SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1952  
PARIA pa4ria, m. l. f.; best. -an; pl. -s (Svea 2: 11 (1819) osv.), äv. (föga br.) -or (Lidforss UtrikVyer 73 (1906), Dens. Kås. 2: 120 (1912)) l. parier (Linder Regl. 105 (1886), Sandegren Kast 47 (1921)) ((†) = (Eurén Kotzebue Orth. 3: 142 (1794; möjl. sg. koll.), SvLitTidn. 1820, sp. 133, Sundén (1888); -ar SvLittFT 1835, sp. 716); äv. (numera knappast br.) PARIAS -as, m. l. f.
Ordformer
(paria (-ah) 1794 osv. parias, sg. 18941896)
Etymologi
[jfr t. o. fr. paria, eng. pariah, port. paria; av tamil paṛaiyaṇ, parias' kast, möjl. eg.: trumslagare, till paṛai, trumma, pariakasten ss. trumslagare]
1) (om indiska förh.) medlem av ett (huvudsakligen i Madras o. Travancore) i Sydindien bosatt tamuliskt folkskikt (en tamulisk kast) varur jordbruksarbetare o. tjänare vanl. rekryteras (o. som av hinduerna betraktas ss. en lägre kast l. ss. stående utanför kastindelningen); äv. allmännare, om medlem av folkskikt (som betraktas ss.) tillhörande oren(a) kast(er) l. stående utanför kastindelningen; jfr KAST-LÖS. En arbetsam Paria på kusten af Coromandel. Eurén Kotzebue Orth. 3: 142 (1794). Sandegren Kast 47 (1921). 3NF (1931).
2) bildl., om person som tillhör samhällets (l. en viss social grupps o. d.) lägsta, förtryckta l. föraktade skikt; lågtstående (o. föraktad) individ l. (ur samhället) utstött (o. föraktad) människa o. d.; äv. i utvidgad anv., om djur l. växt som står på ett lågt utvecklingsstadium l. är (allmänt) föraktat (föraktad) o. d. SvLittFT 1835, sp. 716 (om den färgade befolkningen i Amerika). Fabrikshjon, dessa samhällets parias. Zeipel Set. 1—2: 201 (1847). De lägre hafsdjuren, djurvärldens på en gång patriarker och parias. Paulson Minnestal 45 (1899). En sådan växtvärldens paria, som brännässlan. HimHavJord 5: 222 (1927).
Ssgr (i allm. till 1 o. 2): PARIA-, äv. PARIAS-BEFOLKNING. (mera tillf.) särsk. till 2. Zilliacus JapSt. 111 (1896).
-HUND. (paria-) [jfr t. pariahund, eng. pariah-dog, fr. chien pariah] i vissa delar av Asien o. i Nordafrika samt delar av Balkanhalvön förekommande (för)vild(ad) hund, som lever i l. i närheten av människoboningarna. Lilljeborg Däggdj. 581 (1874; i Indien). Leuhusen Rashund. 281 (1932).
(1) -KAST, r. ofta bildl.; jfr paria 2. Wetterbergh FårGå 214 (1844; bildl.).
(2) -KLASS.
1) motsv. klass 2: lågtstående, förtryckt l. föraktad samhällsklass l. social grupp o. d. NordT 1892, s. 60.
2) (tillf.) motsv. klass 4: skolklass vars elever utgöra de sämsta studiebegåvningarna l. betraktas med ringaktning l. förakt o. d. Verd. 1884, s. 148.
-KVINNA. (mera tillf.) jfr -man.
-MAN, m. (mera tillf.) Lindberg SannTråd. 59 (1894; om indiska förh.).
-MÄRKE. (i vitter stil) jfr märke, sbst.1 2 e α', g; särsk. till 2. Längesen svunna seklers pariasmärke på diktarpannan glöder emot oss i (en viss passage hos Runar Schildt). Kihlman SvNutDiktFinl. 147 (1928).
-NATUR. särsk. (i sht i vitter stil) till 2, motsv. natur 4. Levertin G3 251 (1894).
-STÄLLNING. (mera tillf.) särsk. till 2: (ngns) ställning ss. paria (i samhället). SthmFig. 1846, s. 199.
-STÄMPEL. (i vitter stil) jfr -märke; särsk. till 2. Bengtsson Austr. 289 (1928).
-STÄMPLAD, p. adj. (i vitter stil) jfr -stämpel.
-TYP.
-YRKE. yrke som utövas av parias; särsk. till 2. Ymer 1921, s. 190.
Avledn.: PARIAAKTIG, äv. PARIASAKTIG, adj. till 1 o. 2: som utmärker l. liknar en paria l. en parias egenskaper o. d. Vetterlund StDikt. 88 (1892, 1901).
Spoiler title