SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1952  
PERTINENS pær1tinän4s l. pär1-, r. l. f.; best. -en; pl. -er (Schrevelius CivR 1: 112 (1844) osv.) l. (numera knappast br.) -entier -änt4sier (BtRiksdP 1890, 7Hufvudtit. s. 40 (1621), 2NF (1914)).
Ordformer
(-ens 1847 osv. -entier (-encier), pl. 16211914)
Etymologi
[jfr t. pertinens, pertinenz, särsk. pl. pertinenz(i)en; av mlat. pertinentia, särsk. pl. pertinentiæ (till lat. pertinens, tillhörande), resp. av mlat. pertinentia, substantiverat n. pl. av lat. pertinens, tillhörande (se PERTINENT)]
1) (numera bl. jur.) tillbehör; särsk. (i fråga om jordegendom): underlydande l. tillhörande lägenhet l. ägolott l. område; äv. bildl.; ofta i pl.; jfr ADPERTINENS, DEPENDANS 2 a. Säfvedahl med all dess land och tillhöriga pertinentier. BtRiksdP 1890, 7Hufvudtit. s. 40 (1621). (Jag) förobligerar .. migh .. att villia och skola samma vhrwerk, till gångh och slagh medh alla tillhörige pertinentier förarbeta och fulborda. VDAkt. 1661, nr 207. Sjöberg (SVS) 2: 89 (1821; bildl.). I Sverige .. (har) fisket ursprungligen betraktats såsom pertinens till jordegendomen. NF 4: 1377 (1881). SvUppslB (1934).
2) [jfr motsv. anv. i t. samt av eng. o. fr. pertinence; jfr äv. mlat. pertinentia, ägande, njutande] (knappast br.) abstr.: förhållandet att tillhöra ngt, tillhörande, tillhörighet; äv.: behörighet (se d. o. 2). Pertinens, (dvs.) behörighet. Gynther ConvHlex. (1847). 2NF (1914).
Spoiler title
Spoiler content