SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
OSTLIG ωs3tlig2, förr äv. OSTERLIG, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(ostelig 1728. osterlig 17451795. ostlig 1693 osv.)
Etymologi
[avledn. av OST, adv. o. sbst.3; med avs. på formen oster- jfr ä. t. osterlich, ävensom NORDERLIG]
1) som ligger l. finns i öster l. österut; belägen l. befintlig i öster; som tillhör l. hör hemma i l. är från l. är utmärkande för l. lämpar sig för ett område (mer l. mindre långt borta) i öster. Rosenfeldt Nav. 9 (1693). Den ostliga formen (av illern). Lönnberg RyggrDj. 1: 30 (1914). särsk. (mera tillf.) om kust: ost-, öst-. Rydqvist SSL 1: 389 (1850).
2) om riktning l. kurs o. d., liktydigt med: åt öster l. österut resp.: som går åt öster. Fartyget seglade nu i ostlig riktning. Dalin (1855). särsk. (numera bl. tillf.) ss. adv.: österut, ostvart. Rosenfeldt Nav. 86 (1693). Segla ostligt. Lind 1: 1208 (1749). Hornborg Segelsjöf. 196 (1923).
3) i vissa fackliga uttr. som utgöra specialanv. av 1 l. 2.
a) ostlig longitud, östlig längd; jfr LÄNGD 3. Konow (1887). jfr: Ostlig differens i longitud. Ramsten o. Stenfelt (1917).
b) ostlig asimut, asimut mätt från horisontens sydpunkt (l. i vissa fall nordpunkt) mot öster; ostlig timvinkel, timvinkel mätt från himmelsmeridianen mot öster; äv. (numera föga br.) ostlig amplitud, ”amplitud” (se d. o. b) räknad från horisontens östpunkt. Schultz SferAstr. 21 (1879; om timvinkel). Ramsten o. Stenfelt (1917; om amplitud). LbNavFl. 228 (1945; om asimut).
c) ostlig missvisning l. deklination, hos kompass: missvisning kännetecknad av att magnetnålen avviker åt öster i förh. till den astronomiska meridianen; jfr DEKLINATION I b. Corvin Styrm. 69 (1756). Hägg PraktNav. 15 (1900).
4) om vind: som kommer från öster; stundom äv. om vågor l. sjögång o. d.: som orsakas av ostliga vindar. Det blåste en frisk ostlig vind. Lind 1: 1208 (1749; om vind). Grof ostlig sjö. TurÅ 1900, s. 202. särsk.
a) i sådana uttr. som dra sig på ostlig, blåsa upp ostlig, om vind, för att beteckna att den övergår till ostlig resp. börjar blåsa från öster. Snellman Tyskl. 2 (1842). En lätt bris från sydsydost, som .. drog sig mera på ostlig. Skogman Eug. 1: 7 (1854).
b) mer l. mindre substantiverat (äv. i n. sg.), liktydigt med: ostlig vind. För jämn ostlig susa vi in i viken. TurÅ 1915, s. 159. En lätt bris av ostligt. Sparre Tattarbl. 21 (1923).
c) ss. adv.; särsk. i uttr. dra sig ostligare l. mer ostligt, blåsa mera rakt från öster, övergå till att bli mer ostlig. Det blåser ostligt. Dalin (1855). Sparre KaptKrus. 16 (1923: ostligare).
Spoiler title
Spoiler content