publicerad: 1955
PÅDRIVA på3~dri2va, v. -driver, -drev, -drevo, -drivit, -driven (se för övr. DRIVA, v.2). vbalsbst. -AN (†, BoupptSthm 28/10 1659), -ANDE, -ELSE (†, Phrygius Föret. 23 (1620), Dähnert 238 (1746)), -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr PÅ-DRIFT.
Etymologi
(i fråga om bruklighet jfr anm. sp. 2716)
1) till PÅ I 15, III 2: medelst slag (med hammare o. d.) pressa l. tvinga på (ngt) på ngt. Reinhold och Fredrik hade .. blifvit färdiga med fatets uppsättande och pådrefvo nu de första banden. PoetK 1821, s. 67. Ericsson Ur. 5 (1897).
2) (†) bildl.: lägga (ngn ngt) till last, påbörda (ngn ngt); äv. i uttr. pådriva ngn ngt för osanning, visa att ngn farit med osanning i ngt, bevisa ngns osannfärdighet i ngt; jfr PÅ I 16 c, III 2. Anders i Bärg (sade), at der han ka(n) få be(mäl)te Joen Andersons .. skrifft, skall han den till pricka refutera, och honom Joen för osanningh pådrifwa. VDAkt. 1664, nr 9. Lindfors (1824).
3) (†) till PÅ I 15, III 2, 3; om vind: blåsa?, ligga på (se LIGGA PÅ 5)? Then eene (vinden) pläger man i Norge Hafgull nämbna, / Han kommer utur Siön och West Nordwest (dvs. från västnordväst?) pådrjfwer. Spegel GW 72 (1685; Arrebo: Saa den af Hafvet ind, Noordvest oc vest til Norden, / Eengang (er været got) hver Dag blæs ind i fiorden). Anm. till 3. Möjl. har Spegel missuppfattat Arrebos text o. i orden West Nordwest pådrjfwer i ovan anförda språkprov inlagt bet.: blåser mot västnordväst.
4) till PÅ III 2 l; om fartyg o. d.: gm att driva (se DRIVA, v.2 15 a α) stöta mot l. kollidera med (ngt); nästan bl. i p. pf. (o. p. pr.) samt ss. vbalsbst. -ning. Göteborgsångaren ”Gustaf E. Falck” .. har .. blifvit pådrifven af engelska smacken ”Welcome”. SD(L) 1902, nr 543, s. 4. Lang FinlSjör. 242 (1932: pådrivning).
5) till PÅ III 2, III 2 o, i fråga om värksamhet som innebär att ngn l. ngt drives l. tvingas att röra sig (undan l. fortare) l. att utföra ngt l. att ngn l. ngt påskyndas o. d. Linc. Nn 5 b (1640).
a) gm att följa (omedelbart) efter l. tränga på l. utdela slag o. d. förmå (ngn) att röra sig (undan); särsk.: förmå l. tvinga (ngn) att röra sig fortare; vanl. med avs. på djur (särsk. boskap, oxe, häst o. d.), stundom äv. med avs. på person; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.; förr äv. i uttr. pådriva ngn att göra ngt, gm att tränga på o. d. tvinga ngn att göra ngt. Linc. Mmm 5 a (1640). (Svenskarna) pådrefwo .. fienden, som i wagenborgen legat, at skynda sig öfwer (bron). KKD 3: 14 (c. 1705). Binglandet af en liten koklocka jemte rösten af en pådrifvande qvinna. Bremer Pres. 396 (1834). Pådrifva oxar, hästar. Dalin (1855). Rosenius SvFågl. 5: 170 (1939: pådrivningen).
b) med sakligt obj. (jfr d): gm tryck l. pressning l. stöt o. d. driva l. tvinga (ngt) att röra sig (fortare); påskynda rörelsen l. gången hos (ngt); vanl. med sakligt subj.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. Möller 1: 841 (1745). Kolfven (i gasmotorn) får blott för hvart fjerde slag en direkt pådrifning. TT 1878, s. 259. Ymer 1908, s. 368 (i p. pr.).
c) i utvidgad anv. av a, med avs. på person (l. institution o. d.): gm uppmaningar l. förmaningar l. med (hot om) våld o. d. (söka) förmå l. tvinga (ngn) att skynda på med ett arbete l. en värksamhet o. d.; ägga l. mana på (ngn); äv. i uttr. pådriva ngn att göra ngt, förr äv. pådriva ngn göra ngt, gm uppmaningar osv. (söka) förmå l. tvinga ngn att (skynda på med att) göra ngt, ägga l. mana på ngn att göra ngt; i sht förr äv. i uttr. ngns pådrivande till ngt, om värksamheten att gm uppmaningar osv. (söka) förmå ngn till (att skynda på med) ngt. Uti belägringen (av Riga) blev knekten fort pådriven dag och natt arbeta och skansa. Grimberg SvFolk. 2: 488 (i handl. fr. 1605). Almogens pådrifvande til deras skyldighet med kols och veds tidiga framförsel til Silfververket (i Sala). Bergv. 2: 188 (1741). Schultz fick order att pådrifva vederbörande i Holland. Odhner G3 2: 348 (1896). Socknarna i Dalorten pådrivas ivrigt att delta i teckningen (av aktier i järnvägsföretaget). Dahlbäck Åb. 290 (1914). särsk. bildl., med sakligt subj.: driva (se DRIVA, v.2 28 b, 32 d) l. mana l. tvinga (ngn). Pådrifven af en trängande nödvändighet, beslöt .. (K. X G.) sig .. för anfallet. Mankell Fältsl. 567 (1859).
d) med avs. på ngt mer l. mindre abstrakt (o. med personligt l. sakligt subj.): (söka) få (ngt) att gå l. utföras fort(are); påskynda (ngt); (söka) föra (ngt) framåt l. befrämja l. befordra (ngt); äv. abs.; förr äv. övergående i bet.: värka l. arbeta för (ngt) l. påyrka l. urgera (ngt). TbLödöse 377 (1596). Hon, som hans straff och död så häftigt förr pådrifvit, / Igenom hvad för konst, har hon nu blidkad blifvit? Ristell Mer. 48 (1774). (Jag) har .. pådrifvit tryckningen af dina Skrifter. PDAAtterbom (1822) i 2Saml. 27: 80. Den ökade exporten af renkött .. synes ock böra pådrifva renskötseln. Düben Lappl. 453 (1873). Steffen Krig 2: 200 (1915). särsk.
α) (†) i utvidgad anv., med avs. på pänningmedel: påskynda anskaffandet l. tillsändandet av; äv. med avs. på utlagor: driva på erläggandet av l. indriva. (G. II A:s brev) förmälandes om medlens pådrifvande. RP 2: 71 (1631). (Tjänstemän) som i befalningen moste pådrifwa vttlagerne. RARP 3: 209 (1642).
β) (†) i förb. med infinitiv l. att-sats: (söka) få till stånd l. åstadkomma (att osv.); värka för l. uppfordra till l. påyrka (att osv.). Bisperna .. / hwilka pådrefuo med all makt / at all trätta blef nederlagt. JMessenius (1629) i HB 1: 126. Den (besiktning av akademiens gods) iag på dref skulle skie i förra åhret. Rudbeck Bref 62 (1670). Then Capitein .., som icke .. med flit pådrifwer, at utbekomma hwad som på Skeppet felar. Schmedeman Just. 911 (1685). LReg. 447 (1688).
γ) (†) i uttr. pådriva om ngt, (söka) påskynda ngt (gm påtryckningar l. påvärkan o. d.). OxBr. 3: 56 (1623). Pådrifves med aldraförsta om fredsafhandling med Ryssland. HSH 1: 275 (1743).
e) [specialanv. av (c o.) d] (numera bl. mera tillf.) i sådana uttr. som under ngns pådrivning (äv. pådrivande) l. under pådrivning från ngn, med ngn ss. pådrivare (se d. o. c, c α, d) l. under påtryckningar l. (övervakande) påvärkan o. d. från ngn; utan ngns pådrivning l. pådrivande, utan att ngn utövat påtryckningar l. sökt befrämja l. påskynda ngt o. d.; i sht förr äv. (i)genom ngns pådrivande (förr äv. pådrivelse), äv. genom pådrivande av ngn, gm att ngn befordrar l. befrämjar l. påskyndar l. söker befordra osv. ngt o. d., förr äv. övergående i bet.: gm ngns åtgörande l. (på)yrkande; i sht förr äv. efter ngns pådrivande, efter ngns ingripande l. påtryckningar l. befrämjande insats o. d.; förr äv. uppå ngns pådrivan, på ngns yrkande l. uppmaning. Gustaf II Adolf 117 (1615). Igenom H. K. Mtz. flijtige pådrijffwelse är then Bibelske Skrifft aldraförst kommen på wårt modermåål. Phrygius Föret. 23 (1620). Opå barnsens Faderbroders .. pådrifuan och anmodhan. BoupptSthm 28/10 1659. Schück VittA 2: 139 (i handl. fr. 1674: efter). Til des .. (Jesus), genom Judarnas enständiga pådrifvande, blef af .. Pontius Pilatus oskyldigt til döden dömd. Bergklint MSam. 1: 43 (1781). Atterbom Minnest. 1: 258 (1848: genom .. pådrifvande af). Icke utan .. (Petrarcas) egen pådrifning erhöll han .. inbjudning till (att lagerkrönas i Rom). FrWulff i Finn 1903, s. 48. (Vägen) vidmakthölls någorlunda under myndigheternas pådrivande. KyrkohÅ 1934, s. 263. Palmqvist Oceaner 177 (1942: under förste styrmannens .. hårda pådrivning). Hasslöf SvVästkustf. 125 (1949: under pådrivning från).
f) [specialanv. av c o. d] i vissa anv. av p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. (jfr a, b).
α) om person: som manar på ngn l. påskyndar ngn l. ngt o. d.; äv. (numera bl. tillf.) i utvidgad anv.: som kan få ngt raskt uträttat, driftig, energisk. Pådrifwande och Hurtige Menn. Verelius 19 (1681). De ”vänligt pådrivande” kommunistiska agitatorerna. SvD(B) 1945, nr 288, s. 4. Det har felats en pådrivande kraft i försvarsdepartementet. DN(B) 1951, nr 104, s. 2; jfr b.
β) om ngt sakligt: äggande l. befrämjande l. påskyndande o. d.; äv. (om väderlek o. d.): som värkar befrämjande på växtligheten; stundom äv.: som tar sig uttryck i att ngn med mer l. mindre kraftiga (l. handgripliga) medel söker förmå l. tvinga ngn till ngt. Weste (1807). Pira, som gjort långt motstånd att sätta sig i soffan, ger slutligen vika för den nära nog pådrifvande enträgenheten. Crusenstolpe CJ 2: 260 (1845). PT 1903, nr 271 A, s. 3 (om väderlek). En pådrivande faktor (i fråga om konfektionsindustriens utveckling). Form 1943, s. 35.
Ssgr (till 5): PÅDRIVNINGS-MEDEL. särsk. till 5 c, d: medel att pådriva ngn l. ngt. Svedelius Lif 24 (1887). —
Avledn. [till pådriva o. driva på]: PÅDRIVARE, om person m.||(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m. till 5. Lind (1738).
a) till 5 a: person som driver på ngn; särsk.: person som driver på djur (boskap, oxe, häst o. d.). SvSaml. 3—6: 32 (1764). Slafvarne .. föras i stora drifter hopkedjade två och två, åtföljde af beväpnade pådrifvare. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 21 (1856); jfr c α. Tidigt på morgonen .. hördes mulornas klockor och ropen från pådrivarna. Mörne Elef. 173 (1931). särsk. (†) bildl., om (form av) laxöring som vid laxens uppgång i älvar ansetts följa efter de sista laxarna; jfr lax-unge 2. VetAH 1751, s. 97.
b) om ngt som (gm tryck l. pressning l. stöt o. d.) driver l. tvingar ngt l. ngn att röra sig (fortare); äv. om tryck l. stöt o. d. som driver på ngt l. ngn; äv. bildl.; jfr pådriva 5 b samt påkörare 2 b. NF 1: 1074 (1876). Att komma hem med vinden som pådrivare. Rosén StackRack. 70 (1928; i fråga om segling). särsk. [jfr motsv. anv. av fr. accélérateur] (†) muskel(lager) i penis som vid sammandragning tjänar att utdriva l. påskynda utdrivandet av spermer l. urin; anträffat bl. (veter.) i fråga om häst; jfr d. Hernquist Hästanat. 43 (1778).
c) till 5 c: person (l. andeväsen o. d.) som driver på ngn att göra ngt (att utföra ett arbete o. dyl. l. att handla på visst sätt); person (l. andeväsen o. d.) som äggar l. manar på ngn till ngt; stundom svårt att skilja från d. VDAkt. 1712, nr 72. (C. F. Scheffer) uppgifves såsom pådrifvaren och uppmuntraren af Sahlstedt, då denne gaf oss ett Svenskt Lexicon. BL 14: 30 (1847). En pådrifvare till synd. Risberg Aisch. X (1890). Rig 1940, s. 44. särsk.
α) om person som i egenskap av förman l. överordnad o. d. driver på arbetare l. underordnade o. d. i deras arbete (särsk. med bibegrepp av att detta sker på ett hänsynslöst l. opsykologiskt sätt); särsk. (om i sht äldre utländska förh.) om uppsyningsman l. arbetsförman för slavar o. d., slavdrivare; förr äv. allmännare, om l. ss. titel för uppsyningsman l. arbetsförman l. vaktmästare o. d. Schroderus Os. 2: 135 (1635). Uppl. 1: 456 (i handl. fr. c. 1650; om uppsyningsman över postbönder). HusgKamRSthm 1712, s. 276 (om ”husvaktare”). Pådrifvaren, eller Upsyningsmannen öfver Slafvarne. Eurén Kotzebue Neg. 13 (1796). Envallsson Julaft. 9 (1801; om arbetsförman l. värkmästare). Förmannen är alltför ofta en pådrivare i stället för en ledare. Engblom IndOrg. 103 (1922). Pådrivarnas piskor arbetade i ett (över galärslavarna). Stenelid KlarStjärn. 315 (1949; i skildring av händelser på 1700-talet). jfr salpeters-, slav-, slotts-, stads-pådrivare.
β) om ledare för (l. agitator inom) ett politiskt partis valorganisation; (val)boss; jfr inpiskare. GHT 1944, nr 13, s. 5 (om amerikanska förh.). SvD(B) 1945, nr 288, s. 4 (om sv. förh.).
γ) bildl., om ngt sakligt (t. ex. tanke, känsla, inre maning, (yttre) omständighet o. d.) som driver ngn till (att göra) ngt; jfr pådriva 5 c slutet. Lundberg Paulson Erasmus 68 (1728). Denna åtrå (att bli rik), är en sträng pådrifvare, som utan ömhet förelägger dig ständigt nya arbeten. Lantingshausen Young 1: 182 (1787). Middagshungern .. blev en kraftig pådrivare till verklig matlagning. Fridner Ensam 82 (1929).
d) till 5 d: person som befrämjar l. befordrar l. påskyndar (l. söker befrämja osv.) ngt; äv. bildl., om sak l. värksamhet o. d.; ofta svårt att skilja från c. (Lat.) Impulsor, .. (sv.) Pådriffuare, som driffuer en sak. Linc. Nn 5 b (1640); jfr c. Pådrifvare .. af ett arbete. Lindfors (1824). Revolutionens pådrivare. GHT 1943, nr 58, s. 3. Nödåren 1868—69, som .. blev en kraftig pådrivare för alla folkförflyttningar från vårt land. Fatab. 1953, s. 153.
Ssgr (mera tillf.): pådrivar-, äv. pådrivare-piska, r. l. f. till pådrivare a, c α; äv. bildl. SAOL (1900).
PÅDRIVERSKA, f. till 5: kvinna som driver på ngn l. ngt; särsk. motsv. pådrivare c, d. Linc. Bbbb 5 b (1640). —
PÅDRIVLIG, adj. (†) till 5 c slutet: som driver på l. tvingar l. är ägnad att driva på l. tvinga ngn att göra ngt. 1BorgP 157 (1675).
Spoiler title
Spoiler content