. Linc. (1640). särsk.
a) med sakligt huvudord (jfr b): icke hycklad l. låtsad; uppriktig; ärlig; äv. övergående dels i bet.: ohöljd, oförställd, dels i bet.: ren, oförfalskad; i sht förr äv. (om förklaring l. redogörelse o. d.) övergående i bet.: sannfärdig. En oskrymtat kärleck. 2Kor. 6: 6 (NT 1526). ConsAcAboP 2: 68 (1656; om redogörelse). En oskrymtad sanning. Mörk Ad. 1: 144 (1743). Niklas gav honom en blick av o-skrymtat förakt. Hedberg Rymm. 54 (1930).
b) (numera bl. i vitter stil) om person, ngns hjärta o. d.: som icke skrymtar; uppriktig; ärlig; äv. substantiverat. Dalin Arg. 2: 250 (1734, 1754). Thomander Pred. 1: 519 (1849; om hjärta). Hultenberg France SKlarBrunn 126 (1922). —
OSKRYMTAKTIG. (†) icke skrymtaktig; fri från skrymtan; oskrymtad; uppriktig. Rudbeckius KonReg. 182 (1615). Min oskrymtachtige vrsächt. Humbla Landcr. 347 (1740).
OSKRYMTANDE, p. adj. (†) oskrymtad; uppriktig. Dalin Arg. 2: 40 (1734, 1754). Nohrborg 1067 (c. 1765). —
OSKRYMTELIG. [fsv. oskrymteliker (SpV 160 (: Oskry[m]ptelikin, f. sg.))] (†) oskrymtad; uppriktig. Jak. 3: 17 (NT 1526). Wallin 1Pred. 2: 218 (c. 1830). —
OSKRYNKBAR, adj. [till skrynka, v.] (†) som icke kan skrynklas, skrynkelfri. SthmModeJ 1849, s. 15. —
OSKRYNKLAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke skrynklad; utan skrynklor; förr äv.: ofårad (se d. o. 2). Oskrynkladt ansigte. Murberg FörslSAOB (1791). Hammarström BarnVuxn. 1: 112 (1918). —
OSKRYTSAM. (†) icke skrytsam; anspråkslös, blygsam. Murberg FörslSAOB (1791). Silfverstolpe ÅmVetA 1799, s. 17. —
OSKRÄDD, p. adj. icke skrädd; särsk.
a) (med prägel av fackspr.) om stock, bräda o. d.: vars sidoved l. skråkanter icke avlägsnats gm skrädning; äv. om kant på bräda o. d.: som icke avlägsnats på dylikt sätt. Tegel E14 321 (i handl. fr. 1577; om bräder). Oskrädda kanter. Östergren (1934). De grova, oskrädda ekstockarna i taket. TurÅ 1938, s. 95.
b) (med ålderdomlig prägel) om mjöl: varifrån sådorna (kliet) icke avskilts, osiktad, sammalen; förr äv. om bröd: bakad av dylikt mjöl. Oskret miöll. GripshR 1555, s. 44 a. Oskrädt Rågbröd. DA 1793, nr 3, s. 1.
e) (i vitter stil) bildl., om ord(alag), språk, uttryckssätt o. d.; särsk.: icke vald l. mildrad; som (på ett stötande sätt) går rakt på sak; stundom övergående i bet.: drastisk l. grov(kornig). Tessin Bref 1: 324 (1753). De ställen, i hvilka fru Lenngren .. begagnat för mycket oskrädda ord. 3SAH 2: 471 (1887). Hellberg FrödingM 174 (1925). —
OSKRÄMD, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke skrämts; utan att skrämmas; äv.: som icke låter skrämma sig, orädd. Murberg FörslSAOB (1791). Han, som gör i faror dristig / Ynglingen, i kärlek oskrämd. Tranér Anakr. 57 (1830, 1833). Hedberg Bekänna 196 (1947). —
OSKRÄNKT, p. adj.1 (†) oinskränkt; måttlös. (Hennes) oskränkte högfärd. Gyllenborg Andr. E 2 b (1723). Murberg FörslSAOB (1791). —
OSKRÄNKT, p. adj.2 (i sht i fackspr.) icke skränkt; särsk. dels om hjul: vari ekrarna befinna sig i samma plan som lötkransen, dels om (tänder på) såg(blad): som resp. vars tänder icke böjts ut varannan åt den ena, varannan åt den andra sidan. KrigVAH 1835, s. 9 (om hjul). Ström Skogsh. 164 (1846; om såg). —
OSKUGGAD, p. adj. icke skuggad; särsk. dels: icke betäckt med skugga, som icke befinner sig i skugga(n), dels (om figur på tavla o. d.): som icke försetts med skuggning, icke skugglagd; äv. oeg. Oskuggade vingnerver (hos viss insekt). VetAH 1810, s. 280. På den oskuggade delen af hans ansikte glödde brännande solsken. Lagerlöf Länk. 79 (1894). 2SvKulturb. 1—2: 187 (1934; om figurer på bonader). särsk. (†) bildl.: o(be)fläckad. Den som .. ur våldsamma brytningar räddar en oskuggad själ. Geijer I. 7: 348 (1837).
Spoiler title
Spoiler content