SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1951  
O- ssgr (forts.):
OSKYDDAD, p. adj. icke skyddad; utan skydd. Murberg FörslSAOB (1791). Öarnas oskyddade läge medför att vindarna kunna blåsa fritt. Mörne Katz VitMän 171 (1928).
OSKYGG. icke skygg l. rädd; orädd; djärv; numera nästan bl. om djur; ngn gg äv. i utvidgad anv., om värksamhet o. d.: som vittnar om (utmanande) djärvhet. Storkar .., som spatserade oskygga på gräset. Björnståhl Resa 5: 96 (1783). Han är en oskyg man. Murberg FörslSAOB (1791). Allestädes, hvarest lidelser och sjelfviska intressen drifva sitt oskygga spel. 2SAH 19: 192 (1838). Lönnberg SvFåglFlyttn. 71 (1935; om koltrast).
Avledn.: oskygghet, r. l. f. oräddhet; numera företrädesvis i fråga om djur. 2SAH 41: 94 (1866; hos människa).
OSKYGGD, p. adj. (†) som icke åtnjuter ngn skugga; oskuggad; utan skugga; äv. allmännare: utan skygd, oskyddad. Serenius (1734; under unshaded). Trädet står oskyggdt för nordanvädret. Murberg FörslSAOB (1791).
OSKYLAD, p. adj.1, förr äv. OSKYLD, p. adj.1 i sht lant. om säd: icke uppsatt i skyl(ar). Möller (1790).
OSKYLAD, p. adj.2, se oskyld, p. adj.2
OSKYLD, sbst., se oskuld.
OSKYLD, p. adj.1, se oskylad, p. adj.1
OSKYLD ω3~ʃy2ld, p. adj.2, förr äv. OSKYLT, p. adj., l. OSKYLAD, p. adj.2 (i sht i skriftspr.) icke skyld l. betäckt; bar, obetäckt; blottad; naken; äv. bildl.: ohöljd. Noah .. lågh oskyyld vthi sinne hyddo. 1Mos. 9: 21 (Bib. 1541). Söderhjelm ItRenäss. 238 (1907; bildl.).
OSKYLD ω3~ʃyl2d, adj. [fsv. oskylder (i bet. 3), y. fsv. oskylder (i bet. 2) (SvTr. 3: 495 (1504: wskylle, f. sg.))]
1) [jfr motsv. anv. av finlandssv. dial. oskyld] (†; jfr dock slutet) som icke gjort sig skyldig till ngt l. som är utan skuld till ngt; oskyldig, skuldlös. Så vell the oskylle .., som the skyllige och ohörsamme. G1R 24: 157 (1553). JGHallman Vitt. 162 (1727). särsk. [med avs. på bet. jfr oskyldig 4 d β, e α; jfr äv. oförskylld] (numera bl. ngn gg tillf. l. bygdemålsfärgat) oförskylld; oförtjänt. Geisler Fägnet. F 1 a (1709). När jag som du i älvors snara / Så oskylt föll och hit blev bragt. Hultman IrlSag. 9 (1911). Ahlin MDöd 168 (1945).
2) [jfr motsv. anv. i y. fsv. samt av isl. úskyldr] (†) som man icke har ngn skyldighet att göra, opåkallad. Han förstod at detta var Vole, och sade, at det ei vore oskyllt at löna honom. Björner Hrom. 13 (1737; isl. orig.: uskillt).
3) [eg.: som man icke har några skyldigheter emot] (med ålderdomlig prägel) som man icke står i släktskapsförhållande till; obesläktad; äv. i uttr. ngn oskyld, obesläktad med ngn; ofta substantiverat. UpplDomb. 7: 53 (1551). Thet finnas the som vptaga oskylla sigh til barn. Schroderus Comenius 605 (1639). Då det gäller andras, de oss s. k. oskyldas, nöd och behof .., då (osv.). Rudin 2Evigh. 2: 256 (1888). Han är den ende oskylde mansperson, som kysst mig. Bergman Mark. 177 (1919). särsk.
a) (†) övergående i anv. ss. koll. sbst.: personer som icke äro (i) släkt med ngn, oskylda. Lucidor (SVS) 300 (1673). Huilket icke allenast oskyll uthan hennes egne blodzförwanter wittna och bistå willia. VDAkt. 1680, nr 319.
b) i utvidgad anv.
α) (numera bl. ngn gg ålderdomligt) i uttr. (falla i o. d.) oskylda händer, (tillfalla osv.) oskyld(a) person(er). 2SthmTb. 5: 248 (1577). Hofberg SvFolksägn. 104 (1882).
β) (†) i uttr. oskyld till ngt, som icke har bördsrätt (se d. o. 2) till ngt. UpplDomb. 8: 46 (1586).
c) bildl.: som icke kommer en vid; ovidkommande; som ingenting har att göra med ngt l. som icke har ngt att skaffa ngnstädes; icke inblandad, utomstående o. d. KrigVAH 1886, s. 129. Han stod länge i ovisshet, om det var tillåtet att gå in där (dvs. på kyrkogården) för en oskyld. Hallström Händ. 224 (1927). Oskyld tredje mans neutralitet vid konflikter på arbetsmarknaden. SvD(A) 1929, nr 22, s. 4.
d) [jfr nylat. diffinitas, om förhållandet att ståndarna äro fria från varandra, bildat ss. motsats till affinitas (jfr affinitet)] (†) bot. om ståndare: icke sammanvuxen, fri; äv. om växt l. blomma: som har dylika ståndare; jfr släkting. Hoffberg Växtr. 57 (1784; om ståndare). Euphrasén LinnéTermBot. 56 (1792).
OSKYLDELIG l. OSKYLDELIGA l. OSKYLDELIGAN l. OSKYLDELIGEN, adv. (-skyld- 1541c. 1755. -skyll- 16211739. -ligh 1665. -lig(h)a 1541c. 1755. -ligan 1621. -ligen 15651691) [jfr ä. d. uskylderlige(n), mlt. unschuldichliken, unschuldeliken, ä. t. unschuldiglich; till (skyldeliga l.) oskyldig] (†)
1) motsv. oskyldig 4.
a) utan (sin) förskyllan l. utan att ngn förskyllt det; oförskyllt; oförtjänt; oskyldigt (se oskyldig 4 e α). The wordo så oskyldeligha dräpne. 2Mack. 4: 48 (Bib. 1541). Dryselius Monarchsp. 213 (1691). Schenberg (1739).
b) ostraffligt, oförvitligt; jfr oskyldig 4 e β. Iagh wandrar oskyldeligha. Psalt. 26: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: i ostrafflighet).
2) motsv. oskyldig 5: oskyldigt (se oskyldig 5 d α). Schultze Ordb. 4345 (c. 1755).
Spoiler title