SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1955  
ssgr (jfr anm. sp. 2716): (III 2) PÅ-AGNA, -ing; -are (mera tillf., Schröder Fiske 52 (1900)). fisk. sätta agn på (krok o. d.); äv.: påsätta (ngt) ss. agn; jfr -beta. Schröder Fiske 53 (1900). Hammarström Sportfiske 157 (1925).
(I 24 b) -AKT, f. [jfr -akta] (†) aktgivande, uppmärksamhet; äv. i uttr. taga ngt i noga påakt, ägna noggrann uppmärksamhet åt ngt, noggrant beakta ngt. Altså ähr högnödigt att taga militieväsendett i noga påacht. RP 7: 236 (1638). Linc. H 5 a (1640).
(I 24 b, III 5) -AKTA, -else (†, Linc. Rrr 2 a (1640)), -ning (†, RP 1: IX (1622), Löwegren Knigge 2: 169 (1799)); -are (†, Svart G1 148 (1561: påacktar, pl.), Löwegren Knigge 1: 58 (1799)). [fsv. paakta; jfr d. påagte] Linc. Ccc 4 b (1640: påachtning).
1) (i skriftspr., ngt ålderdomligt) iakttaga l. ge akt på l. ägna uppmärksamhet åt (ngt); beakta (ngt); ss. vbalsbst. -ning förr äv. konkretare: iakttagelse; jfr akta I 1 a, akta på. Florinus Nomencl. 43 (1678). (Vid hovet) har jag påaktat mera, än jag lärt nyttja mine påaktningar til egen fördel. Löwegren Knigge 1: 31 (1799). Vi påaktade allt, som blommade (på åker o. äng). Santesson Sv. 61 (1887). Fattiga hem .. där .. (barnens) arbete icke påaktas eller värderas. Tenow Solidar 3: 105 (1907). särsk. (†)
a) hålla sin uppmärksamhet riktad på (ngn) i fientligt syfte l. för bevakning, passa l. vakta på (ngn); jfr 4 o. akta I 1 a α, β. RP 3: 7 (1633). (Hon har) intet fått tala medh dem .. aff orsaak att 2 jesuiter altidh haffva henne fölgt och påachtat. Därs. 6: 294 (1636).
b) ss. vbalsbst. -else, mönstring, besiktning. Linc. Rrr 2 a (1640).
2) (†) ha omsorg om l. vårda sig om (ngt l. ngn) l. lägga sig vinn om (ngt); ss. vbalsbst. -ning äv. om handlingen att sköta l. förrätta ett åliggande; jfr akta I 4 a α. GlTer. 4 (c. 1550). CivInstr. 315 (1626). Emedan vägen för mig är tämmeligen svår, och månge nödige påachtningar, så vid Tingzrätten, som Syningzförrättninger, här effter .. erfordras. VDAkt. 1739, nr 471.
3) (†) uppvakta (ngn med ngt); göra (ngn) sin uppvaktning; passa upp (ngn); äv.: ha l. fullgöra vakttjänstgöring hos (ngn) l. vid (ngt); jfr akta I 4 a γ. RP 1: IX (1622). I dett han sigh för godh hafwer achtatt, Oss effter wår Befallning .. wid Bordett att påachta. Adlersparre HSaml. 1: 156 (1631). Bleff ytterligare discurrerat om icke någre skulle förordnas .. (till Tyskland) att påachta K. M:tz salige lijk. RP 3: 9 (1633). E. Excell. medh någhra få radher att påachta fodhrar min skylighett. OxBr. 8: 419 (1644). Ekeblad Bref 2: 217 (1660).
4) (†) övervaka l. ha uppsikt l. tillsyn över (ngt l. ngn); passa l. se till (ngt l. ngn); vakta (ngn); jfr akta I 8 a, b. Svart G1 148 (1561). Gietterna skohla blif(v)a vähl påaktade och eij utkomma utij mulna dagar. ÅgerupArk. Brev 6/1 1743. Ssgr (till -akta 1; †): påaktnings-ande l. -anda, r. l. f. iakttagelseförmåga. Löwegren Knigge 3: 62 (1799). Därs. 96. -värd, adj. = -aktans-värd. Sturzen-Becker VSkr. 3: 197 (1868).
-AKTANSVÄRD, adj. [till -akta 1 efter mönster av sådana ord som beaktansvärd, anammansvärd o. d.] (i skriftspr., ngt ålderdomligt) värd uppmärksamhet; beaktansvärd. Wikner Mater. 113 (1870). Billing i 3SAH 15: 55 (1900).
(I 24 b) -AKTGIVELSE. [till uttr. giva akt på (se akt, sbst.3 1 a)] (†) aktgivande, iakttagande. Wallius Bielke 46 (1623).
-AKTSAM, adj. [till -akta 2] (†) omsorgsfull, noggrann. ConsAcLundP 13/11 1819, s. 162.
(I 13, 15) -ANDA, v. (†) = -andas. Broms Vitt. 370 (1715; i bild).
(I 13, 15) -ANDAS, -else (†, Lind 1: 152 (1749)), -ning. Anm. Angående hänförande av p. pf. -andad o. vbalsbst. -ande, -else, -ning till -andas (o. icke till -anda) jfr andas (med anm.). andas på (ngt l. ngn); äv. oeg. l. bildl.; numera nästan bl. (i sht i skriftspr.) i p. pf. (särsk. med mer l. mindre adjektivisk bet.) o. ss. vbalsbst. Om satan .., genom sitt helfvetes förgifftige påandande, plågar och qväljer menniskian vtvertes. Münchenberg Scriver Får. Föret. § 10 (1725). Dähnert 114 (1746: påandas). Ett .. utseende, påminnande om det af ett påandadt eller mattslipadt glas. MedArch. I. 3: 48 (1863). Vid påandning utvecklar .. (leran) en egendomlig lukt. Post ÅkerbrKem. 2: 24 (1877). Arsenius MannKläd. 340 (1902). särsk. [i anslutning till gr. ϑεόπνευστος, ingiven av Gud] (mera tillf.) teol. bildl., i fråga om inspiration av Gud vid tillkomst av religiös skrift; anträffat bl. dels i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. (om skrift), dels ss. vbalsbst. -ande. Wulf Köppen 2: 560 (1800). Fehr Und. 18 (1894).
(III 6) -ANNONS. i radio: programledares annonserande av att ett visst program l. en viss programpunkt börjar; motsatt: avannons. RöstRadio 1947, nr 35, s. 29. —
-ARBETA~020.
1) (†) till I 13, 15, III 2: (arbeta med att) anbringa l. lägga på (ngt) på ngt; anträffat bl. ss. vbalsbst. -ande. Bekom kopparslagaren .. för .. bleckkoppars påarbetande wed tornspitzens betäckiande .. 302 dlr. BtÅboH I. 11—12: 86 (1693).
2) (numera knappast br.) till I 56 d: arbeta på (ngt); bearbeta (se d. o. 6, 7); förr äv.: arbeta l. värka för (ngt); förr äv. i uttr. påarbeta om ngt, arbeta för att åstadkomma ngt. RP 16: 229 (1655). Sedan mitt lenge påarbetade Schibboleth brann vp. Swedberg Schibb. 133 (1716). De, som detta ändamålet påarbeta. Nordencrantz Arc. 140 (1730). Broman Glys. 2: 68 (c. 1740: om). ”Fribytare” (är) en starkt påarbetad och delvis omarbetad hälft av följetongen ”Halvmänniskor och kärnfolk”. Högberg Frib. XI (1910). särsk. (†) i uttr. l. genom ngns påarbetande, gm ngns arbete för en sak (l. för saken), stundom: gm ngns föranstaltande; efter ngns påarbetande, i enlighet med ngns strävan. Girs J3 105 (1627: efter). (Jag) erhöll .. (gm upphandling i Skåne, Halland o. Blekinge) på mit trägne påarbetande icke långt ifrån 3000: Tunnor (spannmål). HSH 31: 360 (1662). Skiänckerna ifrån Porten konungen (dvs. K. XII) tillskickade, (hade) genom hans (dvs. ungerske residentens) påarbetande blefwet tillöckte. KKD 5: 74 (1710). GJEhrensvärd Dagb. 1: 105 (1776).
(III 2 l) -BACKA, -ning. gm att backa köra på (ngn l. ngt), backa (se backa, v.1 2) på (ngn l. ngt). GbgP 1950, nr 207, s. 6.
(III 2 b) -BACKNING, sbst.2 (sbst.1 se -backa). [jfr back, sbst.1, backa, v.2] (vard.) vid trupp- l. skolbarnsutspisning o. d.: påfyllning av ny portion l. (vanl.) konkretare, om (vad som påfylles ss.) ny portion; ofta bildl.: tilläggande av ngt ss. tillökning till ngt annat l. (vanl.) konkretare, om tillägg l. tillökning. KamrVapenr. 113 (1942). En lång kö av sådana, som ville ha ”påbackning” (slingrade sig) genom matsalen (vid matbespisningen i skolan). LD 1951, nr 57, s. 5. Allt befäl får .. en ”påbackning” på 10 dagar ytterligare (vid inkallelserna). DN(B) 1951, nr 78, s. 11.
(I 13, 15, III 2) -BADDA, -ning. = badda på 1. Lundberg HusdjSj. 414 (1868: påbaddning).
(III 6) -BEDJA. (†) påbjuda (ngt); jfr bedja I 5. Widekindi G2A 19 (c. 1676).
(III 6) -BEFALLA. (†) påbjuda, anbefalla (ngt). ConsAcAboP 8: 115 (1701).
(I 13, 15) -BEGJUTEN, p. adj. (†) om vätska: övergjuten, pågjuten. Kolmodin QvSp. 2: 514 (1750).
(I 21 n, III 2 g β) -BEGYNNA; -are (†, HdlCollMed. 1692, s. 286). begynna l. börja på (ngt), (på)börja l. begynna (ngt); stundom äv. abs. Att han lather then Göstaff målere göre thet maak tilreede, som han påbegynt haffver. G1R 25: 566 (1555). Jagh will widh ändan först / Aff Bordet, påbegynna (med mina spådomar). Lucidor (SVS) 250 (1672). NysvSt. 1934, s. 179. särsk.
a) (†) vid skåldrickning: föreslå (en skål); jfr begynna 1 b α β'. Grubb 234 (1665).
b) (numera knappast br.) med avseende på institution l. sed: börja med l. grunda l. starta; jfr begynna 1 b δ samt på-börja 1 a. Messenius Blanck. 4 (1614). Att dedh påbegyntte kopparcompagniedh motte få sin rätta fortgång. RP 6: 685 (1636).
c) (†) i uttr. ny påbegynnare, nybörjare. HdlCollMed. 1692, s. 286.
d) (numera bl. ngn gg tillf.) i p. pf., övergående i intr. bet.: som (just) inträtt l. börjat; jfr begynna 4 b. Huruledes man kunde Rijksens margfallige och höghe, påbegynte .. olycke .. förekomma och afwända. Chesnecopherus Skäl Tt 1 b (1607). Schartau Pred. 531 (1798, 1821).
(I 24 i ν) -BEKOSTNING. (†) omkostnad(er); jfr på III 10. Chesnecopherus Skäl O 1 a (1607).
(I 55 a) -BELÖPANDE, p. pr. l. p. adj. (†) i uttr. ngns påbelöpande andel, andel som belöper sig på ngn; för ngt sig påbelöpande tull o. d., tull osv. som faller l. kommer på l. bör utgå för ngt; jfr belöpa I 2, 4. Stiernman Com. 3: 476 (1666). BoupptSthm 1676, s. 1219 a.
(I 4 c β) -BERO. (†) bero på (ngt); jfr bero 6 b, 7 a α. Brenner Dikt. 1: 47 (1693, 1713). Därs. 257 (1713).
(I 24 c μ) -BEROPA, -else (Lundberg Paulson Erasmus 201 (1728)). (†) tr. l. refl.: åberopa (ngt l. ngn), åberopa sig på (ngt l. ngn); hänvisa till l. på (ngt l. ngn); äv. i uttr. påberopa om ngt, åberopa ngt. Schück BibliogrAnt. 32 (cit. fr. 1669). Vij hafva intet sett den ordres han påberopar. RARP 12: 277 (1678). Hwad angår Stockholms stad, hwar om i brefwet påberopas. Annerstedt UUH Bih. 3: 126 (1707). Har jag då icke haft rätt at påberopa mig Guds och Naturens Lag? Oelreich 293 (1755). Anm. Enst. har ordet anträffats med bet.: påkalla (se d. o. 6). Hvilkas hjälp skulle man påberopa, om inte just sina andliga vederlikars! Möller Stud. 149 (1912).
(I 24 c δ δ') -BERÄTTA. (†) (osannfärdigt) uppge l. berätta (ngt) om (ngn); anträffat bl. i p. pf.; jfr på-dyvla, -ljuga. Han betygade, ”at sådant (dvs. att han var drinkare) honom omildt påberättadt war”. Cavallin Herdam. 2: 350 (cit. fr. 1711).
(III 2) -BETA, v. ((†) -bett, p. pf. SkandFisk. Bih. 32 (1838)), -ning. fisk. sätta bete på (krok o. d.). En krok, som redan är påbetad. SkandFisk. 8 (1836). Hammarström Sportfiske 250 (1925: påbetningen).
(III 2) -BETSLA, -ing. lägga betsel på (häst l. dragdjur o. d.), betsla (på). Cavallin 1: 641 (1873).
(I 24 c ε, III 5) -BETYGA. (†) gm vittnesmål tillvita (ngn ngt) l. lägga (ngn ngt) till last; anträffat bl. i p. pf., om ngt som tillvitas ngn. Christiern .. skulle purgere sigh med Eedh, för thet som honom på betyget och tillagdt är. SUFinlH 2: 195 (1605).
(I 24 d γ) -BETÄNKT, p. adj. (†) betänkt på (att kunna göra ngt). Stiernman Riksd. 1807 (1680).
(I 24 c ε, III 5) -BEVISA. (†) med bevis övertyga (ngn) om (ngt) l. lägga (ngn ngt) till last; överbevisa (ngn) om (ngt). TbLödöse 17 (1587). SKN 1842, s. 93.
(I 13, 15, III 2) -BINDA, v., -else (†, Lind 1: 126 (1749)), -ning. [jfr fsv. pabundin, påbunden, ålagd] gm bindning anbringa (ngt på ngt l. ngn), binda på; stundom äv. med obj. betecknande det som ngt bindes fast vid, särsk. i uttr. påbinda ngt med ngt. Axehielm (c. 1630; under binda). Flere betjenter sysslade kring åkdonet, påbindande koffertar. Blanche Våln. 178 (1847). Därefter påbindas (påsk-)äggen med hvete- eller rågax, blad och blommor. Fatab. 1906, s. 133. —
-BJUDA, -an (föga br., PT 1908, nr 163 A, s. 2), -else (†, VgFmT II. 6—7: 122 (1587), RA II. 2: 27 (1617)), -ning (†, Linc. Tt 5 a (1640), Ekblad 190 (”191”) (1764)); jfr på-bud. [y. fsv. pabiudha (i bet. 2)]
1) (†) till III 2 i: göra ett försök med (ngt), försöka sig på (ngt); äv. abs.; jfr bjuda på 4. HH 20: 322 (c. 1640). Konungen lät vthgå befalning til Almogen öfwer Landet, at wara wedereda (dvs. beredd) ther Fienden påböde. Widekindi G2A 92 (c. 1676).
2) (i sht i skriftspr.) till III 6: utfärda befallning l. kungörelse om (ngt, i sht ngt som skall presteras l. utföras l. iakttagas o. d.); föreskriva l. ålägga l. anbefalla l. utskriva (ngt); dels om person l. myndighet o. d., dels om lag, stadga, förordning o. d.; stundom äv. med indirekt personobj. betecknande den som ngn föreskriver l. ålägger osv. ngt; jfr bjuda på 1. Må strengeliga påbiudas ath alle mwnkar bliffua hemma j theris closter. G1R 4: 221 (1527). Then hielpeskatten, som Mose .. på budhit hadhe. 2Krön. 24: 6 (Bib. 1541). (Konung Håkon Adalstensfostre) wille påbiuda then Christeliga Läran (i Norge). Peringskiöld Hkr. 1: 140 (1697). När Konungarne påbödo krigstog. Schönberg Bref 1: 17 (1772). Walther och John Sinclair gjorde som dem påbjudits. FoU 26: 349 (1913). Nilsson FestdVard. 40 (1925; om lagar). jfr (†): Bruk Patron C. M. Strömbeck påböd mig att jag skulle inhängna åke(r)n. NorrlP(A) 1951, nr 122, s. 4 (1845). särsk. i utvidgad anv.
a) om omständigheter l. förhållanden o. d.: kräva l. fordra (ngt), tvinga till (ngt); jfr bjuda 3 b. Familjens förmögenhetsvilkor voro knappa och påbjödo noga ekonomi. ASScF 11: Minnestal 1: 3 (1875, 1880).
b) (†) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., om sed o. d.: som kräver strängt iakttagande l. vars iakttagande strängt kräves; jfr bjudande 2. Löwegren Knigge 1: 19 (1799).
3) (numera bl. tillf.) till I 52 p, III 4, 7, 14: ge anbud l. (vid auktion) avge bud på (ngt), bjuda på (ngt); äv.: bjuda över l. höja budet (vid auktion o. d.); jfr bjuda på 3. Linc. Tt 5 a (1640). Knorring Skizz. I. 2: 115 (1841). Avledn.: påbjudare, m.||(ig.).
1) (†) till -bjuda 2: person som har att befalla l. utfärda påbud (ngnstädes); särsk. [efter ryska povelitel'] i uttr. hela l. alla norra sidans l. sidors påbjudare, ss. del av ryske tsarens titel. Widekindi KrijgH 830 (i handl. fr. 1617: alle Norre sijdans påbiudare). Barckhusen Cotossichin 42 (1669: Hele Norre sijders påbiudare). (Romarna) sade at .. (Jupiters) Son Minos .. skulle .. wara een Konung, Legislator och Påbiudare. Sylvius Mornay 684 (1674). SFS 1828, s. 1601 (: hela Norra Sidans Påbjudare).
2) (numera bl. tillf.) till -bjuda 3: person som ger anbud l. avger bud på ngt l. som bjuder över (vid auktion o. d.). Ekblad 190 (”191”) (1764). Högberg Vred. 2: 114 (1906). påbjudarinna, f. (†) till -bjuda 2: kvinna som har att befalla l. utfärda påbud (ngnstädes); anträffat bl. [efter ryska povelitel'-nitsa] i uttr. hela norra sidans påbjudarinna, ss. del av rysk kejsarinnas titel; jfr påbjudare 1. PH 14: 604 (1790).
(I 24 c ζ) -BJÄFFA. (†) bjäbba l. gläfsa på (ngn); anträffat bl. i pass. Thorild Gransk. 1784, 1: 14 (i bild).
(I 3) -BLAD. (†) på cigarr: täckblad; anträffat bl. i ssgn påblads-makare. Ssg (†): påblads-makare. arbetare som skär till täckblad o. anbringar dem på cigarrerna. Lagerbring Carlsh. 11 (1749).
(I 24 a) -BLICKA, v. (†) synas, visa sig, framträda; anträffat bl. i uttr. låta ngt påblicka, visa ngt; jfr blicka, v.1 2, samt påskina 2 a α. Dahlberg Dagb. 164 (1668; uppl. 1912).
-BLÅSA, v., -else (†, Helsingius (1587)), -ning; -are (mera tillf., DN(A) 1932, nr 52, s. 3).
1) (†) till I 15, om vind l. storm o. d.: blåsa på (ngt l. ngn); äv. abs.; äv. bildl. (De fördömda) skola wara ifrå Gudh platt .. öffuergiffne, at them j ewigheet .. intet swalt wädher påblässa .. skal. PErici Musæus 5: 128 b (1582). Säll den, som foga veet sig vijssligt effter vinn, / När han påblås förstarckt, tar somlig seglen inn. SColumbus Vitt. 156 (1670). Wikforss 1: 104 (1804).
2) (numera i sht med prägel av fackspr.; jfr dock a, b) till I 13, 15, III 2, i fråga om luftström (l. gasström) som åstadkommes gm utpressning av luft ur lungorna (genom munnen) l. medelst blåsbälg l. gastryck o. dyl. o. som (numera nästan bl. medelst blåsrör l. andra tekniska anordningar) riktas mot ngt (l. ngn) l. tillföres ngt; dels intr., dels med obj. betecknande det (l. den) mot vilket (vilken) luftströmmen osv. riktas l. som luftströmmen osv. tillföres, dels med obj. betecknande luft l. gas l. pulver o. d. som blåses på ngt (l. ngn) l. låga som medelst blåsrör o. d. riktas mot ngt. Helsingius (1587). Man hade .. (askan av vinextraktet) på et kål uti spetsen af en låga, som med et litet rör blef dit påblåst. SvMerc. 1: 16 (1755). Lyceum 2: 140 (1811; intr.). Lagd på ett itändt kol och påblåst med blåsrör, skall .. (blyvitt) endast lemna ett glänsande blykorn. SFS 1847, nr 32, s. 11. Påblåsa elden. Dalin (1855; angivet ss. föga br.). (Man) bestryker .. väggarne (i tandkaviteten) med en lösning af sandarak i æther, hvarpå man genast påblåser varm luft. OdontT 1896, s. 35. Odenius 2Celsus 625 (1906: påblåsning). (†) (Mäskkaren) voro tillsmetade .. med den omsorg, att ett ljus, som fördes omkring luteringen, ingenstädes påblåstes. EconA 1807, aug. s. 91. särsk.
a) (numera bl. tillf.) i fråga om sådan blåsning på ngn l. ngt som utföres i magiskt l. besvärjande syfte l. av gudom l. andeväsen o. d. (o. varigm ngt meddelas l. tillföres ngn l. varigm ngn påvärkas l. förändras o. d.). Hwad som .. (i en viss stadga) om thet helige smörjande och påblåsande stadgat är. Schroderus Os. 1: 511 (1635). Af Guds påblåsning blifva de (dvs. siarna) sådana. Thomander 2: 99 (1831; gr. orig.: ἐπιπνοίᾳ ἐκ τῶν ϑεῶν). Melin JesuL 4: 206 (1851). jfr (†): (Arvsynden) är icke .. itt Ting som Menniskian påblåses: Vthan .. är thenna Synden aff sielfwa Menniskians Substans och Warelse. Schroderus Os. III. 2: 189 (1635; lat. orig.: quiddam afflatum).
b) (mera tillf.) bildl.: underblåsa (ngt); uppägga (ngn). Man ville .. bilägga det uppifrån påblåsta hatet mot brödrafolket. Strindberg GötR 8 (1904). Alltsammans (i politikerns tal) var en politisk spekulation för honom och hans påblåsare. DN(A) 1932, nr 52, s. 3.
c) [jfr blåsa, v.2 5] (†) bildl., i uttr. ha ngt att påblåsa, ha l. få bekymmer för ngt l. ha l. få ngt att dras med. Lind (1749).
3) [jfr 2] metall. börja smältning av malm l. järn i smältugn l. masugn l. härd o. d. (gm blästerns pådragning); numera nästan bl.: sätta i gång tackjärnsblåsning i masugn; dels intr., dels med obj. betecknande (mas)ugn l. hytta o. d.; jfr blåsa på 5 samt på III 2 q. NoraskogArk. 4: 81 (1678). Blef dem .. tillsagdt, att .. påblåsa vid Fogdehyttan. Därs. 133 (1685). När (myrjärns-)ugnen skulle påblåsas, fylldes han med på ända rest ved. NF 2: 751 (1877). Därs. 7: 1131 (1883; med avs. på kupolugnar). För att möta den stora efterfrågan på tackjärn under världskriget påblåstes flera masugnar. NordT 1928, s. 86.
(I 15, III 2) -BLÄCKA, v., -ning. skogsv. förse (träd) med bläcka (se bläcka, sbst.2) l. bläckor (för att utmärka vilka träd som skola avvärkas); äv.: gm bläckning utmärka träd l. skog för (huggning). (Gården) Karlslund i Skärkinds s:n .. (har) anordnat och påbleckat hjelpgallrings- och beredningshuggning. ÖgHushSällskH 1885, s. 141.
(I 1 b, d) -BO, v.1 (†) bo (se bo, v.1 1) på (viss mark l. gård). UpplDomb. 8: 46 (1586). Den 1/2 skatt Jordh som Remoinen påbodde. UrkFinlÖ I. 2: 77 (1597).
(I 15, III 2) -BO, v.2 (numera föga br.) fisk. med avs. på telnar till nät: sätta på l. fästa; jfr bo, v.2 1 b, bo på. SkandFisk. Bih. 41 (1838). Ssg: påbo-garnsvarv. (i vissa trakter, numera föga br.) fisk. varv av maskor varmed en teln är fäst vid nätet. Arwidsson o. Ohlson 9 (1911; fr. Hjälmarbygden).
(III 2) -BOMMA, -bomning. vävn. vinda upp (varp) på vävstols garnbom; jfr bomma, v.1 2, bomma upp. Ekenmark Lb. 47 (1847).
Spoiler title