PERFIDITET pær1fidite4t l. pär1-, l. 0104, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. perfidität; till PERFID]
trolöshet, svek; numera vanl.: gemenhet, nedrighet; äv. (i sht i pl.) konkretare. Andersson (1857). Fröding Eftersk. 2: 240 (1910). — särsk. i fråga om framställningssätt, påstående o. d., ofta: förvrängning l. fördöljande av fakta i avsikt att låta ngn l. ngt framstå i en falsk dager; äv. konkretare; jfr PERFID slutet. Böök Stridsm. 306 (1910). Dessa annars så fint skurna pennor .. spruta nu ilsket de mest utsökta perfiditeter mot antagonisterna. SvD(A) 1930, nr 304, s. 7.
