SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1952  
PERUK pærɯ4k l. pä- l. pe-, i bet. 1 o. 2 r. l. m. (l. f.), i bet. 3 m.||(ig.); best. -en; pl. -er (Schmedeman Just. 409 (1664) osv.) ((†) -ar BoupptSthm 1684, s. 16 a (1682), HFinlÖ 422 (1730)).
Ordformer
(per- 1631 osv. perr- c. 17151846, 1902 (: perrukera). pir- 16671749. pijr- 16721673. -uch 16701694. -uck 16311855. -uk (-uu-) 1640 osv. -uque (-ucque, -uqe, -uqve) 16731837. -uyk 1675. -üque 1713)
Etymologi
[jfr t. perücke, ä. t. perucke, parucke; av fr. perruque (av it. parrucca, perrucca) l. it. parrucca, perrucca, urspr. (liksom i ä. fr.): hår, kalufs; av ovisst urspr.]
1) efter huvudets form avpassad huva l. hätta med utvändigt vidfäst löshår (l. tagel l. ull o. d.), använd ss. ersättning för eget hår l. ss. prydnad (l. skydd) l. vid maskering; ngn gg äv. om indiansk huvudprydnad av fjädrar; jfr TUR. Fregades om .. (Wivallius) icke hade brukat een swartbrun peruck på huffuudh. Schück Wivallius 1: 93 (i handl. fr. 1631). Thet afmykla puder, som piruker och pannhår äro vpfylta med. Swedberg Dav. § 53 (1713). Af Bock-hår giöres och goda peruqver. Broman Glys. 3: 221 (c. 1730). En Väst-Indisk Konungs Peruque eller hufvud-bonad, gjord af röda fjädrar. Kalm Resa 1: 432 (1753). ”Halt, skralt och kallt” — sa' bonden tappade peruken i kälkbacken. Holmström Sa' han 38 (1876). Peruk bäres ännu i stiliserad form .. av vissa engelska ämbetsmän. SvUppslB 21: 480 (1934). — jfr ABBÉ-, ALLONGE-, BLÅN-, BUCKEL-, DOCK-, FILT-, FOLIO-, GETHÅRS-, LIN-, LOCK-, LÖS-, MÄSSINGS-, PISK-, PRÄST-, PUDER-, PUNG-, ROKOKO-, SERAFIMER-, STÅNGPISK-, TOMTE-, ULL-, ULLGARNS-PERUK m. fl. — särsk.
a) (†) i utvidgad anv., om huva av skinn med den ludna sidan utåt. Kalm Resa 1: 88 (1753).
b) mer l. mindre bildl. (jfr 2, 3); särsk. om hår l. fjädrar på huvud l. hals hos djur l. om bladvärk o. d.; jfr HÅR, sbst. 1 e. Achrelius Dan. F 3 b (c. 1690). Blåsten med starka skolmästare-fingrar / Luggar alléen, snart peruken är slut! Braun Dikt. 1: 47 (1837). Halsens fjädrar äro (hos perukduvorna) förlängda och uppåtriktade, bildande en peruk, som mer el. mindre helt döljer huvudet. SvUppslB 27: 419 (1936).
2) (i sht vard. l. skämts.) oeg. l. bildl. (jfr 1 b, 3), om naturligt hår (se HÅR, sbst. 1 b); kaluv, kalufs; äv. övergående i bet.: huvud. Ta(ga) l. rycka ngn i peruken (vanl. skämts.). Bremer Grann. 1: 12 (1837). Du, din jäkel, du ska ha dej fem skott i peruken. Engström Äfv. 46 (1908). Göran, som hade den flärdfulla ovanan att medelst pomada försöka tukta sin obändiga peruk. Oterdahl Skolfl. 80 (1924). — jfr LIN-PERUK. — särsk. (†) i uttr. skuren peruk, hår som klippts så, att ett (väl avgränsat) parti av längre hår täcker huvudets övre del, medan håret (nedtill) på sidorna o. i nacken är kortklippt (utgörande en förr ofta av bönder använd frisyr), rundklippt hår. Barchæus LandthHall. 16 (1773; från Hall.).
3) [jfr motsv. anv. i t., fr. o. it.] (utom i a numera bl. mera tillf., i sht om ä. förh.) metonymiskt: person (man) som är klädd i peruk (i bet. 1); äv. i utvidgad anv.: stofil l. perukstock (se d. o. 2) o. d. ESchröderheim (1777) i MoB 6: 4. (Hon) sporde / En svart peruk med bister mine, / Hvar hennes älskling sökas borde? Leopold 2: 407 (1795, 1815). Att jag bör vänta härute (i Tyskland), tills ännu några gamla peruker derhemma hunnit dö. Atterbom Minn. 609 (1819). Snoilsky 4: 11 (1887). — särsk.
a) (i Finl., vard., fullt br.) nedsättande benämning på lärare; skolfux. Värdshus, där .. (skolpojkarna) kunde vara säkra för ”perukerna”. Söderhjelm Brytn. 20 (1901). Olsson BlåUndr. 65 (1932).
b) motsv. 2, om person med så l. så beskaffat hår; i ssgn LIN-PERUK.
Ssgr (i allm. till 1): A: PERUK-APA, f. l. r. [jfr t. perückenaffe, fr. papion à perruque] (numera föga br.) zool. (individ av) babianarten Papio hamadryas Lin., vars hanar på båda sidor om hjässan ha (om en peruk påminnande) starkt förlängda hår (jfr peruk 1 b), mantelbabian, hamadryad; jfr kapp-babian. Rebau NatH 1: 68 (1879). Hedin Pol 2: 170 (1911).
-ASK. (numera bl. tillf.) ask (se ask, sbst.2) av papp l. spån o. d. för förvaring av peruk(er). BoupptRasbo 1750.
-BAND. [jfr ä. t. paruckenband] (i fackspr., numera bl. mera tillf.) band (av siden l. bomull o. d.) som vid förfärdigande av en peruk först spännes på perukstocken o. varvid perukstommens övriga delar fästas; förr möjl. äv. = hår-tur. BoupptSthm 29/4 1674.
-BENA, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) (tygremsa som utgör) bena i peruk. AB 1831, nr 66, s. 1.
-BLOMMA, r. l. f. (†) bot. växten Taraxacum officinale (Web.) Marss., vars fruktsamling påminner om en peruk (jfr peruk 1 b), maskros. VetAH 1751, s. 137. Brander NatH 100 (1785).
-BUSKE. [jfr t. perückenstrauch] bot. den bl. a. i Sydeuropa växande, hos oss stundom ss. prydnadsväxt odlade busken Cotinus coggygria Scop. (Rhus cotinus Lin.), vars blomställningar ofta bilda långhåriga trådbollar (jfr peruk 1 b); jfr -träd. Bouché Blomst. 2: 1096 (1846). Simmons Jönsson 489 (1935).
-DRAGARE. (†) person (man) som bär peruk. Swedberg Lefv. 529 (1729).
-DRÄKT. (†) om mer l. mindre perukliknande huvudbonad?; jfr dräkt II 2 a γ. En i Peruque-dräckt. Linné Diet. 1: 130 (c. 1750; om skådespelare framställande Leo X; sannol. med syftning på påves hermelinbrämade sammets- l. sidenmössa, camauro).
-DUVA, f. l. r. [jfr t. perückentaube] zool. benämning på varieteter (raser) av tamduva, utmärkta av starkt förlängda, uppåtriktade (om en peruk påminnande) hals- o. nackfjädrar (jfr peruk 1 b); jfr jakobin-, krag-duva. Nilsson Fauna II. 2. 1: 142 (1828). SvUppslB 27: 419 (1936).
-FODER. [jfr t. perückenfutter] (numera bl. tillf.) huva l. hätta (av tyg l. nät) varvid håret i en peruk fästes l. är fäst (jfr -mössa 1). PH 6: 4383 (1756).
-FODRAL. [jfr t. perückenfutteral] (numera bl. tillf.) jfr -ask. ÅgerupArk. Bouppt. 1755. Fatab. 1936, s. 119 (om ä. förh.).
-GÖRARE. (†) perukmakare. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 3 (1753).
-HORN. [jfr t. perückengehörn, perückengeweih] (i fackspr.) på hjortdjur: missbildat horn som (behåller basthuden o.) utbildar (oregelbundna) förtjockningar (ofta över en stor del av skallen), vanl. utan förmåga att växa ut i naturliga former (jfr peruk 1 b). VetAÅb. 1906, s. 148.
-HUVUD. [jfr t. perückenkopf] (i fackspr.) perukstock (se d. o. 1). BoupptSthm 1667, s. 1227 (1668).
-HÅR. hår i l. till peruk; vanl. koll. BoupptSthm 1667, s. 1229 (1668).
-HÄNGE. (†) hängare (se d. o. 1 a) för peruk(er); jfr perukstock 1. BoupptVäxjö 1773.
-JÄRN. (†) järn l. tång för frisering (krusning) av peruk; jfr -tång samt hår-järn 2, krus-järn. BoupptSthm 1680, s. 97 a (1673).
-KLÄDD, p. adj. klädd i peruk. Vallentin London 414 (1912).
-KRONA. (i fackspr.) jfr krona, sbst. 4 c, o. -horn. PT 1906, nr 148, s. 3.
-LÅDA, r. l. f. (-uk- 1945. -uke- c. 1695) (numera bl. tillf.) jfr -ask. LillieHskr. 21, NovoConto 11 (c. 1695).
-MAKARE. (peruk- 1667 osv. peruker- 1812) [jfr t. perückenmacher] person (man) som (yrkesmässigt) förfärdigar (o. reparerar l. ansar) peruker (o., i sht i fråga om äldre l. utländska förh., därjämte utför(de) rakning, klippning o. annat till frisöryrket hörande arbete); äv. (vard., skämts., i sht i Finl.) om (hår)frisör. BoupptSthm 1667, s. 1200. At ingen, utom Peruque-Makare, äger tilstånd, inrikes at drifva någon handel med Hårs upkiöpande och försäljande. PH 2: 1257 (1735). At taga bort .. (skägget) är hos oss fältskärernas, men i Frankrike peruquemakarnes förtjenst och göromål. Linné Diet. 2: 12 (c. 1750). Sådan s. k. spetsning (dvs. avklippning av hårtopparna) sker bäst hos perukmakaren eller af en hårfrisör. Idun 1888, s. 69. Bergroth FinlSv. 349 (1917; om hårfrisör). Perukmakare vid Malmö Stadsteater. RTKatal. 1952, M. s. 882.
Ssgr: perukmakar(e)-arbete. särsk. konkret. BtRiksdP 1875, V. 1: nr 6, s. 7 (konkret).
-dräng. (-makare-) (†) perukmakarlärling (l. -gesäll). GJEhrensvärd Dagb. 1: 211 (1777).
-gesäll. (förr) MeddNordM 1897, s. 99 (1712).
-lärling. (i sht om ä. förh.) jfr lärling 1. DA 1808, nr 41, s. 9.
-skrå. (förr) Fatab. 1936, s. 120.
-värkstad. JärtaBrefv. 1: 22 (1822).
-ålderman. (förr) SthmHCal. 1761, s. 81.
-ämbete. (förr) perukmakarskrå. MeddNordM 1897, s. 95 (1711).
-MAKERI01004, äv. 03~002. (-uk- 1896 osv. -uke- 1768) perukmakares värksamhet l. rörelse; äv. konkret, om perukmakares värkstad o. d. Linné Bref I. 2: 309 (1768; abstr.). Högberg JesuBr. 2: 187 (1915; konkret).
Ssg: perukmakeri-arbete. särsk. konkret. SFS 1896, nr 28, s. 14.
-MAKERSKA. jfr -makare. Björkegren 2046 (1786).
-MÄSSIG. (numera bl. tillf.)
1) till 1: som liknar l. påminner om en peruk l. peruker. Perukmessiga Löfverk (på vapensköldar). JournLTh. 1813, nr 89, s. 3.
2) till 3: karakteristisk för en perukstock (se d. o. 2). Dalin FrSvLex. 2: 260 (1843). Scholander 3: 128 (1866).
-MÖSSA.
1) (†) = -foder. Serenius F 2 b (1734). Heinrich (1828).
2) (förr) kalott avsedd att bäras på l. under peruk. ÅgerupArk. Bouppt. 1743. Inre peruque-mössor. 1Saml. 1—6: 645 (1774). Synnerberg (1815).
3) (mera tillf.) badmössa av gummi med (upphöjt) mönster framställande en hårfrisyr. SvD(A) 1934, nr 148, s. 9 (i annons).
-NÄT. [jfr t. perückennetz] (i fackspr., numera bl. mera tillf.) (huva l. hätta l. stycke av) nät varvid håret i en peruk fästes l. är fäst; jfr -foder, -mössa 1. BoupptSthm 1667, s. 1227 (1668).
-PENNINGAR, se -pänningar.
-PRYDD, p. adj. jfr -klädd. 3SAH 6: 384 (1891).
-PÄNNINGAR, pl. (förr) skatt som erlades av personer som ägde peruk; jfr -skatt. VDAkt. 1711, nr 114 (1710).
-ROCKA, f. l. r. (†) rockan Raja radiata Donov., vars övre kroppssida är betäckt med större o. mindre, vanl. tillbakaböjda taggar (jfr peruk 1 b), klorocka; äv. om rockan Raja clavata Lin., knaggrocka. Nilsson Fauna 4: 736 (1855; från Kullen i Skåne). Cederström Fiskodl. 257 (1857; äv. om knaggrocka). Stuxberg Fisk. 634 (1895; från Kullen i Skåne).
-SKYLT. (-skildt) (†) perukmakares skylt. Runius (SVS) 2: 241 (1712). Swedberg Lefv. 32 (1729).
-STIL. [jfr t. perückenstil, zopfstil; med syftning på de under perioden brukliga perukerna] i sht konsthist. (nedsättande) benämning på barockstil (särsk. pompös o. överlastad barockstil) l. rokokostil (l. bådadera); stundom äv. [efter t. zopfstil] ss. (nedsättande) benämning på en i Tyskland vid 1700-talets slut härskande nyklassisk stil (motsv. den franska direktoarstilen); stundom äv. i allmännare anv., om stil (i fråga om livsföring l. skrivsätt o. d.) som utmärkes av stel gammalmodighet (o. pedanteri); jfr -tid. Holmberg Nordb. 615 (1854). NF 2: 1399 (1878; om barock- o. rokokostil). SvBL 8: 427 (1881; i allmännare anv.). SvUppslB 3: 153 (1929; om pompös, överlastad barockstil). 3NF 15: 10 (1931; om tyska förh.).
-STOCK, se d. o. —
-STOMME. stomme (av tyg l. av (tyg o.) nät) för peruk; jfr -foder. VaruhbTulltaxa 1: 341 (1931).
-TID(EN). [jfr t. perückenzeit, zopfzeit; med syftning på de under perioden brukliga perukerna] i sht konsthist. (nedsättande) benämning på barockens l. rokokons tid (l. bådadera); jfr -stil. Rococoperioden eller peruktiden. Eichhorn Stud. 1: 58 (1869). Söderblom Gudstr. 320 (1914).
-TOALETT. (†) putsande l. uppsnyggande av (ngns) peruk (utfört av perukmakare). Som min peruktoilette i dag hindrar mig att i morgonstund komma ut, får jag (osv.). MoB 6: 144 (1787).
-TRÄD. [jfr t. perückenbaum, fr. arbre à perruque] (numera mindre br.) bot. = -buske. UB 5: 495 (1874). 2SvUppslB 6: 577 (1948).
-TÅNG; pl. -tänger. (i fackspr.) flacktång använd (för utdragning av stift o. d.) vid förfärdigande av peruker; förr möjl. äv.: lock- l. krustång för peruker; jfr -järn. BoupptSthm 1667, s. 1227 (1668).
-VÄRKSTAD~20, äv. ~02. (numera bl. tillf.) perukmakares värkstad. Runius (SVS) 2: 239 (1712).
(1, 3) -VÄSEN(DE). [jfr t. zopfwesen] (mera tillf.) om värksamhet o. d. som utmärkes av stel o. trångsynt (byråkratisk) konservatism; jfr perukstock 2. Ahnfelt StudM 2: 287 (1857).
-ÄLG. (mera tillf.) älg med perukhorn. FoFl. 1931, s. 283.
B (†): PERUKE-LÅDA, -MAKERI, se A.
C (†): PERUKER-MAKARE, se A.
Avledn.: PERUKERA, v. (i Finl., vard.) till 2: klippa (se klippa, v. 1 d α); vanl. i uttr. låta perukera sig. TPedFinl. 1895, s. 125. Bergroth FinlSv. 349 (1917).
PERUKERI0104, n. (tillf.) till 1, 3: perukväsen. Ahnfelt StudM 2: 416 (1857).
PERUKLIG, adj. (enst.) till 1: som liknar l. har avseende på en peruk; anträffat bl. ss. adv.: ss. en peruk. Skyn, / Som höljer hans (dvs. Jupiters) hjessa perukligt. Wadman Saml. 1: 45 (1830).
Spoiler title
Spoiler content