SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
OSTRAFFLIG ω3~straf2lig, äv. 040, förr äv. OSTRAFFELIG (ostra´ffelig Weste), adj. -are. adv. -A (†, OPetri Hb. B 2 b (1529), Wallin Rel. 4: 355 (1838)), -EN (numera bl. ngn gg arkaiserande, Tit. 2: 8 (NT 1526; möjl. adj.), G1R 15: 230 (1543), GHT 1950, nr 68, s. 5), -T (Möller (1790) osv.).
Ordformer
(o- 1526 osv. u- (v-) 15261540. -straf- 16891814. -straff- 1526 osv. -elig (-gh) 15261885. -lig 1563 osv. -ligit (-gh-, -ett), n. 15261740)
Etymologi
[fsv. ostraffeliker; jfr mlt. unstraflik, unstraffelik m. m., t. unsträflich; till O- 1 o. STRAFFA]
1) (†) som man icke kan rikta ngn anmärkning l. invändning mot; oklanderlig, (som är) utan brist; om sak särsk.: av fullgod l. oklanderlig kvalitet, i fullgott skick; äv. allmännare: (utmärkt) bra l. god. G1R 12: 143 (1539; om mynt). PrivSvStäd. 3: 109 (1569; om träkärl för fisk). Landet (dvs. Litauen) i sig sielf war (i motsats till folket) ostraffeligit. KKD 2: 49 (1708). SvMag. 1766, s. 279 (om översättning). Ostraffliga ämbetsgofvor. Murberg FörslSAOB (1791). — särsk.
a) om person; särsk.: som sköter sina sysslor oklanderligt l. till full belåtenhet. En bepröffuat och ostraffeligh arbetare. 2Tim. 2: 15 (NT 1526). Tienlige och ostraffelige Domare. Chesnecopherus Skäl Qq 2 b (i handl. fr. 1596). Jag .. skall .. tillsee, at de officerer, som medh det folcket nu schole uthsändas, måge något när ostraffelige vara. OxBr. 5: 532 (1634).
b) övergående i bet.: berättigad, förklarlig, välmotiverad, förståelig; jfr 2. Thå the gräto offwer honom sååsom mennisklighit och vstraffelighit war. OPetri MenFall K 6 b (1526). En ostraffelig förundran. Palmqvist PVetA 1754, s. 19.
c) ss. adv.: så att alla rimliga fordringar äro uppfyllda, oklanderligt, perfekt, riktigt. Att the Rysser .. thetta Suenske tungemåll ostraffeligen både lässe och scriffwe lärdt hade. G1R 15: 230 (1543). Så att .. (stångjärnet) motte ostraffeligenn Smitt bliffwe. Därs. 18: 646 (1547). Fångarna hölltt han strängtt, medh spijs och drick ostraffeligen till nödhtorften tracterade. HH 20: 376 (c. 1640). Bergv. 1: 544 (1703). Murberg FörslSAOB (1791).
2) (i högre stil) i moralisk l. religiös mening: oförvitlig, otadlig, rättskaffens, rättfärdig; syndfri. Luk. 1: 6 (NT 1526). Hielp migh i thenna werld / Ostrafflig lefwa kunna. Ps. 1695, 261: 8; jfr Ps. 1937, 397: 8. Ett heligt och ostraffligt sinne. Lehnberg Pred. 1: 267 (c. 1800). Verdandis ledande medlemmar sades .. vara .. i sitt enskilda lif ostraffliga och flitiga. De Geer Minn. 2: 282 (1892). Psalt. 37: 37 (Bib. 1917). jfr: Ath j ostraffeligha skolen wara på wårs herres Jesu Christi dagh. 1Kor. 1: 8 (NT 1526; äv. i Bib. 1917; jfr 3). jfr äv. (†): Biwdh .. sådant ath the wara ostraffeligha. 1Tim. 5: 7 (NT 1526; Bib. 1917: så att man icke får något att förevita dem). — särsk.
a) om sak, numera i sht seder l. vandel l. leverne o. d. (i sht förr äv. handling l. beteende o. d.): rättskaffens, rättfärdig o. d.; äv.: som man icke kan rikta förebråelser mot ngn för; äv. (numera knappast br.) om dom: rättvis, rättfärdig. Psalt. 101: 6 (öv. 1536). (Guds) Domar äro ostraffelighe. As. 4 (Bib. 1541). At han fördt hadhe itt ostraffeligit leffuerne. LPetri 2Post. 214 a (1555). Lagerbring 1Hist. 2: 544 (1773; om beteende). Ostrafflig vandel. Hagberg Pred. 2: 70 (1815). HågkLivsintr. 6: 104 (1925). jfr (†): Om den ärliga fattigdomen med all rätt är ostrafflig, så (osv.). Geijer I. 6: 146 (1839). särsk.
α) (i bibliskt spr.) om ord o. d.: som man icke i ngt avseende kan lastas för (jfr 1). Helsosam och ostraffeligh ord. Tit. 2: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: sunt, ostraffligt tal).
β) (†) i uttr. det är mig ostraffligt, jag kan icke klandras för det, inga förebråelser kunna riktas mot mig för det. G1R 29: 698 (1560).
γ) (†) övergående i bet.: icke syndig, oskyldig. De ostraffelige välluster .., dem ingen kan Herdarna förtaga. Ehrenadler Tel. 65 (1723; fr. orig.: innocens).
b) ss. adv.: oförvitligt; syndlöst, utan synd; så att man icke kan förebrås ngt l. förevitas ngt orätt l. dyl. OPetri Hb. B 2 b (1529). Then ther ostraffeligha leffuer han leffuer säkert. Ordspr. 10: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: i ostrafflighet). Wirsén NDikt. 26 (1880). jfr (†): Så väll medt then fatige som then rige .. upartieske och ustraffelige ath holle. RA I. 1: 276 (1540).
3) (numera föga br.; se dock a) icke (juridiskt) straffbar; som icke kan straffas (emedan vederbörande icke begått ngt brott). Schultze Ordb. 5113 (c. 1755). Felaktigheter, .. icke kränkande .. (samhällets) lagar och följaktligen .. ostraffliga. Järta 2: 565 (1826). Sundén (1888). jfr: Ther hörer konst til at så förswara förräderij at thet bliffuer ostraffeligit. OPetri Kr. 76 (c. 1540). — särsk.
a) (i lagspr.; fullt br.) om leverne: som kännetecknas av att vederbörande icke begår ngt straffbart; jfr 2 a. SFS 1938, s. 304. Därs. 1943, s. 1423.
b) ss. adv.; särsk. (†): utan (risk för) straff. Thet är på Läkiare .. en hånisk Speeglosa .. them wara allena loffgifwit, .. ostraffeligen döda. Schroderus Comenius 794 (1639).
Avledn.: OSTRAFFLIGHET, r. l. f. [fsv. ostraffelikhet] Wollimhaus Ind. (1652). särsk.
1) (i högre stil) till 2. Serenius Mmm 2 b (1734). Melin JesuL 2: 224 (1843). Den som vandrar i ostrafflighet, han vandrar trygg. Ordspr. 10: 9 (Bib. 1917).
2) (numera föga br.) till 3. Geijer I. 6: 146 (1839). Franzén Pred. 4: 172 (1844).
Spoiler title
Spoiler content