[jfr t. osman(e), fr. osmans, pl.; av arab. ‛othmānī, ‛uthmānī, adj. till namnet på grundläggaren av det osmanska riket OSMAN(arab. ‛Othmān, ‛Uthmān) I (1259—1326). — Jfr OTTOMAN, sbst.1]
(i sht i skildring av ä. förh.) (manlig) individ av det turkiska folk som är bosatt i Mindre Asien o. Sydosteuropa, turk; i pl. äv. om detta folk. KKD 8: 270(1713). Svensén Jord. 175(1885). Gadolin Ostalp. 126(1932; om folket).
Ssg: OSMAN-TURKISKA, r. l. f. [jfr t. osmanischtürkisch] (i fackspr.) det språk som talas av turkarna i Mindre Asien o. Sydosteuropa o. som är Turkiets riksspråk, turkiska. Lindquist Edib Eldskj. 3(1928).
Avledn.: OSMANSK l. (numera föga br.) OSMANISK, adj. (-nisk 1791—1934. -nsk 1816 osv.) [jfr t. osmanisch] (i sht i skildring av ä. förh.) som tillhör l. utgöres av l. har avseende på osmaner, turkisk. Osmanska riket, benämning på Turkiet under sultanernas tid (1300—1923). Murberg FörslSAOB(1791). Hjärne K12 28(1902).
