SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1952  
PASTISCH pastiʃ4, äv. -i4ʃ, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-ich(e) 18321938. -isch 1900 osv.)
Etymologi
[jfr d., t. o. eng. pastiche; av fr. pastiche, av it. pasticcio, eg.: pastej, till pasta (se PASTA)]
konstvärk (inom bildande konst, musik, litteratur) där konstnären medvetet efterliknar en äldre tids l. konstnärs stil o. uttrycksmedel; numera vanl. om litteraturvärk. Scheutz Ritk. 211 (1832). Oscar Levertins ”Matthias Waldins' utländska resa”, en fint gjord pastiche, i hvilken författaren med sin noggranna kännedom i 1700-talets brefstil med säker konst diktar några bref från en .. frihetstidspräst och hans son. GHT 1896, nr 292 A, s. 2. (Parlamentshuset i London) som, oaktat det är en pastisch, gör en mäktig verkan med sina strängt enhetligt behandlade fasadlängor. 3NF 6: 827 (1927).
Ssgr: PASTISCH-ARTAD, p. adj. —
-KONST. GHT 1897, nr 298 B, s. 1. Levertins pastichekonst. Svanberg SvStil. 64 (1936).
Avledn.: PASTISCHERA, v., -ing. (i fackspr.) utföra l. forma (ngt) ss. pastisch. AB 1897, nr 277, s. 3. De tidsdrag som kommit till uttryck i teckningssättet (i Y. Bergs dekorering av Bellmans dikter) ha stämplats som pastischering. OoB 1931, s. 596.
PASTISCHÖR104, m. person (konstnär, författare osv.) som utför (målar, författar osv.) pastischer. (Den tyske målaren) Thoma är den allvarligaste och djupaste af pastichörer. Levertin Diktare 128 (1898). Lundgren VintMån. 79 (1933).
Spoiler title