SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1951  
O- ssgr (forts.): OURAKTLÅTELIG, adj. (†) som icke får uraktlåtas l. försummas. En ouraktlåtelig skyldighet. VetAH 1787, s. 182. —
OURSAKELIG, adj. [fsv. oursakliker] (†) oursäktlig. Lind 1: 1690 (1749).
OURSKILJBAR3~002 l. ~020. (i skriftspr., tillf.) omöjlig att urskilja. Nachman Futrelle Prof. 190 (1910).
OURSKILJELIG3~0200, adj. Murberg FörslSAOB (1791; utan angiven bet.).
1) (numera föga br.) omöjlig att urskilja l. se. Hagberg Shaksp. 12: 247 (1851).
2) (†) i pl., om begrepp: som man icke kan skilja på l. hålla isär. Tuderus Kiesewetter Log. 27 (1806). Afzelius Log. 12 (1839).
OURSKULDLIG, adj. (†) oursäktlig. SvLittFT 1837, sp. 531. —
OURSPRUNGLIG3~020. [jfr t. unursprünglich] icke ursprunglig l. primär. Richert Ljudlag. 63 (1863). 2NF 15: 1226 (1911). Avledn.: oursprunglighet, r. l. f. Richert Ljudlag. 89 (1866).
OURSÄKTAD3~020, p. adj. (tillf.) icke ursäktad. Murberg FörslSAOB (1791). Dalin 2: 162 (1853).
OURSÄKTBAR3~002 l. ~020, adj. (i skriftspr., föga br.) oursäktlig. Almqvist Hind. 61 (1833).
OURSÄKTLIG3~020, förr äv. OURSÄKTELIG (oursä´ktelig Weste). (-elig 16401824. -lig 1786 osv.) icke ursäktlig, o-förlåtlig; om sak (handling, egenskap) stundom: oförsvarlig, otillåtlig. Linc. Pp 1 a (1640). En oursäktlig försumlighet. Crusenstolpe Tess. 4: 205 (1849). Luther .. är oursäktlig, när textens ord icke af honom fingo sin grammatiska och filosofiska mening. Agardh BlSkr. 1: 43 (c. 1855). Vi anse det oursäktligt, att samme författare har olika uppgifter om samma sak. PedT 1893, s. 144. 3SAH LVIII. 2: 194 (1947). Avledn.: oursäktlighet, r. l. f.
Spoiler title