SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
OXIDUL ok1sidɯ4l, äv. ωk1s- (åxidy´l Dalin), r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(oxi- 1810 (: oxidulsalt), 1811 osv. oxy- 1818 (: oxydulerad))
Etymologi
[jfr t. oxydul, eng. oxidule, oxydul; av fr. oxydule; bildat ss. diminutiv till OXID efter mönster av lat. acidulus till acidus o. d.]
kem. benämning på en syrefattigare oxid bland dem som ett grundämne med växlande valens kan bilda. Lyceum 2: 139 (1811). Starck Kemi 13 (1931). — jfr BLY-, CER-, GULD-, JÄRN-, KOPPAR-, KVICKSILVER-, KVÄV-, NATRIUM-, NICKEL-, TENN-OXIDUL m. fl.
Ssgr (kem.): OXIDUL-HALTIG. jfr haltig 1. Oxidulhaltigt salt. Berzelius Kemi 2: 370 (1812). —
-HYDRAT. (numera knappast br.) kemisk förening av en oxidul med vatten. Berzelius Kemi 2: 322 (1812). Cleve KemHlex. (1883). —
-SALT, n. (numera knappast br.) bildat av en oxidul o. syra. Berzelius PVetA 1810, s. 13. BonnierKL (1926).
Avledn.: OXIDULERA, v. (†) kem. syrsätta med lägre syrehalt; anträffat bl. ss. dep. o. i p. pf. VetAH 1811, s. 180. De malmer .., som innehålla jernet i oxidulerad form. JernkA 1824, s. 29. Stångjern .. oxiduleras på ytan i glödgning. Forshæll OorgPharm. 112 (1838).
Spoiler title
Spoiler content