SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1952  
PELIKAN pe1lika4n l. pel1-, i bet. 1 m. l. r., i bet. 2 r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er. Anm. Förr användes ordet äv. med latinsk böjning. Mess. 1531, s. C 2 a (: pellicano, dat. sg.).
Ordformer
(förr äv. -can. pele- 17311885. peli- 1526 osv. pelli- 15361753. pili- 1686. pälli- 1563)
Etymologi
[jfr t. pelikan, eng. pelican, fr. pélican; av senlat. pelicanus, pelecanus, av gr. πελεκάν, möjl. sammanhörande med πελεκᾶς, hackspett, πελεκάω, hugger med yxa, tillyxar, πέλεκυς, yxa, o. åsyftande fåglarnas stora näbb]
1) om vissa fåglar tillhörande ordningen Ciconiiformes (storkartade fåglar); numera bl. om fågel tillhörande släktet Pelecanus Lin. (vars arter bebo Gamla o. Nya världens varmare trakter); särsk. om (individ av) arten Pelecanus onocrotalus Lin. (vanlig l. vit pelikan); förr äv. dels om vissa storkfåglar, särsk.: skedstork, dels om fåglar tillhörande underordningen Steganopodes (årfotade fåglar). Schroderus Dict. 109 (c. 1635; sannol. om skedstork). Linné MethAv. 28 (1731; om skedstork). Dens. SystNat. 46 (1740; om P. onocrotalus). Grill PVetA 1795, s. 29 (om storskarv, havssula, tofsskarv m. fl.). Nilsson Fauna II. 2. 1: 365 (1828; i pl., om årfotade fåglar). I trakterna kring Medelhafvet finnes en stor simfogel, som har lång näbb och under densamma en påse, hvari han bär fisk till sina ungar; han kallas pelikan. Berlin Lrb. 42 (1876). Mörne Ekv. 156 (1932). — särsk.
a) i jämförelser som beteckna ngn ss. ensam (o. utan vänner l. försvarare). Iach är lijka som en pelican j ööknenne. OPetri MenFall N 7 a (1526; återgivande Psalt. 102: 7, öv. 1536: pellican; Vulg.: pellicano, hebr.: qā'āth). Jag, lik en Pelikan i öknen, väntar döden. Kolmodin QvSp. 2: 103 (1750). Björklund MånLund 55 (1931). Anm. till 1 a. Det är icke fullt visst, vilken fågel som avses med det i hebr. grundtexten i Psalt. 102: 7 använda ordet qā'āth.
b) i uttr. som återge l. syfta på (den i medelhavsländerna hemmahörande) folkföreställningen att pelikanen hugger sig i bröstet för att föda sina ungar med sitt blod l. för att utgjuta blodet över ungarna, då de dött, o. därigm återskänka dem livet, samt i användningar som närmast ansluta sig härtill; särsk. om (bild av) pelikan ss. symbol för uppoffrande kärlek (särsk. för Jesu återlösande kärlek till människorna). Anm. Det är icke fullt visst, vid vilken fågel den omtalade folkföreställningen urspr. varit fäst. PErici Musæus 1: 251 a (1582). När han (dvs. G. II A.) sitt Lijf och Blod, stadd å sijn Kallelzs' ban, / För ozs sijn barn vthgöt, som en sann Pelican; / Tå (osv.). Stiernhielm Jub. 28 (1644, 1668). Pelikan .. (betecknar i heraldiken) kiärlek och huldhet emot undersåtarne, Gudsfruktan. Uggla Herald. 86 (1746). Bilder af Kristussymbolerna lammet och pelikanen. LD 1906, nr 212, s. 2 (på nattvardskalk). jfr: Ett handfatt med en pällikan, förgylt. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 10. särsk. (numera bl. tillf., i vitter stil) bildl., om självuppoffrande människa. Gustaff then Hielten fijna, / En dyrbar Pelican, / Lät sitt ädla blodh rinna, / För sina kära Barn. PolitVis. 283 (1647). Strindberg Pelikanen 74 (1907).
2) bildl. (jfr 1 b slutet), om föremål som liknar l. påminner om (näbben på) en pelikan (i bet. 1); särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (förr) tångliknande instrument för utdragning av tänder. TullbSthm 17/8 1557. 1 Pelican med 3 haakar. KFÅb. 1912, s. 130 (c. 1700). Hylin Munn. 2: 264 (1933; om ä. förh.).
b) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] (förr) kem. destillerkolv med hatt försedd med två böjda rör vari den kondenserade vätskan rann tillbaka ned i kolven; jfr CIRKULER-KOLV, -KÄRL. Wallerius ChemPhys. 1: 43 (1759). Dalin (1855). Ekbohrn (1868).
c) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.; med avs. på bet. jfr FALKON] (förr) mil. ett slags mindre (sexpundig) kanon. Dalin FrSvLex. 2: 249 (1843). Ekbohrn (1868).
Ssgr (i allm. till 1): A: PELIKAN-ART. i sht zool. art av släktet Pelecanus Lin.; förr äv. allmännare: fågelart tillhörande underordningen Steganopodes (årfotade fåglar). VetAH 1786, s. 75 (allmännare, om havssula).
-ARTAD, p. adj. särsk. zool. i uttr. pelikanartade fåglar, årfotade fåglar. Sundevall Zool. 88 (1858).
-BO, n. (pelikans- 1750) Biberg Linné Oec. 66 (1750).
-FISK. [jfr eng. pelican-fish] zool. fisk tillhörande familjen Saccopharyngidæ, vars arter ha oformligt stort, om en pelikannäbb påminnande gap; särsk. dels i pl., om denna familj, dels om arten Saccopharynx ampullaceus Harw.; jfr -ål. Kruhs UndrV 706 (1884; om arten). Brehm DjurV V. 2: 117 (1939; i pl., om familjen).
-FOT. [jfr t. pelikansfuss, eng. pelican's foot] särsk. (mindre br.) zool. bildl.: pelikanfotsnäcka; i sht i sg. best. 1Brehm III. 2: 293 (1876). 4Brehm 15: 190 (1931).
Ssg: pelikanfot-snäcka. zool. snäckan Aporrhais pes pelecani Lin., vars skal (sett från skalmynningen) till formen påminner om en pelikans fot. De Geer SkGeogrUtv. 142 (1896).
-FÅGEL. i sht zool. fågel tillhörande familjen Pelecanidæ (till vilken förr äv. skarvfåglarna räknades); i sht förr äv. allmännare, om fågel tillhörande underordningen Steganopodes (årfotade fåglar); vanl. i pl., om denna familj resp. denna underordning. Ström NaturhLäseb. 2: 62 (1852). Carlson Fågl. 335 (1894). 3NF (1931).
-IBIS, m. l. r. [jfr t. pelikanibis, eng. pelican ibis] zool. den i Indien o. södra Kina levande fågeln Tantalus leucocephalus Penn., som liknar en pelikan, indisk storkibis. 4Brehm 9: 381 (1926).
-NÄBB.
-SLÄKTE(T). zool. fågelsläktet Pelecanus Lin. Björkegren 1331 (1784).
(jfr 2 a) -TÅNG; pl. -tänger. (förr) = pelikan 2 a. Weste (1807).
-UNGE. Björkman (1889).
-ÅL, m. l. r. [jfr t. pelikanaal] zool. fisk tillhörande familjen Saccopharyngidæ l. ordningen Lyomeri; vanl. i pl., om denna familj resp. denna ordning; jfr -fisk. 4Brehm 12: 376 (1929). Rendahl Brehm 19: 255 (1931).
B (†): PELIKANS-BO, se A.
Spoiler title