SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
O- ssgr (forts.):
OTRYSKAD, se otröskad.
OTRYTANDES, p. adj. (†) som icke tryter l. tar slut. Vatn (blir) otrytandes. Brauner Bosk. 56 (1756).
OTRYTLIG. (-elig 17791845. -lig 1799) [sv. dial. otrytlig] (†) som icke tryter l. tar slut; outtömlig. Här är ock en otrytelig Mineralisk och Balsamisk giöttja som med nytta brukas i bad. VDAkt. 1779, nr 273. En stor och otrytelig torfmossa. AB 1845, nr 86, s. 1.
OTRÅDEN, p. adj. (v- 1583) (†) eg.: otrampad; icke befaren. Samma dagh bleff Jöns i Wester Rickby saak 40 {marker} för welle att han hadhe giordt sigh en wrett på en vtrådhen almanna wägh. UpplDomb. 5: 106 (1583).
OTRÄDD, äv. OTRÄDAD, p. adj. (-trädad 1840. -trädd 15461791) [fsv. oträdder, icke plöjd (på hösten)] (i vissa trakter) om åkerjord: icke trädd; icke plöjd o. beredd under den tid den ligger i träde; förr äv. allmännare: icke beredd. Och seden, när han skal bäre wtt säd[es]skeppen wm wåren, szå bliffwer åckeren oträdder. När ha[n] bliffuer otredder, szå bliff[ue]r han eij myckitt sådder. 2SthmTb. 1: 163 (1546). Han såår intet på oträdt .. (dvs.) Han giör intet vthan sin nytta. Grubb 313 (1665). Han sådde intet på oträdt. Som man wille säya: Han fick mööthe (dvs. fick svar på tal). Därs. Om torrväder håller uti; händer ofta, at .. (lerjorden) blir, sommaren öfver, oträdd liggande. VetAH 1778, s. 121. Lundequist Landtbr. 275 (1840).
OTRÄDE, sbst. [till träda, v., trampa] (†) dåligt väglag. VDAkt. 1685, nr 13.
OTRÄFFBAR3~02. (mera tillf.)
1) som icke kan träffas (av ngt). Lagern, som troddes vara oträffbar av blixten. Lidforss Kås. 3: 139 (1913).
2) oanträffbar. För Å. tycktes den lille kollegan vara fullkomligt oträffbar. Hallner PysGubb. 270 (1920).
OTRÄFFLIG. (-elig 1851. -lig 17911841) (†)
1) som icke kan träffas. Murberg FörslSAOB (1791). Vara hård, vara oträfflig för så många kulor. Almqvist GMim. 1: 114 (1841).
2) omöjlig att avbilda på ett träffande sätt. Strömborg Runebg IV. 2. 1: 172 (cit. fr. 1851).
OTRÄNAD, p. adj. (förr äv. skrivet otrainad) i sht idrott. som icke tränat (sig) l. legat i träning, icke tränad; äv.: oövad. THästv. 1870, s. 85. Vid marsch på skidor med otränat folk. SoldatinstrSjukv. 1942, s. 292. särsk. i oeg. o. bildl. anv., i fråga om sinnesorgan l. psykisk förmåga: ouppövad, o-övad. Otränat öga, öra. De andligen otränade med sina oskolade själskrafter. KarlstT 1895, nr 1719, s. 2. Otränade röster. HågkLivsintr. 15: 62 (1934).
OTRÄNERAD, p. adj. (†) otränad. Balck Idr. 2: 491 (1887). SödermLT 1894, nr 122, s. 2.
OTRÄNGD, p. adj. (o- 1525 osv. v- 1535) [fsv. oþrängder]
1) (†) ostörd; fredad; utan (att lida) intrång. Försäkre Wi här med nådigst them allom, som .. (inneha bärgvärk) alt framgent them för sig och sine Arfwingar aldeles oträngde och odrifne, at niuta, bruka och behålla. Bergv. 1: 93 (1637). (I dalen) där block på block i vild oordning ligga / och om en oträngd plats förgäfves tigga. Wecksell SDikt. 74 (1859). Hultin BergshFinl. 109 (1896; om ä. förh.).
2) († utom i a o. b) icke tvungen (till ngt), utan tvingande skäl, utan nödtvång; om handling o. d.: icke förorsakad l. framkallad av nödtvång, onödig. Thet är itt gammalt ord, Hwad illa luchtar, thet skal man otrengd icke röra. LPetri KO 5 (1561, 1571). MB 24: 8 (Lag 1734). Ej må någor, då fiende å färde är, dag eller natt, göra något oträngt Alarm i Läger eller Fästningar. PH 6: 3790 (1755). Nordström Samh. 2: 246 (1840). särsk.
a) i uttr. (ut)i oträngt mål, förr äv. (ut)i oträngde l. oträngda l. oträngdo måle l. (ut)i oträngda målet l. utav oträngdom målom, se mål, sbst.2 3 slutet. Anm. till 2 a. Utom ovan förtecknade varianter av uttrycket ha följande numera obrukliga sådana anträffats: utav o-trängt mål (G1R 4: 178 (1527)), (ut)i oträngde mål (RA I. 4: 616 (1598), PH 11: 335 (1777)), i oträngd måle (Porath Pal. 2: E 2 a (1693)), uti oträngde målet (L. Paulinus Gothus Ratio 84 (1617, 1633)). Uppfattat ss. pl. förekommer ännu ngn gg uttr. i oträngda mål (NoraskogArk. 4: 134 (1685), WoH (1904)).
b) (föga br.) i uttr. i oträngt fall, i oträngda fall, utan tvingande skäl, onödigtvis. Flensburg KyrklT 450 (c. 1875). Ett tyst och ofrånkomligt bud förbjöd varje finne att i oträngda fall visa sig som Rysslands vän. Lagerlöf Top. 326 (1920).
OTRÄNING. i sht idrott. saknad av träning; brist på träning. (Han) överraskade (vid terränglöpningen) med att slå .. (medtävlaren) trots relativ oträning. IdrBl. 1924, nr 47, s. 2. PåSkid. 1928, s. 244.
OTRÖG. (†) icke trög (till ngt), villig. Thet ämbete man fått, thet bör man achta på, / Och otrögt giöra thet förhänder vara må. Kolmodin QvSp. 1: 341 (1732). Björner Vols. 67 (1737).
Avledn.: otröghet, f. (†) Linc. Nn 4 a (1640).
OTRÖSKAD, förr äv. OTRUSKEN, p. adj. (-trusken (-trosk-) 15521774. -truskiad 1629. -truskit, n. 15251736. -tröskad (-trusk-, -trysk-) 1547 osv.) om säd: icke tröskad. G1R 2: 266 (1525). En skyl Otröskat Hwete. OrdnLilleTull. 1622, s. B 3 b. LB 2: 7 (1899).
OTRÖST, f. (†) ngt som man icke kan förtrösta på. Lijtandis (til ewentyrs) på någhon otröst, ther j med förrådher idher sielffue. G1R 7: 314 (1531).
OTRÖSTAD, p. adj. icke tröstad, utan tröst. Tå ingen bedröfwad syndare och synderska gick ifrå .. (Jesus) otröstad och ohulpen. Swedberg SabbRo 148 (1704, 1710).
OTRÖSTIG. [jfr fsv. otröster, opålitlig, osäker] (†) som man icke kan lita på, osäker. Otröstig eller osäker tyckes mig isen, Herre. Björner Fridth. 37 (1737; isl. orig.: otraustur).
OTRÖSTLIG ω3~trös2tlig, stundom 040, adj.; adv. -en (numera bl. arkaiserande, Sahlstedt (1773), Högberg Boltz. 95 (1920)), -t. (-elig 1733c. 1830. -lig 1773 osv.) [jfr t. untröstlich] som icke låter trösta sig, omöjlig att trösta, tröstlös; äv.: förtvivlad, ytterligt sorgsen l. bedrövad; om känsla o. d.: som vittnar om l. är en yttring av tröstlöshet osv. Vara otröstlig över ngt, över att mista ngt (förr äv. med bl. att). När den stridsmanlige Svenske Konung Ragnar Lodbrok hade mist sin Drottning .. var han i början .. otröstelig. Dalin Arg. 1: 117 (1733, 1754). Amsaïs var otröstlig, att skiljas ifrån Sariving. Almqvist Parj. 37 (1817). Otröstlig är min sorg. Oscar II I. 2: 40 (1859, 1886). Hon grät otröstligt som ett barn gråter. Johansson Myrh. 219 (1918).
Avledn.: otröstlighet, r. l. f. Sahlstedt (1773).
OTRÖTT. [fsv. othrötter] (numera bl. tillf.) icke trött, otröttad, utan trötthet. Lucidor (SVS) 317 (1673). Med samlad kraft och otrött id. KrigVAH 1881, s. 103. Vilmas röst är lika otrött som i kursernas början. Aronson Byar 176 (1937).
Avledn.: otröttet, r. l. f. (tillf.) Vad .. (Runeberg) skriver eller företager sig detta år, år 1832, är präglat av otrötthet. Belfrage Runebg 82 (1917).
OTRÖTTAD, p. adj. icke (ut)tröttad; utan trötthet; särsk. i fråga om själslig egenskap l. värksamhet stundom övergående i bet.: oförtröttad, outtröttlig. Den otröttade flit och upmärksamhet, med hvilken (riksens råd) EKM. uti deras und(erdåniga) rådslag tilhanda gåt. 2RA 3: 196 (1731). Han (hade) bestigit en af sina handhästar, hvilken ännu munter och otröttad kunde bära honom till de svenska lederna. Fryxell Ber. 15: 131 (1848). 3SAH 16: 252 (1901).
OTRÖTTLIG ω3~tröt2lig, stundom 040, adj.; adv. -en (†, Ekblad 110 (1764), Murberg FörslSAOB (1791)), -t. (-elig 17491859. -lig 1749 (: otröttlighet), 1773 osv.) [fsv. othrötteliker] (i sht i vitter stil) som icke (l. aldrig) blir trött l. tröttnar, outtröttlig. Lind (1749). (Hans) otröttliga arbetsamhet. Geijer I. 4: 196 (1813). (Hon) var otröttlig i uppmärksamhet och välvilja. Strindberg Fagerv. 224 (1902). Hirn JohnsonBoswell 236 (1922).
Avledn.: otröttlighet, r. l. f. (i sht i vitter stil) Lind (1749). Allt hvad jag kan äga af .. otröttlighet. VBenedictsson (1888) hos Lundegård Benedictsson 421. —
OTRÖTTSAM. (-trötte-) (†) o(ut)tröttlig. Min oförtrutne otröttesame wilie och åstundan (att stå eder till tjänst). RARP 2: 145 (1634).
Spoiler title
Spoiler content