SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1955  
PÅLAGA 3~la2ga, r. l. f.; best. -an; pl. -or (G1R 4: 294 (1527) osv.) ((†) -er G1R 18: 633 (1647), Törnevall E 6 b (1694; i rim); -ur HFinlKamF 3: 81 (c. 1577), Thulin Mant. 1: 94 (i handl. fr. 1602)).
Ordformer
(pa- 1638. po- 1635. på- 1527 osv. -laga (-gha) c. 1620 osv. -laghe 1595. -lag(h)er, pl. 15471694. -lag(h)o 1527 (: med .. pålagho), 1614 (nom.) 1655 (: medh .. pålago). -lagor (-gh-), pl. 1527 osv. -lagu 1633 (: med .. pålagu), 1634 (nom.)1643 (nom.). -lagur, pl. c. 15771602)
Etymologi
[eg. vbalsbst. till PÅ-LIGGA o. LIGGA PÅ, men tidigt anslutet till PÅLÄGGA o. LÄGGA PÅ o. uppfattat ss. vbalsbst. till dessa verb; jfr ÅLAGA o. LAGA, sbst.1]
1) motsv. (PÅ-LIGGA 2 a, b o.) PÅLÄGGA 2 a, om ngt som det åligger ngn l. som ngn ålägges l. ålagts att utföra l. prestera l. betala o. dyl. l. (abstraktare) om åläggande l. befallning o. d. samt i anv. som ansluta sig härtill.
a) om ekonomiskt mer l. mindre betungande skyldighet som åvilar ngn l. ngt l. som pålägges ngn l. ngt, onus, tunga, besvär (se d. o. I 2 b); särsk. om skatt l. avgift o. d. (som pålägges av myndighet o. d.); i sht förr äv. abstraktare, övergående i bet.: påläggande av l. påbud om dylik skyldighet l. skatt osv.; äv. i uttr. pålaga på ngn l. ngt, förr äv. av ngt; jfr PÅLÄGGA 2 a α. G1R 4: 294 (1527). Olage gästninger, skiutsfärder och andre pålager. Därs. 18: 633 (1547). (Lagmannen) bör öfverwäga hvadt tunga almogen bäst .. kan dragha när någon Pålagha å Landet skee skal. Gustaf II Adolf 9 (c. 1620). Brask Pufendorf Hist. 286 (1680: ther aff). Spegel (1712; om påbud). Inga nya pålagor .. må hädanefter, utan Riksens Ständers fria vilja och samtycke .. påbjudas, upbäras eller fordras. RF 1809, § 73. Nya pålagor på sjöfarten. SvD(A) 1934, nr 120, s. 5. jfr KRIGS-, SKATTE-, TOBAKS-, VIN-PÅLAGA. särsk. (numera knappast br.) om servitut. Lindfors (1824). Meurman (1847).
b) (numera bl. mera tillf.) allmännare: skyldighet (som åvilar ngn l. som ålägges ngn); äv.: tryckande börda o. d. (som ngn betungas med); i sht förr äv. övergående i bet.: (tvingande) nödvändighet; förr äv. abstraktare: åläggande, påbud, befallning; jfr PÅLÄGGA 2 a, 2 a δ. VDAkt. 1696, nr 262 (abstr.). Iag (har) .. kiändt såsom en kiär pålaga at för Eder berätta, huru Gud giör med oss på vägen. KyrkohÅ 1912, MoA. s. 49 (1741). (Sv.) Det är alldeles en pålaga .. (Fr.) C'est un faire le faut. Nordforss (1805; vard.). (Cato) ansåg ej statsbestyren såsom någon pålaga. Emanuelsson Plut. 3: 205 (1843). Den ohyggliga pålagan att stoppa sina strumpor själv. Rydin Minn. 62 (1929). jfr MORD-PÅLAGA.
2) (†) motsv. PÅLÄGGA 2 e: beskyllning, tillvitelse. (I titeln på en översättning av ett historiskt arbete av J. Wilde) Souveraina Enväldet ifrån ogrundade pålagor befriadt melius videtur (dvs. synes det bättre att använda ordet) omdömen vel (dvs. eller) tilvitelser. Benzelstierna Cens. 169 (1742).
Spoiler title
Spoiler content