SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1955  
PÖSIG 3sig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(pösig 1775 osv. pössig 1692)
Etymologi
[till PÖSA]
1) motsv. PÖSA I 1.
a) som har porös l. luftig l. mjuk o. svampig konsistens, (mjuk o.) uppsvälld; som pöser l. sväller, som har pöst upp, pösande; äv. i utvidgad anv., om utseende. Nordforss (1805). Lungorna (hos det nyfödda barnet) .. svälla .. upp och blifva pösiga. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 122 (1839). Pösiga röda händer. Benedictsson Ber. 176 (1888). Pösigt utseende (hos plommon). LAHT 1912, s. 257. jfr KIND-PÖSIG. särsk.
α) om halvflytande l. halvfast l. seg massa, särsk. deg l. smet. Ekberg Hvad äta? 310 (1899). Rör .. gulorna och sockret pösigt. StKokb. 32 (1940).
β) (numera föga br.) lant. om (ställe med) jäsande gyttja l. lera o. d. Der tufvor upkommit af källådror i pösjord, så bör igenom diken vatnet ifrån slika pösige ställen i ängarna afledas. Gadd Landtsk. 2: 288 (1775). Olbers Fleischer 69 (1891).
γ) om gräddat bakvärk. Langlet Husm. 462 (1892). De pösiga limporna. Beijer BritaGrossh. 42 (1940).
δ) (numera bl. tillf.) om metall l. slagg: blåsig o. porös. JernkA 1854, s. 60. Därs. 1886, s. 302.
b) om (form hos) kuddar, stoppade möbler o. d.: svällande. En pösig dunkudde. Alving Juv. 263 (1914). Pösiga former (hos stoppade möbler). SvD 20/7 1930, Söndagsbil. s. 12.
c) om (del av) klädesplagg, tygstycke o. d.: som faller i pösande bukter, som pöser ut, svällande. SthmModeJ 1846, s. 72. Man bör .. (då man hanterar maskiner) undvika alla pösiga .. klädesplagg. TT 1872, s. 182. Pösiga manschetter. Lagerlöf Mårb. 33 (1922).
d) om person l. djur: storbukig o. stinn; voluminös; om fågel särsk.: som burrar upp sig. Kråkhanarne .. gå pösiga med uppkråsadt hufvud (om våren). Rosenius Naturst. 48 (1897). (Kvinnorna) sutto där pösiga och krävstinna som ligghönor. Wester Reymont Bönd. 3: 178 (1924). Katten, pösig av de goda mål strömming den .. varje dag förplägades med. Krusenstjerna Fatt. 2: 22 (1936).
2) motsv. PÖSA I 2; om person l. ngns uppträdande l. utseende o. d.: pösande, dryg, självbelåten, självsäker, uppblåst; stundom (med anslutning till 1 d) med tanke äv. på stort kroppsomfång. På det han synas må, heel myndig, pössigh, störst. Achrelius Jos. D 3 a (1692). Wecksell SDikt. 204 (1860). De något pösigt blaserade minerna. Rosenius Himmelstr. 186 (1898, 1903). Pösiga halvherrefasoner. Vetterlund Skissbl. 336 (1914). Pösiga uppkomlingar. Månsson Rättf. 2: 367 (1916).
Avledn.: PÖSIGHET, r. l. f.
1) till 1. Lindfors (1824). särsk. (numera bl. tillf.) till 1 a δ. Den större eller mindre pösighet, som .. vidlåder den basiska metallen. JernkA 1894, s. 376.
2) till 2. (Recensenterna) beskyllas .. för dumhet och pösighet. JournSvL 1800, s. 289. Nordenstreng Magnússon Borg. 182 (1921).
Spoiler title
Spoiler content